Author Archives: Marcus Birro

Jag bodde i Norrköping i 8 år, mellan 2004 och 2011.

Jag kom dit från Göteborg med en blå Ikea-kasse och drömmen om att få starta på nytt. Norrköping gav mig den chansen. Invånarna i staden gav mig den chansen, tidningarna, radion, kulturlivet, teatrarna, alla gav mig chansen.

Och jag tog den. Norrköping lärde mig att bli människa igen. Jag blev nykter där, förlorade två för tidigt födda barn där, fick sedan en son och en dotter som överlevde och jag var med om att uppleva Italien vinna VM i fotboll där. Jag startade ett aktiebolag, vann fina priser, skrev flera böcker och uppträdde på Kulturkammaren och Skandiateatern och skrev en pjäs som gick för fulla hus.

Jag fick en chans och jag tog den. Norrköping var den första staden som vågade vara hygglig mot mig. Jag älskar människorna i Norrköping. Jag högaktar deras lågmälda stolthet.

Nu läser och hör jag om stenkastning, bilbränder och våld i en av stadens förorter. Det handlar tydligen om människor som vill fortsätta sköta sin droghandel där, det handlar om yngre män som ser upp till äldre kriminella och det handlar om räddningstjänst som inte åker dit om inte polisen är med, om poliser och brandkår som blir utsatta för stenkastning.

Kort sagt. Det handlar om ett samhälle som fullständigt abdikerat, som klivit av sin roll som samhälle.

I P1 i morse lyssnade jag med förskräckelse på en kvinna från kommunen som också var en stadsplanerare och hon sade: “Jag tror de försöker säga något”.

Verkligen?
Vad säger man när man kastar sten på poliser? Vad vill man ha sagt när man bränner andra människors bilar nätterna igenom?

Jag har ett konkret förslag. Testa att skriva en insändare istället. Lägg undan droger, vapen, eld och stenar och skriv ett lagförslag eller ett brev eller ett inlägg på Facebook.

Hon lät fullständigt handfallen. Hennes röst var tom som en öken, som en rymd. Hon hade inget svar alls på varför det ser ut som det gör.

“ Vad är det viktigaste att göra nu för er stadsplanerare nu” frågade reportern.

“Att arbeta vidare med det vi gör och tänka långsiktigt” blev hennes svar…

På riktigt?Jag trodde i min dumhet att det viktigaste kanske var att låta polisens specialstyrkor gå in i området, plocka de tiotal som sysslar med skiten och lyfta bort dem, bura in dem så att ambulans och brandkår kan åka in dit när de behöver utan att behöva bli utsatta för stenkastning.

Jag trodde att kommun, polis och rättsväsende fanns till för att skydda de medborgare som INTE kastar sten och bränner bilar,

Samhället står helt handfallet inför det som sker. Om jag bodde i ett område där folk kastade sten på polisen skulle jag kräkas i varje riktning där myndigheter och politiker står och babblar om att ligisterna “vill säga något” och att “det saknas saker att göra”.

Det finns hur mycket som helst att göra.

Hur är det möjligt att legitimera stenkastning och bilbränder med att det saknas saker att göra? På riktigt? Hur idiotiskt kand et bli innan man trillar av den blågula pinnen som är Sverige?

Sverige har två val. Antingen tar man i ordentligt mot allt detta, mot dem som vill upprätta och bibehålla egna kriminella lagar och regler i förorterna, (de resurserna finns, det är viljan och glöden som saknas,) ELLER så ger man upp och lämnar dessa förorter till att bli förvandlade till kriminella ghetton med egna lagar och regler.

DET är vad detta handlar om. Det sker i flera förorter runt om i Sverige, och alltså inte bara i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Har samhället givit upp? När jag hör fru Höjer från Norrköping i radion känns det faktiskt så.

Ändå är lösningen så enkel,. Det är viljan som saknas.

Galenpannan Valerie Solanas blev känd för att hon nästan mördade konstnären Andy Warhol.

Hon var en sinnessjuk och mycket förvirrad människa som skrev ett mycket sjukt och förvirrat ”manifest” som gick ut på att man skulle mörda alla män, allra helst genom att knivskära dem.

Hon hävde ur sig en del annan fascistisk propaganda också men hon hade blivit förpassad till bakgården om inte radikalfeminismen plötsligt fått för sig att göra denna mycket motbjudande människa till hjälte. 

Lyssnade nyss på Ring P1 där en man jämförde islam med Livets Ord. Vederbörande tyckte att politikern Elisabeth Svantesson borde ha avgått för att hon varit medlem i Livets Ord. Jag vet att många sekulära människor, och många ateister, vill göra det enkelt för sig och dra alla religioner över en kam. Men ett sådant resonemang bottnar ofta i en djup okunskap. Alla religioner är inte likadana. Men när utförde Livets Ord ett terrordåd senast? När sågs en pingstvän med bombbälte? När blev någon bränd i en bur eller halshuggen av ett Jehovas vittne?

Jag skrev en text i Expressen för flera år sedan om det utsatta badifolket i Nepal. Jag skrev om småflickor som blev våldtagna av män som kom med sina lastbilar och i karavan för att våldta dem. Jag skrev att detta kunde ske i hinduismens namn eftersom badifolket i denna kontext sågs som orena och därmed legitima att våldta. Bara man tvättade händerna efteråt…

Jag hade väntat mig avsky och reaktioner. Och dem kom. Men folk var mest rasande på mig för att jag hade mage att jämföra hinduismens fruktansvärda människosyn med en kristen syn på allas lika värde.
Det betyder inte att alla världens hinduer är vedervärdiga brottslingar eller att ingen kristen begått liknande och samma vidrigheten. Men det går inte att hänvisa till Jesus och begå en oförrätt eller en våldshandling.

Men det går med andra religioner. Även om alla välbetalda rätt-tänkare är noga med att dribbla med sanningen och hävda att islamistisk fundamentalism inte har med islam att göra så har islamistisk fundamentalism med islam att göra…

Så enkelt är det. De som utför våldsdåd i islams namn gör det nästan alltid med hänvisning till islam som religion. De anser sig vara de rätta förmedlarna av islam. Och när det nu är så få av de moderata muslimerna som gör motstånd mot detta våld som vi ser överallt i världen så växer misstanken att vi kanske varit lit väl naiva mot religionen islam som sådan.

Får man skriva så? Eller är man islamofob då?

I likhet med Sverige har Tyskland tagit ett stort ansvar i flyktingkrisen. Nu kommer, via den kristna organisationen Open Doors, alarmerande uppgifter om att kristna trakasseras på asylboenden i Tyskland, precis det som skett i Sverige. Det är alltså inte enskilda händelser lite här och där, det sker organiserat och i flera länder och på samma sätt. Varför går det inte att tala om strukturer i de här smmanhangen när det går bra i andra, som tex när det talas om vita, heterosexuella män? Ett mönster är väl alltid ett mönster?

Open Doors skriver: ”Diskriminering och våld mot människor med annan tro (än islam, min notering) förekommer på flyktingcenter i mycket större omfattning än myndigheterna vill tro.”

Ständigt denna naivitet. Ständigt denna ovilja att se mönstret när mönstret inte är ritat av de politiskt korrekta själva.

75 procent av de tillfrågade på flyktingcenter i Tyskland uppger att de vid upprepade tillfällen utsatts för förföjelse. Av 231 personer har 73 stycken fått direkta dödshot! 86 stycken har skadats fysiskt.

80 procent av de tillfrågade kristna flyktingarna efterfrågar separata boenden.
Ett asylboende är ju ett samhälle i miniatyr. Ska vi ha kristna ghetton också? Ska vi ha särskilda stadsdelar där bara muslimer får bo? Ska de kristna bo i förorter, enskilda städer?

Nej, vårt samhälle är inte byggt på det sättet.

Det är för övrigt inte bara kristna som trakasseras, det är homosexuella, ateister och fritänkare och moderata muslimer.Just dem som till stor del håller käften om det som sker, eller som kallar oss som vågar lyfta detta för rasister.

Ni borde skämmas. Stå upp i kampen mot förtrycket istället. Lev som ni lär.

Jag har barnen själv i nästan två veckor. Man kommer så nära dem när man får ha dem så här tätt intill. Vilken rikedom och ynnest det är att få vara far åt Milo och Mimmi.

Det är tufft ibland men det är så vackert, så nödvändigt. De hjälper mig att bli en bättre människa. De uppfostrar mig…

I går var först min far här och lekte med dem och det var så fint att se dem leka och kramas. Min far bor i Göteborg och han är 76 år nu (och kanske en av världens största lokalpatrioter, Göteborg är alltid bäst överallt) men hans hjärta står så öppet för den nya tiden, och han äger en spänst i själ och ande som jag tilltals mycket av.

Han var nära att dö för två år sedan, en halv minut från att dö, och jag försöker ta till vara varje minut vi får. Påminnelsen måste hållas dagsfärsk..

Senare på kvällen kom Michaela med hennes barn och vi sprang ut till lekparken och Skinnarviksparken och de lekte och stojade och hade så kul tillsammans.
Michaela följde sin minsting och jag låg behagligt däckad i kvälssolen under några minuter. Det är så underbart att få se våra barn leka tillammans. De är så självklara i sitt umgänge.

I går arbetade jag även med tv-projektet som jag gör tillsammans med Rickard Liljero Eriksson och några till. Håll utkik efter mer info strax,

I dag har jag skrivit på romanen och suttit på några fantastiska möten rörande ett spännande projekt nu i sommar. Jag känner mig svårt taggad inför det. Jag hoppas verkligen det kan vara ett tillfälle att bryta dödläget runt en del av allt det jag brinner för att göra yrkesmässigt i offentligheten.

Återkommer om detaljer även om detta.

Hann faktiskt med två löprundor idag också i och under den andra lyssnade jag på samtalet (det gick på SVT Play Forum) som några ordnade i samband med att svensk trycksfrihet fyller 250 år för några dagar sedan…

Det var någon teaterkvinna, Lotta Gröning, en konstnär och….japp…Jan Guillou. Mannen personifierar ju ordet arrogans och det blev så tydligt pinsamt när det mot slutet äntligen var dags ( i tryckfrihetens namn skulle man kanske med viss rätt tycka) för åhörarna att få ställa några frågor till påvarna uppe på podiet…

En äldre man rörde i varsamma ordalag vid detta att både statliga medier och de stora tidningarna som DN och SVD ibland tycks drivna av samma agenda och att andra röster får svårt att komma fram och därmed ”hamnar” i alternativ media eftersom det är den som återstår när etablerad media konsekvent vägrar ta i människor som kommer från ett annat håll.

Resonemanget var ställt till Jan Guillou och jag såg fram emot en intressant replikväxling mellan den store, uppburne svenske debattören (han kallade sig själv det flera gånger under sändningen för övrigt) och denna vanliga man som halkat in på seminariet och, får man förmoda, tagit rejält med mod till sig för att ställa den där frågan, är det verkligen så att etablerad media på allvar står för den frihet man säger sig värna och nu alltså vill fira.

Jan Guillou fick mikrofonen, harklade sig, såg inte ens på mannen utan konstaterade bara:
”Den diskussionen tar jag inte i” …
.
Och så var den tryckfrihetsdagen över. Lotta Gröning skrattade sitt hesa skratt och rusade genast vidare.

Här har vi alltså SVT som firar att Sverige haft yttrandefrihet i 250 år och en av den stelbenta gammelmedias främsta företrädare vägrar, arrogant och direkt oförskämt att ens svara på en fråga om gammelmedias eventuella likriktning och rädsla för andra åsikter än sina egna.

Tydligare kunde inte tryckfrihetens KRIS beskrivits än det jag just bevittnat.

Jan Guillou borde be frågeställaren om ursäkt.
En gång var hundra år sedan var han maktens värste fiende som gick folkets ärenden i allt han gjorde.
Nu är han köpt lakej som tappat fotfästet till vanligt folk för minst trettio år sedan.
Han har inte ens sitt öronvax mot marken.
Han är den elit han en gång slogs emot.

Okej. Åsa R har inget eller extremt lågt förtroende kvar, både internt och extern. Fridolin har ett högre förtroende. Så Romson avgår.

Ändå talas det om att det rent feministisk är fel att göra så. Jag fattar inte det där riktigt. Om den ”skyldige” är en kvinna, ska vi bura in en man i hennes ställe, bara för att han är man, och hon är kvinna?

”Var det du som snodde tusenlappen jag lade här nyss?”
”Ja.”
”Aj då…”
”Men jag är kvinna, kolla snubben därborta, sy in honom istället. Han är man och är nog skyldig ändå. Han har varit skyldig ända sedan han föddes bara för att han föddes som man. Lås in honom”.

Jag minns när jag blev nykter 2005. Jag hade kvar min lägenhet vid Svindeln i Göteborg och jag städade den noga, bar bort svarta sopsäckar med gammalt liv, gammalt bråte, meningslösa högar av förvridna minnen.
Jag stod yrvaken vid fönster. Jag drack kallt vatten mitt i natten och skrev dikter som legat frysta inuti mig under så lång tid. Innan jag lämnade Göteborg, när det gått några veckor av nykterhet, snackade jag med Morgan Erkhagen om det märkliga i att det verkade som om flera i huset också blivit nyktra samtidigt.
”De är så mycket trevliga nu, visst är det märkligt”?

Mona Sahlin avgår.

Alla som följt mitt skrivande de senaste åren vet att jag tagit ett tydligt ställningstagande för den kristna tron, för att våga vara offentlig med den och för att låta den få en större plats.

Jag tror fortfarande på det där. I min värld är inte ”alla religioner av samma skrot och korn”.

Som jag ser de, och som jag upplever det, och också efter att ha läst tonvis med religiös litteratur de senaste sex, sju åren, så är den kristna tron en medmänsklig, solidarisk, varm gemenskap som ser på sina medmänniskor med stor värme, ömhet och kärlek.

Bibeln är INTE Koranen. En kristen tror inte på samma Gud som en muslim. Det betyder INTE att en kristen är värd mer än någon annan, egentligen är det tvärtom. Den kristna tron har sitt fokus på ”den andre”, på solidaritet, på att vrida ner sig själv och ta itu med sitt flottiga ego.

Vårt samhälle vilar på kristen grund. Vårt rättsväsende bygger på kristen grund. Jag tror det finns något andligt (eller Gud som jag kallar detta andliga) nedlagt i alla människor och jag tror också att det är det detta andliga som reser sig i ilska när människovärdet kränks eller när andliga kulturella och religiösa uppfattningar, sm INTE delar synen på alla människors lika värde, bereder ut sig i samhället.

I Sverige har vi nedmonterat en människa till att vara enbart kropp eller psyke. Men när vår sjukdom, vårt dåliga mående, vår ensamhet, vår tomhet, härstammar ur en andlig brist vet vi inte vart vi ska ta vägen. För till kyrkan går vi inte längre. Till Gud ber vi inte längre. Bibeln är en dammig gammal bok om en gubbe i skägg som sitter på ett moln. På sin höjd kan vi sitta på en sten i en skog och gråta lite i smyg, men att våga visa oss som svaga att vi behöver en Gud är det inte allt för många av oss som vågar…

Allt det där är en stor brist i vårt land, som jag ser det. Det kommer aldrig gå att fylla vår andlighet med något som talar till vår kropp eller till vårt psyke.

Men jag har blivit övertygad om att det inte går att tvinga på människor denna andlighet. Det krävs en undergång, kanske ett sammanbrott, en sorg eller en katastrof för att vi ska kana ner till det trampade jordgolv som är grunden för varje Gudsmöte.

Jag tror det är viktigt att vi särskiljer politik, samhället och religion. Tidigare har varit av motsatt uppfattning. Men det är dygd att våga och kunna ändra sig.

Människor måste först och främst få vara fria i sitt sökande efter Gud. Om jag eller någon annan står där och har alla svar innan han eller hon hunnit formulera frågan blir ingen hjälpt.

Jag har tänkt mycket på detta när jag läser om att så många människor upprörs över, vad de upplever, den ökade islamiseringen av samhället. Jag minns när jag för några år såg en tv-debatt rörande separata badtider och hur alla politiker och journalister omedelbart angrep den eller dem som vågade yttra ett ord om det lämpa i detta.

Men ett sekulärt samhälle gör inte skillnad på pojkar och flickor. Ett kristet, sekulärt samhälle är jämställt och om någon flicka blir stöd av någon pojke i simbassängen lyfter man ut pojken och ber honom gå ut och byta om.

Det är samma med diskussionen om kristna asylboenden. I min värld ska sådana vara som slussar ut i samhället. Och i samhället, särskilt det svenska samhället, samsas vi. Som kristen är man och har länge varit i minoritet. Men det är okej. Det är så det är. i Sverige får vi vara den vi är. Alltså är jag emot separata, enskilda asylboenden för kristna. Det är inte okej att muslimer attackerar kristna i samhället och alltså är det inte okej på asylboenden heller. Gör man så kan man resa tillbaka varifrån man kom. Det är inte den mobbade som ska flytta, det är mobbaren.

Svensk kristenhet har varit alldeles för undflyende mot islamismen i Sverige. Det har daltats en hel del. Det har hetat att det är ungefär samma Gud och att alltihop har mer liknat en mässa för new age där man kan plocka lite vad man vill och bygga sin egen Gud, alltså klassisk avgudadyrkan.

Men det finns något väldigt uppfriskande i att så många människor upprörs över religiöst grundad särskiljning av människor. Det ligger ett djupt patos i botten. Det handlar om rättvisa.

Det handlar alltså INTE om främlingsfientlighet eller islamofobi. Det handlar om ett värnande av grundläggande medmänskliga rättigheter och värnandet av det samhälle vi gemensamt skapat. Jag tror att sekulariseringen i detta hänseende varit av godo! Och här har jag ändrat mig. Islamismen bevisar med all önskvärd tydlighet att politk och religion inte hör ihop. Jag tror också att det finns sätt att se på homosexuella, på kvinnan, på jämställdhet och på andra troende där vi kristna numera (Svenska Kyrkan är här ett föredöme) faktiskt har en, om uttrycket ursäktas, bättre syn än delar av islam har.

Det finns kulturer där kvinnan har betydligt lägre status än här och det kan inte vara rimligt att synen importeras hit. Inte ens snällt leende och naiva Miljöpartister kan tycka att det är okej att kratta manegen för en människosyn som de facto ligger mil från den vi har.

När många människor upprörs över att vissa män i vissa förorter klockar sina kvinnor vid tunnelbanan, eller vägrar ta kvinnor i hand, eller fördömer homosexuella, eller hotar kristna till livet, eller anser att ateister ska avrättas, så är det något väldigt grundläggande patos som väcks till liv. Det är en solidarisk ilska som vaknar. Det handlar om solidaritet med allt det goda vi faktiskt skapat i Sverige de senaste hundrafemtio åren, och mycket av den kampen har varit möjlig just för att kyrkan och staten gravdis skiljts åt.

Iskan mot islamismen är ilskan mot orättvisor och därmed djupt medmänsklig och solidarisk. Därför är det fortfarande en obehaglig gåta att delar av vänstern inte ser den kampen i sitt rätta ljus och att samma delar av vänstern lägger ner mer krut på att brutalt angripa folk som vittnar om denna orättvisa än de lägger på orättvisan i sig själv.

Jag började skriva min roman i vredesmod och förtvivlan. Men ni vet hur det är, man måste vara extremt långsint för att orka vara arg under någon längre tid. Mitt halvitalienska arv kan nog lyckas bibehålla ilskan under en viss tid men tiden har en sällsynt förmåga att stilla också de värsta stormar.

Nu när jag skriver om andra delen av romanen (den är indelad i tre delar) gör jag det inte i en viss känsla av försoning med mig själv.

Man ska vara försiktig med att döma människor i kärlek.

Ja, jag har förlorat väldigt mycket under det senaste året. Jag har har tvingats ödelägga i stort sett hela mitt liv, för att återfå makten att bygga det på nytt. Jag försvann längs vägen. Plötsligt var jag bara borta. Jag kunde inte hitta mig. Det fanns en stor skog av obegriplighet som jag irrade runt i. Det var ingen hemsk plats, men det var en övergiven plats.

I går tog jag en löprunda längs Skeppsbron och nedanför slottet, sneddade in framför Grand Hotell och fortsatte bort runt Skeppsholmen, varifrån fotografiet är taget. Långsamt var det som om mitt blod syrsattes. Jag vågade le igen. Jag vågade känna den lätta stumheten i benen, värmen från solen, trängseln från människor och inget av det hotade mig längre.

Det jag förlorat vägde inte tyngre än det jag vunnit, och det jag har kvar.

När jag var i Täby i lördags, med Michaela och hennes familj, och såg mina barn leka på den stora gräsmattan var det som om mitt hjärta sänkte garden och stillade sig. Jag SÅG dem igen, mina barn, och så vackra de är, så oerhört perfekta, så innerliga i sin tillgivenhet.

Jag insåg att det jag förlorat inte vägde någonting. Jag insåg att det jag förlorat för alltid kommer vara en lätt sorg, en skugga i mina steg, men att mitt liv nu faktiskt är värt att leva, att det är värt att kämpa för framtiden, för mina barn, för det som återstår.

Det finns också något befriande i att sänka kraven, att inte hetsa, att inse att en viss typ av möjligheter kanske aldrig någonsin kommer bli mina igen, men att det bara betyder att en hel rad andra möjligheter kommer bli mina igen…

Jag satt där, lite åldrad, lite tilltufsad, lite rädd, men också stolt, nykter, beslutsam, kärleksfull, inte ensam.

Min melankoli, som följt mig som ett gråtande barn genom hela livet, är en del av vem jag är. Men det är inte VEM jag är.

Så romanen blir en roman om avsked, olika sorters avsked, kärlek och äktenskap givetvis, men också till ungdomen och till en del vänner, till det gamla livet, till syskon, till sig själv som man var inte minst.

Jag tror det blir en väldigt bra roman och jag hoppas ni vill läsa den när den kommer ut.