Det som talar för Italien är väl att ingenting talar för Italien…

imageJag har följt och levt med det italienska landslaget sedan 1982. Jag var tio år då och fick uppleva mitt livs dittills vackraste upplevelse. Italien vann VM det året. Det skulle dröja 24 år till nästa gång. 2006 vann Italien VM igen. Nästan all tid däremellan var (och är fortfarande) bottenlös sorg.

Det italienska landslag som i dagarna ska möta både Tyskland och Spanien är ett av de svagaste på länge. Antonio Conte verkar inte ens intresserad av att leda landslaget och flera spelare upptäcker plötsligt små skador och skavanker som hindrar dem från att delta.

Som vanligt gormar Conte om att både spelare, media och fans ska visa det landslaget respekt och han är en poäng.

Italien har som bekant bara varit ett enat land i lite drygt 150 år. Det gör att många italienare i första hand inte känner sig som italienare. De är mer trogna sin stad eller bygd. Italienare blir man först senare, och i fotbollssammanhang kanske inte alls förrän landslaget spelar semifinal i ett stort mästerskap.

Så ska man möta Italien i ett stort mästerskap ska man göra det i år. Vilket som bekant är exakt vad Sverige gör.

De tre senaste turneringarna har lämnat olika eftersmak. I VM 2010 skämde man ut sig totalt och gick inte ens vidare från en av turneringens lättaste grupper. 2012 nådde man final i EM under Cesare Prandelli efter fantastiska matcher mot både Spanien i gruppspelet och mot Tyskland och England i kvartsfinal och semifinal.

2014 lyckades Prandelli inte få ihop bitarna alls och Italien slogs återigen ut i gruppspelet. Ingen orkade eller ville ta ansvar. Italien föll samman som i inbördeskrig. Både det och det bittra efterspelet var en plåga att följa.

Det som talar för Italien just nu är att ingenting talar för Italien…

Så såg det ut både 1982, 2006 och faktiskt också 2012.

Men även i de europeiska cuperna har det gått uselt för de italienska klubbarna och man befinner sig just nu i en generationsväxling som heter duga.

Det finns få lag eller företeelser som jag älskar lika mycket som Gli Azzurri men den här gången blir det båg azurblå tårar (ännu en gång) under hela sommaren…