Author Archives: Marcus Birro

Jag är rädd för att bli bitter. Jag vill verkligen inte bli bitter. Men jag är rädd att den här känslan av att inte ens få chansen att visa hur bra jag skriver, hur bra radio jag skulle kunna sända, vilken grym debatt-tv jag skulle kunna göra, ska käka upp mig.

Patetiskt? Ja, helt säkert. Men låt den utan skuld kasta första stenen…

Jag söker runt tjugo jobb i veckan. Jag får knappt ett svar tillbaks. Jag bjuds in med armbågen och ska tacka för smulorna som kastas till mig.

Jag är sur på att medelmåttorna premieras. Jag är sur på det här landet som kollektivt och konsekvent kan hålla en man tillbaka utan att någon egentligen vet varför.

Jag är inget offer. Jag äger inte ens den där offerkoftan som idioterna skriker om att jag alltid har på mig. Jag köper inte skitsnacket runt min person och mitt land. Jag köper inte lögnerna, förtalet, de hatiska vykorten, attackerna mot min blogg, spottloskorna bakom min rygg, gamla värdelösa vänner som säger upp bekantskapen, jag köper inte det ständiga förtalet.

Jag vägrar rätta mig efter samtidens perverterade längtan att acceptera allting, att inte visa sig sårbar. Jag ÄR sårbar. Jag är ledsen. Jag blir arg när människor ägnar tid åt att medvetet ljuga och förtala.

Vem tror ni att ni är? Vem tror ni att jag är?

Jag sjunger som Eldkvarn: ” Jag är bättre än dig. Min stil är från botten. ”

Jag vill ha en ärlig chans. Jag är värd en ärlig chans. Jag skriver kalsongerna av de flesta krönikörer i det här landet. Det hänger inte ens resårband kvar när jag skrivit färdigt.

Sverige är ett fantastiskt land. Men Sverige är ett förljuget land. Vi har medelmåttiga politiker och patetiska ledare som knappt skulle kunna få ihop Melodikrysset utan att fuska. Det är hemskt och patetiskt att ägna mer än en enda minut åt svensk samhällsdebatt. Det skriks överallt. Alla bara skriker. Det är flottigt, svart och motbjudande.

Jag avskyr att samhällsklimatet i det här landet har kedjat mig runt den här löjliga lilla stolen som är svensk offentlighet… Jag avskyr hur vänstern blivit en del av den motbjudande revyn som är svensk poltik. Jag tycker så illa om alla förbannade politiskt korrekta små soldater som tindrar om sitt rena samvete med ena lungan och blåser svart syra åt meningsmotståndare med den andra…

Jag avskyr alla fega politiker som håller käften om allting och talar med svart tunga om resten. Om någon timme är det 1 maj och då ska de där tunga farbröderna traska framför sin blåsorkester längs fula gågator och vifta med små röda vimplar framför kamerorna och de ljuger så hårt och så länge att de tror sig själva.

De släpade ner mig i källaren, de jävlarna. De städade undan spelet. De knuffade mig hit, till Facebook, till utmarken, till gräset under träden och de trodde att solen aldrig skulle hitta hit.

Men solen hittade hit… Solen är alla ni tusentals som läser detta, som HELLRE läser detta än alla de andra pösmunkarna i sina förbannad palats av stålar och lögner…

Vi har blivit droppar av dagg som samlat sig till ett vattenfall och det tog lite tid men jag tror vi är på god väg att skrämma slag på dem allihop. Vi är tusenden. Vi är fler än vi tror.

Men vi sitter nere i hålorna i källaren.

Allt medan kommunister, kvinnomisshandlare, fega stackare utan en enda egen tanke i sitt hjärta, lögnens lakejer, och tusen andra lirare, dukar upp till fest några våningar högre upp…

Men jag sliter och sjunger i mina kedjor, som havet och natten… Jag sjunger mörkrets sånger med ljusets röst… Jag sjunger och jag sliter i de kedjorna så att murbruket lossnar…

Jag kommer aldrig sluta slita i de där förbannade kedjorna…

Jag sliter i mina kedjor så att det rasslar hela vägen från hålan jag sitter i och upp till festsalen i slottet där amatörerna, de ryggradslösa kvacksalvarna, de förljuget toleranta, rövslickarna, feministerna, kommunisterna och ryggdunkarna sitter och skrattar åt varandras skämt…

De har sin fest på en hög av aska. De lagrar sin sprit på korslagda ben.
De firar de dödas dag om och om igen, och de märker det inte ens själva…

Deras fest är en skam för det här landet.

Men jag ska slita i de här kedjorna tills de går av.
Sedan ska jag ta trapporna upp och kräva det som rättmätigt är mitt.

Och jag kommer inte vara ensam…

Jag ger mig aldrig.

Läser att det finns flera feminister som stöder separata badtider för pojkar och flickor… Det är helt obegripligt. Det är att lägga sig platt för den i särklass mest patriarkala, fördömande kvinnosynen som finns just nu. Det är att bli lurad och bortfintad upp på läktaren. Det är att göra gemensam sak med kvinnoförtrycket. Det är skrämmande och ytterst obehagligt.
Hur tänker ni egentligen?

Det var likadant när radio sände en rapport om att vissa män i vissa förorter hänger vid t-banan och klockar sina fruar och sina systrar.. Då var allt snack om patriarkatet som bortblåst. Då var det enda som kom upp…att man skulle ta bort bänkarna från t-banan för att försvåra kontrollen…

En sak som slår en när man är i Rom är den tungt beväpnade polisen som står lite här och var. Jag hörde för en tid sedan en debatt i Sveriges Radio där flera personer bekymrade sig över att de sett två poliser på Centralstationen i Stockholm ”överdrivet beväpnade”.

Själv känner jag mig trygg med militärpoliser med automatvapen på gatorna. De utgör inget hot mot mig. De är där för att skydda en sådan som mig, mot bland annat terrorism.

Dessutom är Rom och Vatikanen två extremt utsatta mål för den militanta islamistiska terrorismen.

Jag får inte riktigt ihop bitarna. Ena stunden är jag som Marcel Proust med gardinerna fördragna mot det iskalla regnet, liggandes i min säng och skrivandes långa meningar om kärlek i min kommande roman, en obotlig romantiker med för mycket fritid, en Lundell-kopia i munkjacka på Söders höjder som vill dikta och älska mig ut ur världen.

Nästa stund är jag en siken sanningssökare med rättvisepatos, en skriftställare som gärna klättrar upp på barrikaderna och tar litterär strid för det jag tycker är viktigt, riktigt och sant.

Men jag tror nog att det är två sidor av samma mynt, mer än motsägelsefulla personligheter.

Det är delar i yrket så att säga. Allt för få författare vågar ta ställning och tar de ställning gör de det i harmoni med sina kollegor och sina vänner. De tycker som alla andra.

Sedan har jag också extremt få författande vänner. Å andra sidan har jag få vänner överhuvudtaget…

Men jag tror verkligen på författaren som en gerillarörelse. Jag tror på människan som går åt motsatt håll. Jag avskyr likriktning. Jag tycker så illa om feghet, om att ha makt och möjlighet men att missbruka den genom att stryka rätt ryggar.

Om ni visste hur många falska, livrädda karriärister det finns på landets redaktioner. Men det vet ni kanske redan.

En vän sade till mig härom dagen: ” Vi måste få upp dig på banan igen så du inte blir en av de där som blir erkända och berömda först efter din död”.

Jag har alltid trott att det var mitt öde. Jag kan ärligt säga att jag aldrig gjort något för att bli berömd eller populär. Jag har aldrig tagit den enkla vägen. Jag vet inte ens hur den vägen ser ut. Jag vet inte hur man hittar den vägen. Gud har en annan plan med mig och det är inte alltid jag sympatiserar med den planen men jag har alltmer kommit att acceptera den.

Mitt kall är att skriva som det är. Mitt kall är att använda det vapen jag blivit given, det skrivna ordet, och slåss för sanningen, för den lilla människan, för så kallat vanligt folk, för alla dem som inte har ordet som makt och vapen och för alla dem i vårt land som känner att makten och eliten inte ser dem, som känner sig förödmjukade och satta på undantag.

Det är inget arbete som ger stålar och guld. Det är inte heller, och detta är viktigt, ett arbete som är viktigare än någon annans arbete. Till skillnad mot ryktet ser jag inte mig själv som en särskilt betydelsefull person. Till skillnad mot ryktet tar jag faktiskt inte mig själv på ett allt för stort allvar. Men jag är stolt över uppgiften! Jag är stolt att jag har förmågan att vara till tjänst.

För det är ett arbete som ger en djupt liggande mening.

Och det är värt mer än allt guld.

Jag har levt halva livet ensam.

Jag vill inte leva ensam längre. Jag vill ha ett bullrande hus, spring i dörren, onödigt mycket disk att diska, kaos, skratt, röster, tassande i dörrposten. Jag vill ha hallen full av okullvräkta skor. Jag vill ha jackor slängda på golvet. Och en trädgård. Jag vill ha en trädgård med uselt odlade krusbär. Jag vill ha ett bibliotek och böcker hela vägen till taket. Jag vill ha min M där och mina barn och alla hennes barn och en familj som är som en blomma som slår ut varje morgon, som en solros, som en stolt, leende blomma av ljus som sträcker sig mot solen…

Nytt terrorhot mot Sverige alltså… Inga kristna fundamentalister den här gången heller.

Jag minns när en del började prata om de eventuella riskerna med islamistisk fundamentalism i svenska förorter. Jag minns hur de raskt städades undan som rasister. Jag minns att jag själv tänkte att det inte kunde vara så illa. Inte kunde det frodas sektliknande enklaver i svenska förorter? Inte kunde vara det sant att det stod män och klockade sina kvinnor vid nedgången till tunnelbanan? Inte kunde det vara sant att det bildats parallella världar, små öar av hat och förakt där religiös fundamentalism frodades?

Jag värjer mig fortfarande mot detta med höger och vänster. Jag är inte höger! Jag står fri. Jag står på den plats jag krigat mig till och försöker beskriva det jag ser och formulera mig runt det. Men vänsterns svek i allt detta är dubbel. Dels vägrade de se problemen när de fick läge serverat på sitt bord, dels har de ägnat mycket tid, energi och hat åt att förfölja dem som haft modet att i solidaritetens namn uppmärksammat detta.

Vi som vägrar vika oss i den här kampen är inga fascister eller högerextrema idioter. Vi är empatiska, solidariska medmänniskor med patos som sr verkligheten som den är.

Sanningen har blivit satt på undantag i det här landet. Det har tassats och det har tassats runt den berömda gröten tills den blivit möglig och stinkande. Sedan har makten har satt fram en ny tallrik gröt och media, politiker och opinionsbildare har börjat tassa igen.

Detta har pågått i decennier.

Först det senaste året har etablerad media, politiker och de andra gjort det som vi andra försökt göra under en tid, nämligen att sätta en stor tas i den där gröten, vända upp och ner på skiten, skruva isär allting och se hur det är uppbyggt.

Alla har väl egentligen vetat det vi läser om idag, att IS har terrorister på plats i Sverige för att utföra terrordåd. Hur kom de hit? Tutade det upptaget i Monas lur? Har de kunnat gömma sig hos släkt och vänner? Har MP hjälpt dem?

Och ni! Ni som dryga 2700 som de senaste två dygnen försökt släcka ner min blogg. Vad gör ni om IS bombar era barns skola? Vad gör vi alla om det otänkbara händer, om IS lyckas genomföra en attack mot Sverige, hur blir det då med alla försvarstal riktade mot människor som offentligt visat sitt förakt för det västerländska? Hur tänker Svenska Kyrkan som ville plocka ner Jesus för och täcka för korsen för att välkomna muslimer? Hur blir det med alla aminers tystnad?

Är ni inte trötta på detta? Är ni inte trötta på er undfallenhet mot denna perverterade form av islam som hotar oss och våra barn?

Vi har alltså människor i vårt land som skulle jubla om de mördade era barn. Och många av er håller käften. Många av er hukar i gränderna. Många av er stöder förtryckarna. Många av er har mage att kalla era solidariska och toleranta. Det är ni som krattar manegen för terrorn. Alla ni som viftar undan debatten om den uteblivna handskakningen som en löjlig låtsasfråga. (Och det är många): Ni som helt håller käften om det ni vet. Ni som vägrar lägga ihop 1 plus 1.

Och alla ni moderata, fredliga muslimer som också håller tyst. Varför gör ni det? Varför höjer ni inte rösten och fördömer hatet och mördandet?

Vi måste stå enade mot barbariet. Vi måste verkligen se verkligheten som den är.

Jag minns hur upprörd en ung kvinna var i SVT Debatt efter valet 2014. Hon försvarade att hon plockat bort vänner från Facebook som röstat på SD. Jag uppskattade hennes ilska och henens patos. Jag minns att hon sade: ” Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag reagerade när neofacismen tog över Sverige”.

Jag håller med. Men neofacismen och det hot vårt land lever under kommer inte ifrån ett demokratiskt parti. Vårt största hot, vänsterns största hot, demokratins och allas lika värdes största hot, kommer från islamismen.

Alla de som hukar nu, alla de som till och med försvarat barbariet, alla ni som hotar och jagar en sådan som mig, alla ni som helt blankt vägrar skriva om det som sker, alla ni som börjat skriva om det först nu fast ni vetat i flera år, alla ni som under galgen går till reträtt, skäms ni inte?

Det är vänsterns lakejer som skulle bli uppställda mot den blodig väggen först. Det är just ER frihet de hatar. Det är ERA barn de skulle ha slaktat med ett leende på läpparna.

Förstår ni inte det?

Det är därför jag tar sådana risker med mitt skrivande. För att jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att vara en motkraft mot barbariet.

Har Malin Pekgul rätt i vad hon säger i SVT just nu är det en av de största svenska skandalerna i modern tid. Det är rätt många som är värda en ursäkt och upprättelse. Ett helt parti och alla dessa väljare tex…

Detta är bland det värsta jag hört. Svensk demokrati som en lekstuga för islamister. Svensk demokrati som en dörrmata för islamister och terrorister.

Jag säger inte att det ÄR så här. Jag säger bara att om det Pekgul, med stort mod, säger i direktsänd teve är sant, är det något grundläggande ruttet inte bara i Miljöpartiet, utan i svensk demokrati överhuvudtaget.

Det intressanta med detta är INTE att hånskratta åt två medmänniskor som uppenbarligen genomlever både en person och en politisk kris…

Det viktiga här är att den nya mediala ordningen, som jag är en del av, nu på allvar börjat kunna påverka både den gamla mediala ordningen, som jag en gång var en del av, och på verkligt allvar lyckas rikta sökljuset mot dubbla måttstockar, mot direkta lögner, mot orättvisor och mot hyckleri.

Jag törs skriva att utan den mediala explosion som skett de senaste två, tre åren hade nyheten om Miljöparitet aldrig blivit en nyhet.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/katastrofsiffror-for-mp-s-sprakror-i-ny-sifo