Author Archives: Marcus Birro

Jag vaknar kallsvettig och sätter mig upp i sängen.

Jag har drömt om horan Mary Kelly igen.

Fair Emma kallades hon också. Och Ginger.

Olika namn för olika behov kanske.

Det är andra natten på en vecka som jag drömmer om henne, och hennes säregna öde i det regniga, pinade Millers Court i London november 1888.

Kelly var blev Jack The Rippers sista offer.

När jag kliver upp och dricker vatten slår det mig att jag borde ha drömt om honom istället, om Jack the Ripper.  Hela det här landet har blivit en regnig, illa upplyst gränd där de utslagna säljer sig till reapris. Charlataner, medelmåttor, rövslickare, falska profeter, hycklare, journalister och resten av pöbeln.

På dagarna fantiserar jag om att lära mig traktera ett ryskt maskingevär och i Falling Down-anda vissla mig igenom eftermiddagen. Att sudda bort deras överlägsna flin. Leta upp kärringen som hotade mig och mina barn och spika upp hennes huvud på bostadsrättsföreningens dörr. Gå ner till Zinken och konfrontera fyllot i avklippt jeansjacka som skrek oförskämdheter och spottade bakom mig och mina barn i helgen. Se om han är lika stursk med en Kalashnikov uppkörd i sitt mosiga ansikte. Skicka en kärleksdikt till min före detta hustru som bestämt sig för att köra det smutsiga racet när det gäller vårdnad och skilsmässa. Konfrontera en del av mina kristna före detta vänner med deras kluckande kommentarer rörande tonårsflickorna på andra raden. Jag drömmer om Korpen Flyger, den isländska filmen om hämnd. Undrar om det inte finns några sköna maffiabröder i mitt släktled som grävt ner sina vassaste knivar någonstans.

Jag fantiserar på att använda nyckelkortet jag har kvar och ta mig in på Expressen med min vän och ställa asen till svars för vad de gjort mot mig och för all den tystnad de i årtionden tvingat ner i svenska folkets halsar. Där ska jag dra ut knivarna de körde in i min rygg och använda dem emot dem.

Det här landet är en nedlagd gammal fabrik på östtysk mark. Allt är så förtvivlat medelmåttigt. Vi låter oss ledas av fånar och idioter. Samma uppsvullna ansikten flyter upp överallt. Psykotiska, empatistörda komiker och låtsas-författare, feminister utan mål och mening, alla dessa miljoner människor som så förtvivlat gärna vill gegga i geggan, som vill pilla i varandras tarmar med sin flottiga tidsanda, som är beredd att sälja sin egen morsa för att få vara med och dra en nitlott på det glittrande lyckohjulet.

Jag fantiserar om att meja ner dem allihop.

Men jag drömmer om Mary Kelly.

Jag drömmer om hennes längtan ut, hennes långa klänningar som släpade i smutsen under de där gatlyktorna, drömmer om hennes lilla lägenhet dit männen vallfärdade, jag drömmer om hennes sista timmar i livet, de där som fortfarande och ännu hade nåden av stillhet, av ett svajande rus, innan Jack trädde ut ur skuggorna och in i hennes liv.

Av alla besynnerliga drömmar jag drömt är detta en av de allra mest besynnerliga. Jag somnar och drömmer om henne och det är alltid sen eftermiddag och det är alltid tidig kväll och det blir alltid regnig natt men när jag vaknar, när jag lämnar henne, lever hon fortfarande. Hon ler mot mig. Det regnar men det är ett ljummet regn.

När jag vaknar inser jag att jag får leva med det som pågår. Jag kan inte styra människor utifrån mitt eget liv. Mina fiender får svinga vilket mörker de vill över mitt huvud.  Även de fiender som jag älskade mer än mig själv en gång… Jag kan inte göra något åt det. Mer än att spara allt. Mer än att lagra allt. Mer än att skriva sanningen som sanningen vill bli skriven, nämligen rå, obekväm, innerlig och krävande.

Jag behöver inga ryska maskingevär. Jag behöver inga vapen och jag är inte en man som hämnas. Men jag är också författare. Och som sådan har jag en skyldighet att bygga sanningen med ord. Så det är vad jag tänker göra. Jag tänker i sanning skriva om allt detta och det är möjligt att det blir en dåres försvarstal och det är möjligt att det blir stormigt men det blir sant och just nu finns det nästan ingen annan författare som står lika fri och skriver lika sant som undertecknad.

Alltså drömmer jag inte om hur Kelly dör, vem som mördar henne eller hur hennes fruktansvärt skändade kropp såg ut. Jag drömmer om hennes leende, hennes stilla timmar innan skräcken. Jag drömmer om henne som en medmänniska band medmänniskor och jag tänker på vad som står på hennes gravsten:

None, but the lonely hearts can know my sadness… But love lasts forever…

Jag drömmer om henne med stor kärlek. Som varar för alltid.

Tillbaka i Stockholm efter några fina dygn i Rom.

På Södermalm råder krig. Åtminstone mot mig. Det är som att släppas innanför fiendens linjer och utan att veta varför man är där, utan att veta vad kriget går ut på, vilka är de där andra som gjort mig till fiender, de jävlarna drar sig inte ens för att spotta, fräsa och slunga sina medelmåttiga besvärjelser mot mig när jag har mina barn med mig.

Det är fruktansvärt ärligt talat.

Jag ser mig själv med en Kalashnikov på Hornsgatan. Jag ser mig kriga mig tillbaka till stenåldern.

Men jag sänker mitt huvud. Det är inte mig de hatar. Jag är inte där. Jag är någon annanstans. Jag förlåter och förlåter och förlåter.

Jag härdar ut. Solen arbetar sig upp ovanför den där svarta sorgeakten av tårar eller regn, och barnen och Michaela upprättar mig i ett land och i en tid som inte är mitt eller min.

Jag är så trött på detta vulgära, orättvisa motstånd. Trött på att streta på i motvind, trött på alla hycklare, alla fega medelmåttor, alla som minerar mitt liv framför mina fötter.

Men när jag är med barnen… Vilken källa det är. Vilken oerhörd solidarisk och kraft av kärlek Milo och Mimmi är. Jag älskar dem så grundläggande mycket.

Jag orkar för deras skull.

Sommar igen helt plötsligt. Solen värmer gott när jag sitter med en kaffe på Cafe dello sport och ägaren glids förbi med en gammal fin fruktskål från 1984 och med motiv på det Roma-lag som då vann ligan, för övrigt med Niels Liedholm som enastående medmänniska och tränare.

En riktig Mister.

Jag stod faktiskt på Stadio Olimpico när den eviga staden tig farväl av honom, efter att han fått gå hem till Herren, och det var en fullständigt enastående innerlig kärlek som rullade runt arenan den dagen.

Så fungerar ju fotbollen när den är som bäst, den blir större än livet, större än döden till och med.

I veckan har jag för övrigt skrivit kontrakt med tidningen Easy South om att följa och skriva om Hammarby Fotboll i varje nummer.

Tanken är att materialet efteråt ska samlas i en pocketbok och säljas till fansen.

Ser mycket fram emot detta. Underbart att få skriva om fotboll igen och jag tror det ligger ett värde i att jag dels bor på Söder men inte håller på Hammarny. Sådana böcker finns det rätt gott om, och de är säkert fantastiska, men det finns också en risk att det blir lite väl internt.

Samtidigt finns det också en (lika viktig) poäng i att jag inte heller håller på något av de övriga Stockholms-lagen. Det hade kunnat bli stökigt. Jag är ju (för en gång skull i mitt liv) neutral.

Eller ja… Jag håller ju på Öis. Men det utgör inget hot mot någon direkt…

Väldigt glad att det finns några som fortfarande vågar tro på mig, eller på det jag skriver snarare.

Det är mycket snack om anständighet i dessa tider.

Särskilt i media.

För oss som varit med ett tag är det svårt att ens föreställa oss dessa två begrepp på samma planhalva.

Media och anständighet… Herregud… Som att se Jesus i knäet på Hin Håle själv…

Efter att ha vunnit priser åt och dragit läsare till Expressen åkte jag ut med skallen före för snart ett år sedan. Efter det fick gamarna upp ett byte vid en beryktad lunch och skickade papparazzi och praktikanter för att sedan i krigsrubriker slå upp att jag åt en “hemlig” lunch med folkvalda.

Fortfarande är mitt brott inte utrett… Men straffad blev jag. Så in i bänken straffad….

Effekten blev den förväntade. Tidningen ville smutskasta och misskreditera mig. Tidningen ville göra det omöjligt för någon annan tidning att anställa mig. De lyckades. Eftersom media går i lydiga band så lyckades dem. Jag fick inga jobb och fick dessutom sparken från de få jobb jag hade kvar. Cheferna njöt säkert. Cheferna applåderade sig själva och sedan satt väl Helin och Mattsson i sin Pod och briljerade över sig själva..

Det stinker, mina herrar…

Somliga ansåg och anser att jag har mig själv att skylla. Väldigt många anser att det som hänt mig är mitt eget fel. Jag är som flickan i den korta kjolen som inte blir trodd inför rätten..

– Var du tvungen att bära den där korta kjolen…

Sedan dess har jag hankat mig fram. Det är svårt när alla väggar kollektivt har blivit stängda. Jag har i nuläget nästan ingen inkomst alls, trots att jag i yrket jag utövar är bättre än någonsin.

Men det spelar alltså ingen roll. Jag är smutskastad. Jag är någon man kan hata, sparka på, skrika vad som helst till. Jag är någon man kan spotta efter på gatan. Detta är delvis medias fel. De gick före. De satte agendan. De krattade manegen för det goda hatets fruktansvärda svarta, solkiga och skoningslösa svans. Media har ett väldigt ansvar och vi gör ett misstag när vi inte tror att de är medvetna om detta ansvar… De vet. De vet vilken skada de orsakade mig.

Anständighet var ordet…

Tänk er en duktig hantverkare. Han får lägga om taket på flera viktiga byggnader i huvudstaden men efter att han skrivit en dikt till sin pojkvän får han plötsligt inga jobb längre. Det spelar ingen roll att han är en av stadens bästa hantverkare. Han älskar en man och är därför portad. Orimligt? Ja, med all rätt.

Med att tysta ner, förfölja, jaga ut, misskreditera och smutskasta en skribent, en skribent som man dessutom haft anställd i sex år, det är inte bara rimligt utan också helt rätt i den vidriga kamp som etablerad media just nu för mot oss som hamnat utanför.

Mitt brott? Jag är inte som de andra. Jag tänker själv. Jag skriver om sådant som ingen annan skriver och jag gör det utifrån ett annat perspektiv. Jag är inte utbildad i deras skolor, kommer från ett annat håll.

I ett friskt land borde en sådan som jag kunna välja mellan jobben. Nu får jag sparken och blir nedtystad överallt.

Det är ett krig detta. Det är ett vämjeligt krig där den nya båten inte ros av staten & kapitalet utan av politiken & media.

För den som vill ändra på det finns inget annat yrke än motståndsmannens, och jag hade kanske inte förväntat mig att bli applåderad av före detta kollegor och vänner men att som i somras jaga cheferna för GP för att jag fick skriva EN ledare (som slog alla möjliga läsarrekord för övrigt) och kräva av dessa chefer att jag minsann aldrig skulle få skriva där mer än just denna gång (vilket de för övrigt lyckades med) är verkligen motbjudande.

Jag söker tio jobb om dagen, minst. Jag sitter på möten, ringer samtal, jagar folk. Allt för att få chansen att visa att jag är en duktig skribent och att jag har något att komma med. Oftast får jag inte ens ett svar.

Men så får jag det. Folkbladet och Widar Andersson erbjuder mig plats i spalterna och jag gläds åt det. Ekonomiskt är det en väldigt liten deal men det känns bra att bli sedd på som en människa igen, som en hantverkare, som den skriftställare jag är.

Men så får media upp en vittring från en usel kommunistsida som skriver en fullständigt urusel, elak och lögnaktig text om en tidning som köpt en (och bara en enda) dessutom sedan tidigare publicerad text av mig, och så är drevet igång igen.

Folkbladet blir nerringt av hyenor som kräver tidningen på svar. Undermeningen är ju busenkel att se.

Ge Birro sparken för helvete.

Det är då det slår mig. Det är ett krig detta. Dödsstjärnan har vaknat till liv och Darth Vader hasar runt i sin svarta mantel och jagar rebellerna med all sin djävulska kapacitet. De kommer inte ge sig förrän jag sitter helt utblottad på en bänk vid Zinken och halsar Rosita med de andra.

De kommer inte ge sig förrän de skjutit ner varenda rebell som orkar lyfta med sina skadade, solkiga vingar. De kommer inte ge sig förrän Dödsstjärnan kan lysa av mörker igen. De kommer jaga mig och varenda jävel som vågar ge mig utrymme och de kommer inte ge sig förrän de sett till att de svultit ut mig ur grottan.

Jag har barn, kära kollegor. De sitter här bredvid mig när jag skriver detta, Jag älskar dem så. Jag lär dem att de lever i ett fint och anständigt land där de kan bli nästan precis vad de vill. Jag lär dem vad som är rätt och riktigt. Jag lär de solidaritet, att alltid bry sig om den svaga, att alltid gå rak och stolt genom tillvaron. Det är vad jag lär mina barn, kära hyenor. Vad lär ni era barn? Något liknande va?

Vad tycker ni jag ska säga till mina barn när de frågar varför pappa gråter för att han ännu en gång fått läsa om vilket äckligt jävla svin han är? När han fått ännu ett mordhot.Vad ska jag säga till dem tycker ni?

Jag är rädd när jag öppnar dörren till trapphuset för att kasta soporna eftersom det finns folk i huset som skickar vykort till mig där de berättar hur mycket de hatar mig och mina barn.

Det finns de som jag har mig att skylla. Men vet ni vad… Jag har inget att skämmas över. Varför ska jag vara rädd? Vad har jag gjort för fel? Kan ni svara på det? Jag vill vara ett levande och solidariskt exempel för mina barn? Jag vill kunna leva min uppfostran, inte bara säga till dem hur jag vill att de ska vara och leva utan faktiskt visa dem hur man gör det. Jag vill att de ska vara stolta över sin skruttiga gamla farsa.

Har ni någon anständighet över? Kan ni berätta om den i så fall?

Jag är inte anonym, jag står för det jag skriver med mitt ansikte och mitt namn, så ni har inget att ta reda på. Jag har ingen egentligen makt längre, jag har inga stora uppdrag, allt det har ni redan städat undan för mig.

Låt mig vara nu. Sitt i era kotterier och klia varandras ryggar och skriv era krönikor om hur förbannat anständiga ni är, gör det gärna om ni kan leva med den lögnen. Det är inte mina ögon ni behöver möta i spegeln på kvällarna.

Men låt mig och min familj vara.

Det är ett ensamt jobb att skriva bok.

Jag sitter här på krönet av den här gatan och skriver och skriver. Romanen tar form. Långsamt. Som en andlig katedral bygger jag den, varsamt, noga, är mån och noga med detaljerna. Människors tar form, ju mer jag skriver, ju längre in i verket jag hamnar, desto verkligare blir dem, snart är de verkligare än jag själv, än de skuggor jag har omkring mig, med och motmänniskor förvandlas till skuggor.

Ett av Stephen Kings mästerverk, The Dead Zone, handlar om en man som kan förutse framtiden. För varje gång han gör det är det som hans egen kropp dör en liten bit. Egenskapen, välsignelsen eller förbannelsen suger sin näring ur hans kropp, ur honom själv.

Det är en väldigt bra bild av författande. Hantverket tar över, skrivandet, karaktärerna, handlingen, känslorna blir viktigare än författaren själv.

Jag hör flygplanen gå ner för landning över husen. Jag ser alla dessa hantverkare och deras bilar snirkla sig fram utanför mitt vackra hörnfönster. Vid min sekretär sitter jag och lösgör mig själv, skriver mig till en plats och ett tillstånd som är det enda som betyder något.

Jag drömde hårt och länge om att bli författare. Jag vet att många andra också gjort, eller gör det. Häromdagen läste jag att författare var något av det populäraste man kunde bli.

Men jag tror inte man kan BLI författare. Man ÄR författare. Man kan alltid bli en bättre författare och nästan vem som helst kan skriva en bok eller två, men att faktiskt envist fortsätta borra ner dumskallen mellan axlarna och streta på i motvinden, att gå upp varenda morgon och sätta sig vid en blinkande markören, att skriva, skriva, skriva, skriva har ingenting med val eller metod att göra. Det är ett kall, en sjukdom, ett märke på huden. Det är VEM man är, inte VAD man är.

Jag tror inte på folkhögskolor eller utbildningar. Jag tror på Guds gåva (eller förbannelse) och jag tror man måste vara på gränsen till galen för att kunna/orka fortsätta med det här yrket. Men som skrivet, det är inget val i den meningen. Jag måste skriva. Min vilja har ingenting med saken att göra.

Jag har varit där ute för mycket. Jag har varit en del av allt det meningslösa som pågår. Jag har varit delaktig i världen när världen avskyr en drömmare som undertecknad. Jag vill bara sitta här, med fördragna gardiner och dikta fram en verklig, riktig och innerlig värld. Jag vill höra skolklasserna gå förbi dör ute, höra hur skratten läcker in som ljus genom ventilerna, men jag vill inte vara med där ute längre. Jag vill sitta här och vara det, den, jag är.

Detta blir min artonde bok. Det är helt otroligt egentligen. Man bygger någonting med sina böcker, med sitt författarskap. Man bygger sig en rad i bokhyllan, man bygger sig en glänta i skogen som ingen jävel kan ta ifrån en. Inga mobbare, ingen media, ingen hatare, ingen feg anonym skalbagge som hotar mig och min familj med vykort, inga spottloskor, inga svartmålning, inga lögner, inga förtal, inget politiskt slagträ, ingen enda människa på denna jord kan ta detta torn ifrån mig.

Det finaste är att böckerna står där som ögon och ler mot hatarna också när jag är borta. Jag segrade över er.

Så enkelt var det.

Lyssnar på SR P1 och håller med Gunilla Knutsson i en hel del.

Jag tycker också att man ska stå för vem man är med sitt ansikte och sitt namn. En anonym åsikt är som mörker i mörker. Du måste våga stå för vem du är och för vad du tycker. Att gömma sig bakom anonymitet är både fegt och kontraproduktivt. Samtidigt är jag ett levande bevis för vad som kan hända med en seriös, duktig yrkesmänniska om han eller hon väljer att lyssna till sitt hjärta och sedan stå för detta hjärta med sitt ansikte och sitt namn.

Du blir spottad på, får sparken, får inga jobb, blir totalt utraderad av exakt samma etablissemang som nu biter ifrån och kräver rätten att det inte ska vara töntigt att säga sig värna tolerans och solidaritet.

Jag håller med. Självklart ska det offentliga samtalet präglas av tolerans och medmänsklighet. Men den tolerans som Knutsson nu säger sig vara en del av existerar ju inte. Den skölden lyser av varm röd färg. Men det är ens köld. Bakom står soldater med höjda vapen. De toleranta, de som säger sig värna det inkluderande, varma samhället är ofta tyvärr lika obekymrat mordiska som sina fiender. Ibland värre. Dessutom saknas ofta en självinsikt i dessa frågor. Den “goda” sidan verkar överhuvudtaget inte tro eller inse att det finns hat där.

Skillnaden är att det hatet inte räknas som hat. Det är en motståndskraft bara, och där alla är medel tillåtna. Alltså kan en sådan som jag hotas, hatas, förföljas, smutskastas, sparkas.Det är en del a kampen. Jag måste bort. Jag är tydlig, har ett namn, en plattform, står för det jag skriver, håller inte käften. Jag är den värsta de vet.

Men jag vägrar vara deras fiende längre. Jag är inte det. Jag har aldrig varit den figur de velat utmåla mig som. Mångas försök att måla ut mig som den onde själv är inte bara lögnaktig, den är också en del av projektet, en del av planen. Det är bra mycket enklare att spotta efter en människa som någon ljugit om är rasist eller hur? Då kanske det är okej att skriva ett hotfullt och drypande vykort till mig och mina barn?

Om man utmålar en människa som ett monster blir det monstret man hatar. Det har gått så långt att vänner jag känt i över tjugo år gått på bluffen och fått för sig att jag är någon jag inte är men som den hiskligt politiska korrekta makten målat ut mig som som, som de velat ha mig som.

Hur mycket är toleransen värd då? Vem dikterar villkoren för vem som ska utöva tolerans och inte?

Jag undrar hur det känns att ljuga sitt hjärta fullt av godhet, av solidaritet med utsatta, av värnande om de svaga, när man själv svingar sitt svärd åt ett annat håll, när man själv utan att blinka degraderar en medmänniska till något hon inte är? Hur känns det? Hur mår man?

Hur går det till när man massakrerar någon fullständigt i det godas namn?

När jag sedan läser om hur Niklas Orrenius blir jagad av folk är precis lika smutsigt och ohederligt. Även oetablaerad media har självklart ett ansvar att bete sig värdigt. Låt bli att hota och hata. Stå över sådant. Låt bli det bara.

Den etablerade medievärlden kickade med illa dold glädje ur mig ur alla sammanhang. Sedan försökte de få mig förvandlad till rasist och facist. Vänsterdebattörer hotade mig och min familj. Konkreta dodshot, mer subtila antydningar, kattskit utanför dörren, spottloskor på gatan. Det är mitt pris.

Det är min kamp.

Men i förlängningen är den också din. Du som vll stå för vem du är med ditt namn men inte vågar (jag har fått många sådana brev senaste veckan) och sanningen är ju den att jag behöver dig. Vi behöver varandra.

Vi behöver inte hålla med varandra. Jag har ingen lust att hålla med människor om allting. Men vi måste sättas oss ner tillsammans, kunna vistas i samma rum.

Den här kampen borde också vara etablerad medias kamp.

Toleransen måste gå våda håll. Vi måste mötas.

Jag blir mer och främling för varje dag som går. Det här landet, den här staden, de här människorna omkring, vilka är dem?

Det finns katastrofer som blossar upp, som med all rätt oss fångar oss, klär av oss, gnager på vårt innersta väsen, väcker oss ur tusenårig slummer och förändrar världsordningen. Det finns katastrofer som sker på en sekund, globala, kollektiva, som tsunamin, Palme-mordet, Anna Lindh, Estonia. Våra egna liv innehåller flera olika katastrofer genom livet, skilsmässor, dödsfall, sjukdomar, trafikolyckor.

Sedan finns det mer undanglidande katastrofer, som liksom bara sker hela tiden, hela tiden en liten bit ifrån medias intresse och vårt synfält. Människor som dör i miljontals utan att vi bryr oss. Det dör mer barn av sjukdomar som diare under tio år på grund av vattenbrist, än vad som dött under samtliga väpnade konflikter sedan andra världskriget.

Det är både skrämmande och nödvändigt med perspektiv.

Jag minns med värme mitt fritidshem på Kummingatan i Göteborg. Våra handledare Stickan och Pia var så där helhjärtat närvarande som dedikerade yrkesmänniskor kan vara. Jag glömmer aldrig deras värme för oss ungar. Jag glömmer heller aldrig hur Pia en dag berättade om det overkligt fantastiska med att ha vatten i kranen. Först, där och då, tyckte vi nog att hon var lite töntig, vad är vatten ur en kran liksom, men jag minns det där än, trots att det är över trettio år sedan. Varje gång jag ser eller läser om den skrämmande vattenbristen i världen, som egentligen dessutom är onödig, så tänker jag på Pia och hennes uppmaning att vara varsam med vattnet, och, inte minst, väldigt tacksam.

Men ni vet ju hur det är. Det är svårt att vara tacksam för allting man tar för givet…

När det gäller världsvida katastrofer brukar ju de viktiga männen (och en del kvinnor) träffas runt stora, runda bord i Bryssel eller något och lägga sina bekymrade pannor i djupa veck. Det talas länge om hur vi ska rädda människor, rädda barns liv. När det gäller ekonomi och sådant brukar de viktiga männen och kvinnorna snabbare kunna komma överens. I min mest pessimistiska brukar jag tro att det beror på att pengarna är viktigare än människor…

Ofta vet människor hur man räddar andra människor, men det kostar pengar, ofta mycket pengar och när något kostar mycket pengar så brukar plötsligt viljan att rädda andra människor mattas. Det är en läskig och högst

När det gäller vattenbristen i världen så finns det lösningar. Dessutom väldigt konkreta och nära lösningar.

Som bekant består Sverige av väldigt mycket vatten. Staden jag lever och verkar i, Stockholm skryter lite hör och där både om badvattnet inne i city och vattnet i kranarna. På de trendiga hotellen vid Stureplan står numera minibaren tom. Endast en karaff står ovanpå med texten “ Fyll den med världens bästa dricksvatten”.

Sverige i ett nötskal, duktigt och bra, ledande och i framkant. Men också en aning drygt och möjligen omedvetet självgott…

Ofta är det så att de enkla bästa lösningarna finns nära till hands men om någon anledning tycks det ibland som att det är lättare att spana över horisonten efter lösningar som ligger vid våra fötter. Är det inte också så vi lever våra liv?

Vi har svårt att se allt av värde som ligger nära oss, det är mycket gott som skramlar runt våra fötter men vi snavar bara över det, vi går förbi, vi kliver över, går vilse och tappar fokus.

Faktum är att Sverige med god marginal skulle kunna lindra de sjukdomar och de dödsfall som följer i vattenbristens spår! Det är en global, dödlig farsot som årligen tar livet av hundratusentals barn.

Låt oss ta ett konkret exempel.

På Styrsö, utanför Göteborg, finns företaget Sweden Water Export. De skulle kunna erbjuda hjälp, bot och lindring vid akut vattenbrist.

För en kort tid sedan skrev Dagens Industri om placerare i stora pensionsfonder som söker bolag att investera i. DI kallade den globala vattenförsörjningen för “den nya oljan”, exakt så viktig anser man att frågan är.

Problemet är att de stora investerarna gömt sitt ursprung och bara letar efter börsnoterade företag. Hade de vågat och orkat bredda blicken hade de garanterat fått upp ögonen för Sweden Water Export.

Detta är ett företag som, om svenskt bistånd kunde bekosta själva transporterna, kunde köra vatten i tankbåtar dag ut och dag in. En enda tankbåt på 40 tusen dwt levererar 40 miljoner (!) liter vatten till text Medelhavet.

Och tankbåtar finns det i massor bara på just Styrsö eller Donsö.

Ser ni inte sammanhanget? Nytta, företagande, barmhärtighet livräddning.

Finns det en bättre kombination?

Vilket fondbolag blir det första att våga tänka utanför boxen? Människors liv står på spel.

Jag lever mitt i en brytningstid. Inte nog med det.

Jag ÄR i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid.

Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem.

I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare tilltalas av mediekåren själv) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).

När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.

Under flera år retade jag gallfeber på chefer, så kallade kollegor och medarbetare. Mina krönikor stoppades, RFSU ryckte ut och jagade mina chefer och krävde att jag skulle få sparken, alla ateistiska korsfarare på tidningen hetsade mot mig på sociala medier, och chefer skällde ut mig för att jag inte rättade mig i ledet.

Till sist fick jag sparken, Dagen efter var allt jag gjort på tidningen totalt utraderat. Mitt nya, eller ska vi säga mitt gamla liv, hade börjat.

Jag var tillbaka i den sumpmark där jag en gång, i början av nittiotalet, startade mitt skrivande.

Då stod min kamp mot den kulturella eliten, den inavlade, fasansfulla kulturella elit som då (och nu) med en bödels brist på empati bestämde vilka som fick betyda något (de själva) och vilka som inte fick det (alla andra).

Jag började skriva dikter för att bevisa för de jävlarna att dikter var något de aldrig kunde kidnappa.

Det var en ständig kamp. Både mot eliten, men också mot alla de skitnödiga kulturonanister som utgjorde “den alternativa” kulturen, som ordnade poesikvällar dit ingen kom, som skrev obegripligt med  vilje, som rullade in en kokosnöt i ett tomt rum och kallade det “ensamhet” och som överhuvudtaget inte förstod att kultur aldrig tar en enda omväg via hjärnan utan allt går direkt, med skoningslös perfektion, på hjärtat.

Jag var i krig mot alla.

Jag upptäckte dock strax något jag hade glömt, att det ingalunda var en sumpmark jag stod på. Mina år i etablissemanget hade förvridet huvudet på mig. För det är ett varsamt och uppriktigt stampat jordgolv jag känner under mina fötter. Samma golv som de i särklass flesta människor känner dagligen under sina skor. Där stod jag då, där står jag nu.

Jag ber er ha överseende med att mina texter handlar så mycket om mig själv. Jag är medveten om det och jag jobbar med det. Men jag är också ett livs levande exempel på hur den nya ordningen ser ut,

Jag älskar den här platsen. Den betalar inte hyran för mig längre, och allt som har hänt har totalt undergrävt min ekonomi, men min själ strålar emot mig, jag skriver bättre än någonsin, och här kommer själva kärnan i bryntingstiden; jag blir mer läst än någonsin.

I den här mediala gerillarörelsen som jag är en del av ryms de verkligt politiskt neutrala. Jag tillhör inget parti. Jag tillhör ingen organisation. Jag rör mig fritt. Jag är inte vänster och jag är inte höger. Jag röstar inte ens i riksdagsvalet. Jag står fri. De i eliten som skriker högst om hur fria de är, hur neutrala och sakliga de är, liknar i mångt och mycket de som skriker högst om hur förtvivlat toleranta och fördomsfria de är. Det är allltid där du finner det bittraste hatet.

De begagnar sig av det berömda, men fruktansvärda, goda hatet…

I den världen kan en sådan som Gina Dirawi jämföra Israel med Hitler (som hon gjorde 2011) och året efter rekommendera en bok av en välkänd antisemit och ändå få behålla jobbet på SVT. I den världen kan kulturministern träffa en jihadist och inte få några reaktioner på det, och därför kan kända vänsterdebattörer mana till uppvigling, håna, hata, skända, trakassera och förfölja folk på sociala medier. I den världen startas kampanjer för Alexandra Pascalidou och där talar till och med statsministern om Zara Larsson.

Men det är också i den världen det tar hus i helvete om en sådan som jag äter lunch med folkvalda. När jag åt min lunch med SD gjorde jag det i ett demokratiprojekt. Det är så det fungerar i en demokrati, tänkte jag, man äter lunch med folk, man samtalar, man bjuder in till samtal, man talar och man lyssnar.

Men jag är utsatt för det goda hatet. Det betyder i rena ordlag att jag förtjänar att få sparken, bli baktalad, hotad, hatad och få vykort från grannar som hotar mig, min flickvän och med att ringa det sociala om de får se mig med mina barn. Ingen kampanj kommer någonsin lyfta ett finger för att på allvar ifrågasätta allt det jag varit utsatt för.

Varför?

Eftersom delar av makten, stora delar av den, tycker jag förtjänar hatet.

Jag är värd hatet helt enkelt…

Och kanske är jag det? Jag är ju, som ni säkert förstår, part i målet. Jag har svårt att se mitt brott. Kanske borde jag förstått att man kan få sparken från ett ungdomsförlag och ifrån en sida om italiensk fotboll för att jag åt lunch med representanter för SD…

Kanske… Jag vet inte… Jag vet bara att det är väldigt påfrestande att vara misstänkliggjord, och så hatad att du får kattskit dumpad utanför ytterdörren. Det gör ont helt enkelt. Det gör ont när folk spottar bakom din rygg på gatan. Och därför undrar jag hur sådant känns för alla de som själva anser sig vara “goda” att utföra allt detta?

Vem fan gav er rätten att hata en medmänniska  för att han eller hon begagnar sig av sin demokratiska rättighet att skriva utifrån sitt hjärta? Det är detta som gör mig förbannad. Jag blev ledsen tills helt nyligen. Nu är jag arg istället.

Vem ger er rätten, alla ni rätt-änkare, alla ni rara proggare i gummistövlar och hucklen, alla ni låtsas-kommunister i era bostadsrätter på Söder, vem ger er rätten att skicka hotfulla vykort till mig och mina barn? Vem ger er den rätten?

Vem ger rätten att nu håna, hata och hånskratta åt en kvinna för att hon har en allergi, bara för att ni inte håller med henne? Vem ger rätten att fylla era hjärtan med ett sådant svidande, vinande, mörker?

Man kan tycka vad man vill om det Julia Cesar skrivit men den hetsjakt som nu (givetvis sanktionerad uppifrån av en tyst men hånflinande mediaelit)  utspelar sig är särdeles osmaklig. Naturligtvis riktas rena mordhot mot henne från sociala medier och givetvis tycker ingen i det goda hatets riddarborg att det ens är något att reagera över.

Samma människor som säger sig värna de utsatta och de svaga pissar de svaga i ansiktet. Samma människor som säger sig stå för en solidarisk syn på omvärlden ställer sig i kö att svinga några slag mot en kvinna som fått sin identitet och sina sjukdomar släpande i offentligheten och som bara begagnat sig av sina demokratiska rättigheter att uttrycka sig. Jag håller inte med henne men det är inte det saken rör. Saken rör hennes möjligheter att få uttrycka det hon gör. Det finns nämligen en anledning till att hon varit anonym tror jag. Hon är rädd. Och vad värre är, hon har rätt som är rädd. Jag vet. Jag har alltid stått med mitt ansikte och med mitt namn i mitt skrivande och se vad det har givit mig? Se vad det har kostat mig?

Ni som älskar att älska olika. Ni som skryter om demokratins stora och viktiga spelrum. Var är ni?

Domen kommer bli hård mot alla er som skryter om ert rättspatos men beter er som blinda bestialiska gangsters i ert hat och ert förakt.

Det finns två sidor bilder av det som sker…

Dels har vi den tjocka, gamla svarta skogen som stått där så länge folk kan minnas. Den ser ljus och fridfull ut på dagen, den ser närmast solidarisk och välkomnande ut, men så fort skymningen faller så tätnar buskagen, trollen hittar ut ur sina hålor och det dryper av fukt överallt. I den där svarta djupa skogen sitter de korrupta, de inavlade, de som ljuger om hur de älskar olika men hatar de som verkligen tycker och tänker olika, de självutnämnda påvarna, eliten och makten. Där sitter de  sanktionerade hatarna.  I den skogen rivs och frodas det goda hatet.

Jag har varit där, i den skogen. Jag var en vit giftig flugsvamp tills de ryckte upp mig och kastade ut mig. Men jag är ju inte ensam… Det är det vackra i kråksången… Trots att trollen och de andra försöker minera skogsbrynen, riva upp de små broarna över vattendragen, trots att de har sina mäktigare grindväktare vid varje vändkors, vid varje ingång till den däör skogen, och trots att de gör allt de kan för att få vara ifred ifrån allt och alla så sjuder de av liv och ljus strax bakom…

För se där borta! Vilka är det där? Som kommer gåendes längs den snirkliga stigen i skymningen. Som ett väldigt vattenfall reser sig en varsam våg av människor och de kommer åt mitt håll, de kommer åt rätt håll…

Tusentals vanliga människor med demokratins facklor kommer traskande längs vägen. Ett långt led av alla sorters människor med eldar i händerna… Tålmodiga, ärliga och varsamma steg, tätt, tätt, tillsammans kommer de upp för slänten och snart står de på elitens dörrmatta och knackar på. Vilken befrielse det ska bli att sätta eld på den här förljugna skogen och se den brinna. Så att vi kan skapa något nytt sedan, något ljust, gott, andligt, värdigt och sanningsenligt.

Marcus Birro.

45 sekunder tog det, sedan hade jag glömt både min och hennes ålder…När hon rörde vid mig leddes jag in i en  tidlös zon där klockorna slutade gå och istället började nynna på en himmelsk sång som inte hade med döden att göra… Om det vill jag berätta…

Jag vill berätta hur tydligt det blev att världen består av meningslösa besvärjelser, hur gatorna, träden, löparna i sina färgglada skor, barnvagnarna, kostymerna, bussarna, bilarna, tiggarna, allting varsamt försköts, försvann, förminskades.

Jag skulle vilja skriva något om hur lite världen, tiden, döden och allting annat betyder för två människor som ägnar tio timmar åt att ligga och se varandra i ögonen och försöka beskriva vad det är de är med om. Vi lyckades inte. Nu ser jag att orden vi talade med är en del av världen och vår kärlek var det inte. Därför misslyckades vi förklara.

Som en ljus och lätt utandning. Som sol. Som Gud utan nattlig svett, sammanbitna käkar och dubbeltydiga budskap. Allting enkelt. Även det allra svåraste klarnar med Michaela. Allting rör sig i rätt hastighet. Världen som en värdelös perrong i fjärran, en grå stins, en trasig vissla, stängda jalusiner, regnet som en knytnäve av mörker ovanför stationshuset.

Vad ska vi med världen till? Den är en lögn, en bluff, en hedning utan riktlinjer.

Pianosonett. Varsamt piano, flöjt kanske. Så lite som möjligt av allting annat. En hand, ett par ögon, en värme, en kyss.

Orden, tiden, världen. Vi försöker förklara med ord över tid till människorna i världen. Det är tröstlöst. Det går inte helt enkelt.

Gula löv på träden utanför nu. Det prasslade av fallna löv nere vid busshållplatsen där jag stod med barnen. Mimmi till förskola och Milo till dagis. Underbart att vara med barnen.

Jag är helt ur slag. Ingenting av det jag gör får vind under vingarna. Jag trodde nog det skulle lossna lite, rassla till, hända något. Men jag står fortfarande nästan helt utan inkomst och samtidigt hotar skilsmässan mig att ta de sista pengarna mitt bolag har. Så ser kärleken ut. Så ser könskampen också ut.

Som det ser ut nu måste jag flytta från min bostad. Det är verkligen deprimerande det mesta. Jag börjar tappa lusten, tappa engagemanget. Jag orkar inte kämpa, mejla, söka jobb hela dagarna och bara mötas av leda, ointresse och tystnad.

Vill verkligen tacka alla som kom till releasefesten i tisdags.

Det var en liten vitsippa i dyn.

Just nu läser jag hysteriskt många böcker på samma gång. Dels Lundells Friheten, en bok om Michelangelo och skapandet av Sixtinska kapellet, Knausgård givetvis, alltid Knausgård och så Pirlos bok. Där emellan är det lite Stephen King också. Och Bibeln.

Det känns som att sjunka, att till sist njuta av att sjunka. 

Jag vill att skräcken viker undan. 

Helst innan hösten.