Jag har levt halva livet ensam.
Jag vill inte leva ensam längre. Jag vill ha ett bullrande hus, spring i dörren, onödigt mycket disk att diska, kaos, skratt, röster, tassande i dörrposten. Jag vill ha hallen full av okullvräkta skor. Jag vill ha jackor slängda på golvet. Och en trädgård. Jag vill ha en trädgård med uselt odlade krusbär. Jag vill ha ett bibliotek och böcker hela vägen till taket. Jag vill ha min M där och mina barn och alla hennes barn och en familj som är som en blomma som slår ut varje morgon, som en solros, som en stolt, leende blomma av ljus som sträcker sig mot solen…
Mina lyckliga stunder i livet har kommit i gemenskap. Som författare är jag programmerad för ensamhet. Men som människa är jag skapad för kärlek och gemenskap.
Hat är inte kärlekens motsats. Kärlekens motsats är rädsla. Att vara rädd, att ha alla chanser men inte ta dem, är kärlekslöst. Att låta någon annan alltid ta smällen, att huka, att smida hemliga planer, att hålla käften när man borde och kunde tala, när man ljuger om vad man egentligen tycker och tänker, är man kärlekslös.
Jag fyller 44 år i år. Jag har inte tid för mer ensamhet. Jag vill leva, blomma i kärlek.