Sommar igen helt plötsligt. Solen värmer gott när jag sitter med en kaffe på Cafe dello sport och ägaren glids förbi med en gammal fin fruktskål från 1984 och med motiv på det Roma-lag som då vann ligan, för övrigt med Niels Liedholm som enastående medmänniska och tränare.
En riktig Mister.
Jag stod faktiskt på Stadio Olimpico när den eviga staden tig farväl av honom, efter att han fått gå hem till Herren, och det var en fullständigt enastående innerlig kärlek som rullade runt arenan den dagen.
Så fungerar ju fotbollen när den är som bäst, den blir större än livet, större än döden till och med.
I veckan har jag för övrigt skrivit kontrakt med tidningen Easy South om att följa och skriva om Hammarby Fotboll i varje nummer.
Tanken är att materialet efteråt ska samlas i en pocketbok och säljas till fansen.
Ser mycket fram emot detta. Underbart att få skriva om fotboll igen och jag tror det ligger ett värde i att jag dels bor på Söder men inte håller på Hammarny. Sådana böcker finns det rätt gott om, och de är säkert fantastiska, men det finns också en risk att det blir lite väl internt.
Samtidigt finns det också en (lika viktig) poäng i att jag inte heller håller på något av de övriga Stockholms-lagen. Det hade kunnat bli stökigt. Jag är ju (för en gång skull i mitt liv) neutral.
Eller ja… Jag håller ju på Öis. Men det utgör inget hot mot någon direkt…
Väldigt glad att det finns några som fortfarande vågar tro på mig, eller på det jag skriver snarare.