Det svenska är ett gift i mig. Jag får det inte ur blodet. Jag avskyr egentligen allting med det där giftet, den självbelåtna självcentreringen, den uppblåsta självbilden, de inbillat fördomsfria proggarna i skägg och gummistövlar, detta hyllande av medelmåtta och idioti.
Sverige är schlagerfjollornas paradis. Vi spottar på tiggare, hugger sönder deras tält, jagar utsattheten med machete men krigar för att skolorna ska ha toaletter för den som varken är pojke eller flicka. Det skrivs debattartiklar om detta. Många är upprörda. Alla är fega.
RFSL uppmanar 10-åringar att onanera, abort är en rättighet och orkar du länge än tio sekunder ha en annan uppfattning i någon fråga så kommer de skicka ut sina termiter till spioner och jaga fatt i dig och tysta dig på exakt alla sätt de kan.
Ni bygger er lycka med låsta dörrar.
Ni sitter på parmiddagarna och talar om tillståndet i världen, om bostadsrättspriser, om rasisterna, om media, om politikerna, om tiggarna, om tunnelbanan, om löprundorna, om de kollektivt ägda förskolorna, om sopsortering, om balkonger och duggregn över Norr Mälarstrand, om det förbannade Nytorget, och om rädisor passar att ha med på utflykt, om fadderbarn och skägg, om bruna kängor och upprullade mössor, om FI och SD och skinnrockar, om märkeskläder på barn och om genuspedagogik, om blått till flickor och rosa till pojkar, om skilsmässor, otrohet och om Hornstull och New York och om drinkar och stränder, om februari och våren som alltid dröjer och om sommaren som alltid regnar bort och det spelar egentligen ingen roll hur många ni är på de där middagarna, ni håller med varandra allihop….
Jag är glad att jag hann undan i tid.