Author Archives: Marcus Birro

Varje gång Ulf Ekman intervjuas i tv visas ett gammalt klipp från tidigt åttiotal där han talar i tungor. Det är samma klipp varenda gång, i trettiofem år. Ingen journalist är ett dugg intresserad att gå en enda centimeter bakom de där kulisserna de hjälpts åt med att ställa upp under alla de där åren.

Församlingen Livets Ord sektstämplades under en tid då Sovjet slog Sverige i ishockey med 13-0, när Berlinmuren skiljde tyskar från varandra och när det fanns två tevekanaler. Familjen Ekman blev attackerade med bomber i brevlådan, barnen hånades, medlemmar i församlingen fick sparken från sina jobb och kyrkan attackerades ideligen.

Ingen i media lyfte ett finger. Alla satt som hyenor på sina redaktioner och slickade sig om munnen. Deras mål var uppnått.

Minns ni Åke Gren? En präst som hade en avvikande uppfattning rörande synen på homosexuella. Jag delar inte hans uppfattning. Men det drev som drog igång mot honom och varenda kotte som överhuvudtaget satt sin fot i hans kyrkan under hans predikningar var anmärkningsvärt smutsigt.

Alla som vågat kalla sig kristna i offentligheten kan vittna om vilket drev man utsätts för. Jag har haft Researchgruppen (jag vet nu att det var dem som såg till att jag åkte ut från Expressen) efter mig. Jag har haft RFSU efter mig. Jag har haft varenda rättänkande elitist efter mig.

Jag har blivit offentligt angripen av dåvarande “kollega” Niklas Svensson, jag har blivit kallad både det ena och det andra av kända politiker, före detta partiledare och framstående kulturarbetare. Bara på grund av att jag tror på Gud.

Jag har blivit uppkallad på höga chefers svettiga kontor för att jag alls träffat framträdande ledare för svensk kristenhet. Jag blev tvingad att sluta skriva om Gud när jag arbetade på Expressen, jag har förlorat jobb och efter en berömd tweet om att islam står bakom de flesta terrordåd blev jag själv mordhotad ett tiotal gånger och hade tillfälligt polisbeskydd under en tid.

Många människor fördömde mig som islamofob (vilket jag inte är och aldrig har varit) och ägnade mycket tid åt att göra mitt liv så besvärligt som möjligt. De skickade attacker mot min Facebook och mot min hemsida.

Väldigt lite tid ägnades åt att fördöma de mord, den terror, de våldtäkter, de vidrigheter och de brott mot mänskligheten som begås i islams namn. Enklare då att angripa dem som faktiskt adresserar barbariet.

Jag har aldrig förstått det där.

Minns ni händelserna i Knutby. Det kom att bestämma synen på kristna under lång tid framöver. Det var bilagor, löpsedlar, mittuppslag och fördömanden dag ut och dag in i veckor.

Journalisters utsökta förakt för allt kristet är vida omvittnat. Jag kan berätta att föraktet möjligen bara står i paritet med okunskapen. De flesta ser kristendomen som något gammalt och förlegat och de ser på kristna som ett gäng efterblivna tokskallar som lever i en svunnen tid. Det är inte bara så att de föraktar kristna, de sätter ett värde i detta förakt eftersom de anser att allt kristet är att betrakta som symptom på svaghet och för något konservativt.

Men med islam träder nya villkor in. Att det är den lära som just nu hårdast fördömer homosexualitet hör man inte mycket om. Att deras kvinnosyn är från stenåldern vågar få feminister överhuvudtaget nämna. Att de förtrycker sina egna döttrar tassas det runt kring. Att många av dem (inte alla) avskyr vårt öppna, demokratiska samhälle är ett faktum som borde ha blivit klart för alla vid det hör laget…

När det gäller islam blir det plötsligt väldigt viktigt att hitta förmildrande omständigheter, att inte generalisera, att klä sig i huvudschal, att visa solidaritet och sympati och att rycka ut och FÖRSVARA en religion vars perveretrade version just nu utgör det största hotet mot alla former av civilisation.

När det gäller islam blir det plötsligt väldigt viktigt att sy på sig intellektuella förklaringsmodeller.

Islam har en särställning på det sättet. När Åke Gren fördömde homosexuella blev det riksnyheter dagligen i veckor. Delvis med all rätt. Men när imaner predikar samma sak blir det, för att uttrycka det milt, inte riktigt samma uppmärksamhet. Varför är det så här?

I Sverige har vi en ordförande för unga muslimer som INTE vill ta avstånd från IS.(I tv-intervju för något år sedan). Han ansåg frågan: ”Tar du avstånd ifrån IS” vara ”islamafobisk”.

Låt oss stanna vid det ett tag. Han vill alltså inte ta avstånd ifrån en terrororganisation som spikar upp barns huvud på pålar, som våldtar småflickor, som bränner folk levande i burar och som halshugger människor framför videokameror.

Att värna om homosexuellas rättigheter, om kvinnor och barn, om kristna minoriteter, om de svaga och utsatta har alltid varit vänsterns viktigaste egenskaper. Men när det är muslimer som förtrycker dessa grupper upphör plötsligt solidariteten.

Det är obegripligt.

Islamistisk terror har nu mördat 69 människor i Pakistan. Målet var medvetet utvalda.

Självmordsbombaren ville slakta så många kristna barn som möjligt.

Låt oss stanna där ett ögonblick. Barbaren ville alltså mörda barn. Och han mördade barn.

Jag har levt som Marcel Proust senaste tiden. Byggnadsställningar utanför fönstren och varje morgon har jobbarna spikat upp plank för fönstren, stängt alla ventiler och sedan börjat borra.

Det är en mardröm.

Nu i helgen har det varit lugnare. Jag vaknade nyss av att en fågel satt och sjöng i det höga trädet ute på gården. Jag har inte hört de där fåglarna på länge. Borrarna har skrämt bort dem.

Barnen sover tryggt här intill. Jag gick upp och drack ett glas vatten. Mitt liv är en strid. Men i denna strid ryms en seger som jag alls inte är upphov till, en nåd och en seger som redan är vunnen. Jag försöker leva i den, försöker få mina böner att blomma och skingra dimman men det är svårt.

I lördags var jag i Stockholm med Michaela, vi strosade runt i den yra solen, åt lunch, fikade, promenerade, log och allting lade sig till rätta, som när en man hittar den sista pusselbiten under soffan.

En man behöver en uppgift, en plan, ett mål och ett sammanhang.

Samtidigt kräver mitt yrke ensamhet, kontemplation, frigörelse. Jag behöver stå fri och ensam.

Jag har nästan inga vänner kvar. Det är ingens fel, det är den moderna mannens dilemma och det är heller oftast ingenting jag saknar. Jag är inte en särskilt social varelse. Jag har Michaela och jag har mina barn. Jag hade en del folk omkring mig förut när jag var i det så kallade smöret, när jag gick gå på de röda mattorna och jobbade med tv och så där men de är borta. Ingen sörjer det. Inte heller jag. Knappast de heller.

Jag har dock väldigt många som hör av sig och det är gott att tänka på att jag inte är ensam i det som känns som ensamhet. Tack till alla er som hör av er och uppmuntran för det jag skriver och det jag gör.

Ingen av oss är så ensamma som vi tror. Och människor som alltid umgås med andra, som skrattar för högt på sena bjudningar, som har sina lucker uppbokade ett halvår i förväg, som har tusen namn att ringa, är ensammare än vad jag är.

Jag vet människor som är gifta med varandra, som har sin trygghet, som i själva verket byggt sin inbillade lycka med hjälp av sådana halvfärdiga figurer som undertecknad, som är så förtvivlat missnöjda med sina liv, som vill i väg, som drömmer om att tassa ut i garaget en gryning och tända lyktorna på sina bil, eller som står i regnet vid busshållplatsen och drömmer hårt och skoningslöst om att byta liv, lämna, fly, återupptäcka, vinna tillbaka kärleken.

Jag kan försäkra er att jag inte flytt eller lämnade någon. Jag hjälpte alla ut ur något som varit dött (inte hemskt eller svart, men dött) sedan länge.

Många människor betalar ett högt pris för att slippa vara ensamma. Det priset inkluderar paradoxalt nog att det blir just ensamma, fast på insida, inuti. De undgås med människor men rör sig planlöst och helt vilse i sitt hjärtas kammare och vrår.

Jag ville inte leva så. Så jag lämnade och upptäckte vad kärlek kan och bör vara för något, jag fann M, och jag är så väldigt tacksam för det.

Proust ja. Han låg ju hemma i sin säng i Paris med kartonger på väggarna och för fönstren och skrev långa meningar utan punkter. Han är ett geni. Har ni inte läst På spaning efter den tid som flytt så gör det. Den kommer förändra ditt liv.

Har låtit min roman maniera sig i tid ett tag men det börjar bli dags att dra upp den ur nu och skriva klart den. Den är värd det. Jag är värd det. Mina läsare är värda det.

Det är annandag påsk idag. Jag tackar Gud för att jag lever och ska försöka göra mitt bästa för att behålla ljuset i mitt hjärta.

Mer terror. En självmordsbombare tog sig in på en lekplats och mörade 69 människor, de flesta barn och kvinnor.

Fegheten från helvetet. Om det är Gud som sanktionerat detta är det den fallne ängeln från Helvetet…

Tänk om alla de som jagade perverterade förklaringar och ursäkter alla de som hyllar analyser och samförstånd, som föraktar allt prat om kulturskillnader och demokrati, och och tänk om alla de som jagade sådana som mig med kampanjer, förtal och skitsnack, också kunde ägna lika mycket energi åt att inte bara fördöma allt det som sker nu, men också sätta det i ett sammanhang. 

Hej Mona.

Du vet kanske inte ens vem jag är. Eller också är jag ett av de där namnen som fladdrar förbi ibland, fast oftare förut, när jag var en del av den där fruktansvärda mediala cirkusen…

Du kommer nog inte ens läsa det här. Men jag måste skriva detta ändå. Ibland är det ju så där, man måste berätta, man måste skrika rakt ut, man måste få alla floder av ord ur hjärtat.

Vi har träffats en gång. Fast du minns nog inte det. Det var 2010 och jag arbetade tillsammans med Lennart Ekdal i Kvällsöppet i TV4. Vi sände varje kväll inför valet det året och i ett av programmen var du med. Du var partiledare då och såg trött ut. Men du var väldigt trevlig. Jag minns att vi snackade om Milan och Serie A i reklampausen…

Jag minns dig även från 1994 när du släpades i den gyttjiga offentligheten efter att ha köpt en viss choklad med fel kreditkort. Du satt i fin vit blus och var ledsen vid ett långt bord. Jag satt hemma hos Ola i Gårda och drack sprit och vi undrade varför inte du förstod att en socialdemokrat som ertappas med en sådan där grej straffas hårdare än andra eftersom ni själva går ut med att ni är bättre än alla andra, att ni är mer solidariska.

Står man i veckopressen (inget fel i det för övrigt) och steker falukorv med sin Bosse och snackar om hur fint det är att betala skatt så blir fallet högre om man fifflar. Även om man, som du, fifflar bara lite…

Men du kom tillbaka! Och jag respekterar dig för det! Jag menar det verkligen. Jag har stor respekt för dig som person och människa. Du är ofta modig. Du vågar säga saker.

Men nu, kära Mona, har du hamnat alldeles galet…

Det har pågått i två år nu, detta med att vara ” nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”…

Bara den titeln är ett hån mot alla de människor som bränts i burar, våldtagits, kidnappats, förföljts, mördats, fördrivits och fått sina liv förstörda av militanta islamister.

Jag såg dig i SVT Opinion i torsdags och det var bland det sorgligaste jag sett i hela mitt liv.

Det var som att se Barcelona möta Halmia när halva Halmia är bakfulla.

Du var Halmia.

Verkligheten tar ingen hänsyn till det politiskt korrekta, Mona.

Den skiter i sådana som dig och din feghet. Verkligheten fostrar tusentals soldater som hatar dig, som hatar mig, som hatar mina barn, som hatar den här demokratiska toleransen som DU är sådan stor del av.

Då hjälper det inte att öppna en telefonlinje dit några mammor ringer.

Då hjälper det inte att kroka arm med Göteborgs ”starka kvinna” Ann-Sofie Hermansson och höra henne snacka om att ”hjälpa” dem som är på väg in i jihadism.

De ska inte hjälpas, Mona. De ska jagas. De ska lokaliseras. De ska straffas.

Och sedan händer det… Du står där och lyfter själv ämnet att det i Sverige finns väldigt många, väldigt, väldigt många människor som sympatiserar med IS, som hatar samhället de lever i, och som därför hatar dig och mig, och du säger, och nu citerar jag dig,

” Vi har varit dåliga på att prata om detta”…

Har vi det, Mona?

Vilken värld har du levt i under de här två åren?

Vi är många som varit i full färd under de här åren med att tala om detta. Men du har inte lyssnat. Vi är många som blivit stämplade som fascister, rasister, muslimhatare, islamofober, idioter. Vi är många små fått sparken från våra jobb. Vi är många som levt i den värld du inte tycks ha satt din fot i på länge, nämligen verkligheten.

Så vilka är ”vi”, Mona?

Hur har du anständigheten att stå i tv och hävda att ”vi” inte vågat tala om att det finns rätt många människor i Sverige som sympatiserar med den värsta rörelsen mot demokratin sedan nazismen.

Vi är många som talat om det. Vi är många som skrivit om det.

Men var har du varit, Mona?

[adinserter block=”3″]

Jag minns när en av mina tusen chefer på Expressen ringde upp mig och sade: ”Nu måste du sluta skriva om Gud…”

Jag hade under några år gjort det ingen annan gjorde då, och ingen gör nu, jag hade lyft skrivandet om Gud rakt in i de folkliga och publika sammanhangen. Jag hade använt en av Sveriges största massmediala plattformar för att skriva, tala och resonera om tro.

Jag berättade för chefen vad han redan visste.

Att av allt det jag skrev på Expressen under de där åren (och jag skrev hysteriskt mycket då) var det just texterna om Gud som både nådde flest läsare och rörde människors hjärta.

Men det var slutskrivet ändå.

Men jag fortsatte. Särskilt under den sista sommaren när cheferna var på semester…

Skrivandet om Gud var en av de främsta skälen tull att jag åkte ut från Expressen. Vad ni än har hört eller läst så är det ett faktum.

Idag publicerar SVT Opinion en text om Gud och jag är stolt och glad över att ha skrivit den och glad att de vågade publicera den.

Här finns den: http://www.svt.se/opinion/birro-om-gud

Man är inte rasist för att man tydligt, konsekvent och klarsynt tar avstånd från det våld och den terror som riktas mot oss, inte bara mot Paris eller Bryssel.

Man är inte rasist för att man fördömer barbariet och adresserar förövarna och barbarerna!

Det kunde varit du på den där flygplatsen, eller din älskade, eller dina barn.