Vimmelkantig.

En kyrka orkade hålla en egen tanke i sitt hjärta och valde att inte boka av. Svenska Kyrkan i Skepplanda, några mil utanför Göteborg. Jag var där igår. Och efter det fantastiska mötet vågar jag tro att fler kyrkor vågar följa efter…

Tidigare på dagen åt jag en utsökt lunch hemma hos pappa i Majorna. Han hade på sitt sedvanliga briljanta sätt rört ihop något fantastiskt, denna gång en siciliansk grönsaksrätt, Caponara..

Sedan vilade jag en stund på alltid fina och välkomnande hotell Plaza innan jag tog en hiskeligt vacker promenad längs hamnen, bort mot Operan nere vid vattnet. Vi bodde precis i närheten, Sankt Eriksgatan, mellan 1984-1988. Men då fannas inte Operan och mellan vårt hus och vattnet fanns endast en bullrig motorväg och ett gammalt plank. Nu sjuder det av liv.

Göteborg har alltid varit en vacker sommarstad men den är vackrare nu än när jag bodde där.

Mamma kör bilen till Skepplanda och där möts vi av musikern Peter med sällskap. Lokalen är mer än fylld när vi startar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, åtminstone inte detta. Allt annat än detta. Jag hade väntat mig tomma stolar, nervösa bokare, sura moralister kanske. Men kyrkan fylls till bredden, extrastolar kommer fram, och gensvaret, värmen, tilliten och solidariteten som visas mig under kvällen är overklig. Jag är mycket rörd och väldigt tacksam.

David från förlaget har kört upp ifrån Värnamo och vi säljer och signerar böcker i över en timma efteråt.

En kvinna säger:

  • Jag har förlorat flera vänner på grund av att jag försvarat dig.

Men hon ser fokuserad ut. Stridslysten och bestämd.

Jag får så mycket kärlek och så mycket värme att jag blir vimmelkantig.

Jag vill verkligen, från hjärtat, tacka kyrkoherde, präster, diakon och så klart hela församlingen för att ni dels valde att bjuda in mig, och sedan också valde att fullfölja det hela. Tack till Peter och ni andra. Tack också till alla som kom och alla som köpte bok och berättade så fina saker. Tack för all förbön.

Det känns som en försoning. Det känns som jag fått se svensk kristenhets rätta ansikte, och det är ett ansikte som skiftar mellan ljus och skugga, det är ett hjärta som håller ihop, som slår sina solidariska slag trots att vi kanske inte alltid är överens om allting.

Man kan faktiskt säga att jag fått hoppet tillbaka. Jag hoppas också mitt uppträdande och mina ord fått chansen att leva vidare hos er.

Jag kommer aldrig glömma att ni gav mig den här chansen.

Nyss tog jag en promenad från hotellet, till tåget. Solen gnistrande från en klarblå himmel. Kanalerna låg blanka och glittrande och turisterna log bakom sina kartor.

På stationen rasade ungdomarna ut från tågen som kom från Stockholm, Västerås, Malmö, Halmstad och Uddevalla. Det är Way Out West och jag avundades de där unga människorna där de garvade i sin rätta tro att de äger hela världen. Men jag avundades dem inte deras ålder eller feststämning, inte deras starköl och spänstiga steg. Jag avundades dem att de får uppleva min älskade hemstad från sin allra bästa sida. För en dag som den här är det få städer i Sverige som kan konkurrera med Göteborg.