– Där, säger jag till barnen och pekar bort mot huslängan som löper längs Svanebäcksgatan i Göteborg, där bodde pappa för länge sedan, när han var ung.
Milo stannar till i några sekunder, kisar i riktningen jag pekar.
– I det hudfärgade huset, frågar han.
– Ja, exakt.
Bara tunn hud. Så levde jag då och så lever jag alltjämnt.
Då har blivit så länge sedan. Det är över tjugo år sedan. Det är mer ändå. Det svider inte längre i mig av minne och hågkomst när jag går de här gatorna. Hade jag gått förbi hade jag inte känt igen mig.
Ändå känner jag mig närmare den där darrige, panke, helhjärtade lodisen jag var då, än jag gjort på länge. Jag ägde de här gatorna. Ingen annan än jag visste om det, ännu färre brydde sig. Men gatorna var mina. Kanske känner någon av skäggen som fläckar Gröna Brunnens taffliga uteservering samma sak idag, när de sänker sina öl i takt med spårvagnarnas gnissel och tjut.
Nu går jag nykter och fokuserad med mina barn mot Marinplan. Vi går in på bokaffären som mitt förlag ägde en gång. Nu är det folktomt och mer leksaker och tingel och tangel än böcker. Men trivsamt. Jag har varit iväg från Göteborg så länge att vi hoppar på fel spårvagn. Jag tror elvan ska runda Marinplan och ner mot min gamla gata, Ostindiegatan, men den fortsätter rakt fram, mot Sannaplan. Vi hoppar av och åker tillbaka.
Någon på vagnen känner igen oss och har roligt åt att ”Birro verkar vilse i sin egen hemstad” och jag skrattar gott jag också.
Tiden… Marcel Proust skrev alltid Tiden med stort T… I respekt kanske. Eller i vördnad.
Det tar så lång tid för sådant här att gå itu. Det tar tid för minnen att sjunka ner till rätt nivå. Det tar ett tag innan alla plattor i vår värld rört klart på sig, fogat sig, fogat samman sig.
Göteborg. Jag satte gatorna och husen, krogarna, efterfesterna, kulvertarna, torgen, de hemliga förmaken, rakt in i blodet då.
Jag kunde inte skilja på var jag slutade och Göteborg började. Vi var mer än syskon. Vi var varandras allt.
Jag trodde jag skulle bli kvar här för alltid. Nu åker jag vilse med spårvagnen. Det är som det måste vara och det är både en stor frid och en lätt sorg.
Pappa bjuder på sedvanligt briljant middag och undrar om jag är orolig över min ekonomi. För ett år sedan såg vi Uruguay spela bort Italien ur VM och nu har jag förlorat allt jag hade då, inkomst, äktenskap, stabilitet, försörjning, respekt, anseende.
Ändå är jag lyckligare nu. Det var ingen som gjorde mig olycklig då. Jag skyller inte ifrån mig.
En klassresa är aldrig en enkel biljett ut och bort. Jag resten från socialbidrag, rikskuponger, tomflaskor och fiskbullar till aktiebolag, framgång, NK och guldkort. Nu är jag tillbaka bland fynden på Stockholms Stadsmission.
Nu vill ingen jävel ta i mig tång ens. Hycklarna putsar sina förbannade fjädrar i sina församlingar och andliga ghetton, och resten av det mediala packet hoppas få se mig packad på en bänk framför strömingsvagnen på Slussen…
Men jag har de här barnen och deras andetag, deras blod, deras närhet, deras kärlek, deras glädje, deras värme, deras blickar, deras närvaro. Jag har dem. Och de har mig.
Gud vet att de har mig.
Så visst. Det ser tufft ut. Hösten kommer med blöta löv och tuffa utmaningar. Hösten kommer med regngardiner och lågtryck.
Men jag har M och kärleken till henne, och jag har en uppgift som jag kommer vara trogen. Jag kan inte annat, och det säger jag till min far också, än att hålla mig nykter, träna, springa mina löprundor, lyssna på Thåstöm, ta hand om och älska mina barn och skriva så bra jag kan.
Sedan får jag vänta och se. Det är möjligt att vi är ett snubbligt steg från undergången… Men är vi inte alla det, alltid?
Är det inte hela grejen med att leva?
Regnet stannade kvar utanför Lerum när vi slirade in tidigare idag. Nu skiner solen bakom gardinerna på det här hotellet. Precis här utanför ligger gator, kvarter, hus, sängar och lägenheter som vi rasade, rusade, ramlade in och ner i, ut ur och bort ifrån, de där åren.
Jag finns kvar där. Ingen kan ta Göteborg ifrån mig. Men vi behöver inte varandra längre, vi kan andas och leva utan varandra syre, utan varandras blod.
Ett hudfärgat hus….
Exakt så, Milo.
Bara tunn hud mellan mig och världen.