Varför daltar Sverige så med dömda, grova brottslingar?
Jag bodde i Umeå sommaren 1998 och sommaren 1999. Det var under den tiden (och även senare) som Hagamannen bokstavligen satte en hel stad i skräck. Till sist, efter att bland annat över 700 personer DNA-testats, åkte han fast och dömdes.
1998 bodde jag på hotell inne i centrum men 1999 bodde jag i en liten lägenhet som SVT hyrde i just Haga. Jag upplevde alltså just den skräcken hos de kvinnor jag arbetade eller umgicks med som många av er har läst om i efterhand.
Detta varade sedan i flera år. Hans brott är naturligtvis de våldtäkter och övergrepp han gjorde sig skyldig till men han har också dömt kvinnor i en hel stad till rädsla och skräck under flera år.
Att leva flera år i rädsla för att bli överfallen, eller i rädsla för att din dotter ska bli överfallen, borde också vara straffbart.
Vad är en sådan rädsla, en sådan skräck värd?
Inte mycket uppenbarligen.
För Hagamannen har inte suttit hela den tid han dömdes till. Så fungerar nämligen rättvisan i det här landet. Du döms till ett straff men sitter av ett annat. Sedan är du fri. Det spelar inte ens någon roll om du, som i Hagamannens fall, enligt expertis alltjämnt utgör en fara för andra. Du blir ändå fri.
Många kvinnor och tjejer kommer känna sig osäkra och rädda, och för de som var med kommer skräcken stiga mot ytan igen.
Dessutom finns det en allvarlig hotbild också mot Hagamannen själv.
Så min möjligen naiva fråga i sammanhanget blir alltså:
Varför släpps han fri?
Det är en stor skandal att samhället inte kan hålla en bestialisk våldtäksman, som alltså (vi tar det igen för säkerhetsskull) bedöms kunna återfalla i brott, fängslad.
Hur är det möjligt?
Hagamannen borde sitta inlåst i resten av sitt liv.
För att vi andra, och särskilt kvinnorna i Umeå, ska kunna leva sina liv utan rädsla. Och för att de de han våldtog och överföll ska få verklig upprättelse.