Author Archives: Marcus Birro

Maktlös…

Ibland känns tillvaron som ett enda ösregn. Jag brukar älska det där iskalla regnet i nacken. Det brukar väcka skallen. Men allt som hänt sedan förra hösten står fortfarande slarvigt lutat mot mitt hjärta här inne så det krävs så lite för att hela högen ska börja vingla igen. Mer hat, fler hot. Inga jobb. 

Jag går på mina möten och knyter på mig löparskorna när det känns som om väggarna ska falla över mig.

I går Via Dolorosa, Söder Mälarstrand och över Västerbron, hela Norr Mälarstrand, över Riddarholmen och den där snirkliga trappan och gången bredvid tågen och så resten av Söder Mälarstrand och upp för backarna och hem igen.

I dag en annan sorts löpväg,  längs vattnet hela vägen bort till Clarion vid Skanstull, Ringvägen hem igen.

Lyssnar på Människor och tro i P1 där de snackar om kvinnoförtrycket i förorten. Eller låter bli att snacka om det snarare. För alla i studion är överens om att det inte är något kvinnoförtryck i förorten. Och finns det ett kvinnoförtryck där så  har det ingenting, absolut ingenting, med religion att göra och det är dessutom mycket värre i innerstaden, i Umeå (japp) och i andra städer.

En kvinna i studion nämner att det finns män i vissa förorter till Stockholm som sitter hela dagarna vid tunnelbanan och för statistik över när vissa kvinnor kommer och åker. Detta är dock, menar kvinnan, inget förtryck i verklig mening. 

Kan ni gissa hennes lösning på problemet?

Plötsligt är allt snack om strukturer, manliga hierarkier och könsmaktsordning som bortblåst. Nu är det inte män med moral från stenåldern som förtrycker kvinnor, som är ett problem… Plötsligt flyger allt sådant snack ut genom fönstret. Nu handlar det istället om andra saker.

Är förtryckande män från andra länder inte en del av könsmaktsordningen?

För hennes lösning handlar INTE om att kraftigt ta avstånd från dessa mäns förbannade förtryck av kvinnor utan…om att bygga om centrum…

Japp… Ändrar man bebyggelsen så att den blir mer attraktiv för kvinnor försvinner problemet…

Jag stannar upp en sekund och ser ut över Riddarfjärden. 

Är detta verkligen sant? Hör jag detta?

Alltså!

Det finns män i svenska förorter som bevakar kvinnor som reser in till staden. Och de rättänkande anser att lösningen är att ta bort bänkarna dessa män sitter på?

Hur idiotisk kan den politiskt korrekta mediala ordningen bli innan folk äntligen får nog?

Jag springer hem, tar en dusch och äter en middag för mig själv.

Jag är sorgsen, rädd och förbannad på exakt allting i det här landet, från hur folk och andra behandlat mig, till hur det här landet behandlar sig själv…

Vad sysslar gammel-media med?
Ingen tidning tar i med tång. Men allt jag skriver blir rekordläst.

Artikeln i GP den 8 augusti låg i topp av alla texter i tidningen under hela den dagen.

Jag brukar älska jordgolvet. 

Jag brukar verkligen kunna hämta kraft ur nederlagen. Men tidigare har möjligheterna varit flera. Nu när i stort sett varenda tidning och varenda redaktion stämplat mig som pest blir allting mycket svårare. Tidningen Inblick gav mig sparken trots att de lovade mig annat, trots att de vet att jag tog bostadslån med deras arbete som täckning. Trots succe´n i Skepplanda i veckan har jag en enda kyrka bokad under hösten. Jag söker tio jobb om dagen. De flesta svarar inte ens. Nya boken har inte uppmärksammats någonstans förutom i Folkbladet i Umeå.

En kyrka orkade hålla en egen tanke i sitt hjärta och valde att inte boka av. Svenska Kyrkan i Skepplanda, några mil utanför Göteborg. Jag var där igår. Och efter det fantastiska mötet vågar jag tro att fler kyrkor vågar följa efter…

Tidigare på dagen åt jag en utsökt lunch hemma hos pappa i Majorna. Han hade på sitt sedvanliga briljanta sätt rört ihop något fantastiskt, denna gång en siciliansk grönsaksrätt, Caponara..

Sedan vilade jag en stund på alltid fina och välkomnande hotell Plaza innan jag tog en hiskeligt vacker promenad längs hamnen, bort mot Operan nere vid vattnet. Vi bodde precis i närheten, Sankt Eriksgatan, mellan 1984-1988. Men då fannas inte Operan och mellan vårt hus och vattnet fanns endast en bullrig motorväg och ett gammalt plank. Nu sjuder det av liv.

Göteborg har alltid varit en vacker sommarstad men den är vackrare nu än när jag bodde där.

Mamma kör bilen till Skepplanda och där möts vi av musikern Peter med sällskap. Lokalen är mer än fylld när vi startar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, åtminstone inte detta. Allt annat än detta. Jag hade väntat mig tomma stolar, nervösa bokare, sura moralister kanske. Men kyrkan fylls till bredden, extrastolar kommer fram, och gensvaret, värmen, tilliten och solidariteten som visas mig under kvällen är overklig. Jag är mycket rörd och väldigt tacksam.

David från förlaget har kört upp ifrån Värnamo och vi säljer och signerar böcker i över en timma efteråt.

En kvinna säger:

• Jag har förlorat flera vänner på grund av att jag försvarat dig.

Men hon ser fokuserad ut. Stridslysten och bestämd.

Jag får så mycket kärlek och så mycket värme att jag blir vimmelkantig.

Jag vill verkligen, från hjärtat, tacka kyrkoherde, präster, diakon och så klart hela församlingen för att ni dels valde att bjuda in mig, och sedan också valde att fullfölja det hela. Tack till Peter och ni andra. Tack också till alla som kom och alla som köpte bok och berättade så fina saker. Tack för all förbön.

Det känns som en försoning. Det känns som jag fått se svensk kristenhets rätta ansikte, och det är ett ansikte som skiftar mellan ljus och skugga, det är ett hjärta som håller ihop, som slår sina solidariska slag trots att vi kanske inte alltid är överens om allting.

Man kan faktiskt säga att jag fått hoppet tillbaka. Jag hoppas också mitt uppträdande och mina ord fått chansen att leva vidare hos er.

Jag kommer aldrig glömma att ni gav mig den här chansen.

Nyss tog jag en promenad från hotellet, till tåget. Solen gnistrande från en klarblå himmel. Kanalerna låg blanka och glittrande och turisterna log bakom sina kartor.

På stationen rasade ungdomarna ut från tågen som kom från Stockholm, Västerås, Malmö, Halmstad och Uddevalla. Det är Way Out West och jag avundades de där unga människorna där de garvade i sin rätta tro att de äger hela världen. Men jag avundades dem inte deras ålder eller feststämning, inte deras starköl och spänstiga steg. Jag avundades dem att de får uppleva min älskade hemstad från sin allra bästa sida. För en dag som den här är det få städer i Sverige som kan konkurrera med Göteborg.

Augusti 2010 var också rätt varm.

Åtminstone när vi kom tillbaka från BB med Mimmi Severiina Elda Birro.

Det är fem år sedan idag.

Nu är hon en bestämd liten fröken som sjuder, sprakar och vibrerar av liv, en gåva och en glädje. Gud vad fort det går. Fem år. Väldigt mycket har hänt även i mitt eget liv sedan dess, framgångar och skandaler.

Jag älskar dig Mimmi. Hoppas du får en riktigt vacker och värdig födelsedag,

Snart ses vi. Jag och Milo har varit och handlat lite och slagit in paket till dig.

Alldeles oavsett allting, vad du hör och vad du ser, så vet att jag älskar dig så innerligt. Din mamma också. Och din storebror. Han är så stolt över dig att han växer en halvmeter när vi dansar fram på Götgatan och pratar om dig.

I dag är din första dag på förskolan efter sommaren. Nu är du äldst där. Milo börjar skolan om en vecka.

Helt overkligt…

Men tiden, Mimmi…. Du har den i din hand. Den är på din sida. Livet är ljust och du välter det åt ditt håll varje morgon. Det är din värld det här, dina timmar, din plats, din innerliga saga…

Nyss var både du och Milo två små paket i vita lakan. Nu fyller ni två kärleksröda spår i den här världen. Nu är ni två helt egna, unika människor. Givetvis är ni rätt mycket som era föräldrar men ni är er själva, med era gåvor, era gudasända gåvor till den här stökiga platsen vi valt att leva på.

Ni är anledningar när mörkret tätnar. Ni är mål och mening. Ni finns med i exakt allting jag gör. Allt jag försöker bygga bygger jag för er.

Jag vill att ni ska ha det bra. Jag vill att ni ska må bra. Jag vill att ni ska stråla i det här skrynkliga världen.

Så älskade Mimmi. Du är döpt efter en fantastisk faster i Italien och efter en sång med The Mission, om Severina, en tjej som älskar livet, som älskar att dansa, som tror på Gud och änglar och som framförallt inte låter någon enda människa sätta gränser för hennes hjärtas storslagna landvinningar…

Låt ingen begränsa dig. Låt ingen stjäla ditt ljus.

Grattis Mimmi.

Du är så älskad.

När mitt blod rusar fram och gör en sväng där träden står svarta och skrämmande kommer du springande emot mig med din varma famn, dina små händer…Och då öppnar sig himlen i allt sitt ljus och jag ser, och inser, att vårt blod blandas, vårt blod löper samman, vi är samma grenar på samma träd.

Och Gud ler i sin himmel.Odrägligt stolt över dig.

Liksom jag.

Din pappa.

Det svenska är ett gift i mig. Jag får det inte ur blodet. Jag avskyr egentligen allting med det där giftet, den självbelåtna självcentreringen, den uppblåsta självbilden, de inbillat fördomsfria proggarna i skägg och gummistövlar, detta hyllande av medelmåtta och idioti.

Sverige är schlagerfjollornas paradis.  Vi spottar på tiggare, hugger sönder deras tält, jagar utsattheten med machete men krigar för att skolorna ska ha toaletter för den som varken är pojke eller flicka. Det skrivs debattartiklar om detta. Många är upprörda. Alla är fega.

RFSL uppmanar 10-åringar att onanera, abort är en rättighet och orkar du länge än tio sekunder ha en annan uppfattning i någon fråga så kommer de skicka ut sina termiter till spioner och jaga fatt i dig och tysta dig på exakt alla sätt de kan.

Ni bygger er lycka med låsta dörrar.

Ni sitter på parmiddagarna och talar om tillståndet i världen, om bostadsrättspriser, om rasisterna, om media, om politikerna, om tiggarna, om tunnelbanan, om löprundorna, om de kollektivt ägda förskolorna, om sopsortering, om balkonger och duggregn över Norr Mälarstrand, om det förbannade Nytorget,  och om rädisor passar att ha med på utflykt, om fadderbarn och skägg, om bruna kängor och upprullade mössor, om FI och SD och skinnrockar, om märkeskläder på barn och om genuspedagogik, om blått till flickor och rosa till pojkar, om skilsmässor, otrohet och om Hornstull och New York och om drinkar och stränder, om februari och våren som alltid dröjer och om sommaren som alltid regnar bort och det spelar  egentligen ingen roll hur många ni är på de där middagarna, ni håller med varandra allihop….

Jag är glad att jag hann undan i tid.

Jag är så gammal att jag minns Mona Sahlins klassiska presskonferens efter den så kallade Toblerone-affären.

Hon var, med viss rätt, mycket upprörd, klädd i vitt. Rösten darrade. 

Drevet hade varit skoningslöst sedan hon använt fel kort för att betala några småsaker, choklad bland annat.

Men någonstans tror jag att Sahlin insåg, liksom många av oss andra gjorde, att hennes fall blev djupare och marken kom farande snabbare emot henne just för att hon var (och är så vitt jag vet fortfarande är) socialdemokrat. Hade en annan politiker som var aktuell i flödet under den tiden, säg Ulf Dinkelspiel, smusslat med skatt eller köpt godis med fel kort hade färre blivit upprörda, besvikna eller förvånade.

Men Mona Sahlin hade blivit ”det är häftigt att betala skatt” med hela svenska folket. På gott och ont.

Klart att folk blev förbannade. Också, och kanske främst, blev den egna rörelsen besviken. Så kallat vanliga socialdemokrater blev förbannade. För det fanns en djup och stolt tradition av rättskaffenhet i arbetarrörelsen. Man lever som man lär. Man gör sig inte till. Man är inte på ett sätt när lamporna är på och på ett annat sätt när lamporna släcks. Man talar med människor med samma innerliga välvilja oavsett om man räknar med att få ut något av det eller inte. Och står man i talarstolar och i teve och predikar om att det är häftigt att betala skatt, så betalar man skatt och köper inte ens en chokladkaka med fel kontokort. 

Allt det där har sköljts bort nu. Den nya hysteriska vänstern har hivat i stort sett allting överbord. Det är väldigt hårt, aggressivt, kompromisslöst. Väldigt lite utrymme för samtal eller samförstånd. Det är konflikt och slagläge mest hela tiden.

Så när hela den en etablerade politiska världens och medias älskling Timbuktu snurrar till det i sitt tal om skatter så rycker frontsoldaterna ut och skyddar sin ledare.

Politism kallar kvinnan som påpekade dubbelmoralen, Rebecca U Uvell för ”skitstormsmaskin” (och tro mig, det är en mild bris i jämförelse med vad jag och andra blivit kallade, Anders Breivik är ett av deras mer vidriga slagträn) och konstaterar plötsligt att det alls inte är viktigt att leva som man lär. ”Vägra (sic!) leva som du lär-  Det är en fälla” skriver Politisk.

Så det egna exemplet betyder ingenting? Om jag skriver en sak men lever mitt liv på ett helt annat så är det en bra sak, ett sätt för mig att dansa undan en fälla? Vilken fälla? Vems fälla? 

Jag trodde i min naivitet att det är bra om det finns täckning för det man står på scener och basunerar ut ill folk. Jag trodde det var bra att det man står för och skriver om, det man vill berätta för världen, är sådant som bottnar i den egna verkligheten, i det egna livet.

Det betyder inte att man inte misslyckas med att leva som man lär, för det gör man. Man misslyckas ofta men då får man stå för det, böja sitt huvud. Men strävan måste väl hela tiden vara att låta det man säger, skriver bottna i vem man är?

Jag trodde att det låg ett värde i att man lever som man lär.

Jag hade uppenbarligen helt fel.

Allas vår vän Göran Greider konstaterar till och med på Twitter att det är ”viktigare vad Timbuktu säger än vad han gör”.

Som om Timbuktu säger att det är fruktansvärt med barnaga men slår sina barn, så är det bra?

Dansar han undan fällor då också?

Herregud. Timbuktu har en del att fundera på närmaste tiden. En sådan sak borde vara att se vilka vänner han omkring sig, soldaterna som sluter upp vid hans sida och drar en lans för honom.

Med sådana vänner behöver han snart inga fiender längre.

Jag ger ut en ny bok idag.

Det är alltid lite speciellt. Kanske inte riktigt lika speciellt som den där första gången, våren 1992 när jag var uppe hos förlaget i Örgryte och hämtade mina friex i en svart sopsäck och bläddra i vartenda ex på spårvagnen, och kanske inte exakt lika häftigt som när jag äntligen fick ut min andra bok efter 5 år av refuseringar 1997 och möjligen inte på pricken lika extatisk som när första romanen kom ut 1999, men bra nära ändå…

4 Årstider med Birro heter den och sträcker sig ifrån sommaren 2014 och fram till för några veckor sedan.

Förr i tiden skrev man böcker på det viset. Författaren skrev färdigt sin bok i maj/juni och så blommade böckerna i stadens skyltfönster i början av augusti.

Nu för tiden är bokutgivning ofta en sådan hysteriskt stor sak att det kan dröja år från det att en bok är färdigskriven och till att den finns publicerad och utgiven.

Av allt jag gör och gjort är och har alltid mina böcker varit kärnan, fundamentet, det stampade jordgolvet.

Jag vill tacka bokförlaget Semnos som dels trodde på ide´n och dels orkade hålla en egen tanke i hjärta och huvud när delar av sens kristenhet förvandlades till ett pliktskyldigt zombieliknande tåg av moral och apati. När så många av offentlig svensk kristenhet plötsligt fick för sig att det var bäst att göra som alla andra gjorde och dra undan sin hand, dra undan sin vänskap, dra undan sin heder och dra undan alla möjligheter för mig att skriva och försörja mig.

Deras dom kommer döma dem.

Så tack till Semnos för att ni orkade och våga.

Jag minns i vintras när DN hörde av sig och publicerade en 7-sidig intervju med mig efter  allt som hände då… Hur allting vände. Inte för och ibland journalisterna förstås, de hade redan bestämt sig för att jag var en pestsmittad slugger, en paria, en idiot och bråkmakare. Men bland folk förändrades väldigt mycket då.

Så fungerar det ju! Orkar du ge en medmänniska lite utrymme så blir det bra mycket för svårare för dig att döma honom eller henne. Nyanserna blir fler, villkoren och utmaningarna står tydligare framför dig.

Lite så hoppas jag att den här boken ska fungera och jag ber till Gud att folk ska köpa och läsa den. Den är värd det. Jag också.

Här följer en lista över samtliga böcker jag givit ut:

I den andra världen, dikter 1992

Skjut dom som älskar, dikter 1997

Alla djävulska främlingar, roman 1999

Kalashnikov, roman 2001

Landet Utanför, roman 2003

Diktskola- Författarens guide till galaxen, handbok i skrivande 2003

Flyktsoda, roman 2005

Du är Christer Pettersson du också, texter 2005

43 Dikter, dikter 2007

Svarta Vykort, dikter och texter 2007

Italinbloggen, texter 2007

Att leva och dö som Joe Strummer, roman 2010

Pappatexter, texter 2011

Släng alla kartor, memoarer mitt i livet 2012

Calcio Amore, ungdomsroman om fotboll 2013

Evangelium enligt Marcus, levnadsberättelse, 2014

Mitt hjärta står öppet, texter 2014

4 årstider med Birro, texter 2015

– Där, säger jag till barnen och pekar bort mot huslängan som löper längs Svanebäcksgatan  i Göteborg, där bodde pappa för länge sedan, när han var ung.

Milo stannar till i några sekunder, kisar i riktningen jag pekar.

– I det hudfärgade huset, frågar han.

– Ja, exakt.

Bara tunn hud. Så levde jag då och så lever jag alltjämnt.

Då har blivit så länge sedan. Det är över tjugo år sedan. Det är mer ändå. Det svider inte längre i mig av minne och hågkomst när jag går de här gatorna. Hade jag gått förbi hade jag inte känt igen mig.

Ändå känner jag mig närmare den där darrige, panke, helhjärtade lodisen jag var då, än jag gjort på länge. Jag ägde de här gatorna. Ingen annan än jag visste om det, ännu färre brydde sig. Men gatorna var mina. Kanske känner någon av skäggen som fläckar Gröna Brunnens taffliga uteservering samma sak idag, när de sänker sina öl i takt med spårvagnarnas gnissel och tjut.

Nu går jag nykter och fokuserad med mina barn mot Marinplan. Vi går in på bokaffären som mitt förlag ägde en gång. Nu är det folktomt och mer leksaker och tingel och tangel än böcker. Men trivsamt. Jag har varit iväg från Göteborg så länge att vi hoppar på fel spårvagn. Jag tror elvan ska runda Marinplan och ner mot min gamla gata, Ostindiegatan, men den fortsätter rakt fram, mot Sannaplan. Vi hoppar av och åker tillbaka.

Någon på vagnen känner igen oss och har roligt åt att ”Birro verkar vilse i sin egen hemstad” och jag skrattar gott jag också.

Tiden… Marcel Proust skrev alltid Tiden med stort T… I respekt kanske. Eller i vördnad.

Det tar så lång tid för sådant här att gå itu. Det tar tid för minnen att sjunka ner till rätt nivå. Det tar ett tag innan alla plattor i vår värld rört klart på sig, fogat sig, fogat samman sig.

Göteborg. Jag satte gatorna och husen, krogarna, efterfesterna, kulvertarna, torgen, de hemliga förmaken,  rakt in i blodet då.

Jag kunde inte skilja på var jag slutade och Göteborg började. Vi var mer än syskon. Vi var varandras allt.

Jag trodde jag skulle bli kvar här för alltid. Nu åker jag vilse med spårvagnen. Det är som det måste vara och det är både en stor frid och en lätt sorg.

Pappa bjuder på sedvanligt briljant middag och undrar om jag är orolig över min ekonomi. För ett år sedan såg vi Uruguay spela bort Italien ur VM och nu har jag förlorat allt jag hade då, inkomst, äktenskap, stabilitet, försörjning, respekt, anseende.

Ändå är jag lyckligare nu. Det var ingen som gjorde mig olycklig då. Jag skyller inte ifrån mig.

En klassresa är aldrig en enkel biljett ut och bort. Jag resten från socialbidrag, rikskuponger, tomflaskor och fiskbullar till aktiebolag, framgång, NK och guldkort. Nu är jag tillbaka bland fynden på Stockholms Stadsmission.

Nu vill ingen jävel ta i mig tång ens. Hycklarna putsar sina förbannade fjädrar i sina församlingar och andliga ghetton, och resten av det mediala packet hoppas få se mig packad på en bänk framför strömingsvagnen på Slussen…

Men jag har de här barnen och deras andetag, deras blod, deras närhet, deras kärlek, deras glädje, deras värme, deras blickar, deras närvaro. Jag har dem. Och de har mig.

Gud vet att de har mig.

Så visst. Det ser tufft ut. Hösten kommer med blöta löv och tuffa utmaningar. Hösten kommer med regngardiner och lågtryck.

Men jag har M och kärleken till henne, och jag har en uppgift som jag kommer vara trogen. Jag kan inte annat, och det säger jag till min far också, än att hålla mig nykter, träna, springa mina löprundor, lyssna på Thåstöm, ta hand om och älska mina barn och skriva så bra jag kan.

Sedan får jag vänta och se. Det är möjligt att vi är ett snubbligt steg från undergången… Men är vi inte alla det, alltid?

Är det inte hela grejen med att leva?

Regnet stannade kvar utanför Lerum när vi slirade in tidigare idag. Nu skiner solen bakom gardinerna på det här hotellet. Precis här utanför ligger gator, kvarter, hus, sängar och lägenheter som vi rasade, rusade, ramlade in och ner i, ut ur och bort ifrån, de där åren.

Jag finns kvar där. Ingen kan ta Göteborg ifrån mig. Men vi behöver inte varandra längre, vi kan andas och leva utan varandra syre, utan varandras blod.

Ett hudfärgat hus….

Exakt så, Milo.

Bara tunn hud mellan mig och världen.