Claudio Ranieri, under hela sitt yrkesliv sedd pÃ¥ som en förlorare, en tränare som nästan lyckas…Nu har han lyckats. Det finns nÃ¥got väldigt hoppfullt i det. Jag minns honom som tränare i Roma, han var respekterad men hela tiden sedd pÃ¥ som en som aldrig vunnit nÃ¥got.
Det där flög före honom hela tiden. Ranieri, den Ã¥ldrade gentlemannen som aldrig vunnit nÃ¥got…  Efter ett tag blev det en skugga som föll över allt han gjorde, över alla klubbar och sammanhang han hamnade i.
Han hade en skugga av nederlag med sig.
Nu har han vunnit något, med ett litet lag i en av världens bästa ligor, och i Italien hyllas han nu som en kejsare (både bokstavligen och bildligt, kolla bilden från Corriere dello Sport) och han är värd exakt varenda värmande ord och rad som skrivs och sägs om honom.
Samtidigt är det lite rörande att se alla skribenter i Italien som under alla Ã¥r älskade att mala ner honom i sina ord-kvarnar… Nu hyllar de honom som sin egen…
SÃ¥ fungerar den mediala dramaturgin…
Att komma till Leicester och leda det laget till seger i en liga som innehåller lag som Chelsea, Liverpool, Tottenham, Arsenal, Manchester City och Manchester United är verkligen en historisk bedrift, en skalp och ett bevis på att gammal är äldst.
Det är ocksÃ¥ ett välsignat bevis pÃ¥ hur fantastiskt bra Italien är pÃ¥ att plocka fram tränare i absolut världsklass. Det är ocksÃ¥ ett bevis för att ”den gamla skolan” fortfarande vet hur man gör.
Ranieri kom till England som man släpper ut en byracka på en bakgård.
Inte särskilt många brydde sig särskilt mycket om det, det var ett lagom jobb för en lagom tränare. Kanske skulle Leicester klara sig kvar, kanske inte.
Inte särskilt mÃ¥nga brydde sig om det heller…
I Italien snackades det om Conte till Chelsea, om Lippi, om Allegri, och de andra.. Ranieri sÃ¥gs mest som en gammal farbror som reste runt och hankade sig fram med det han smulor frÃ¥n de rikas bord…
Men Ranieri är både en taktiker och en gentleman och allt annat än en byracka. Med all sin erfarenhet och sitt kunnande fick han, nästan i hemlighet, arbeta med sitt lag och förmedla sin kunskap till sina spelare. Han blev lämnad ifred. Han omsatte sin dröm och sina idéer.
Resultatet är en av fotbollsvärldens största bedrifter på senare år.
Vi ska också komma ihåg att Leicester vinner överlägset. Det är ju kvar flera omgångar av ligan. Ranieri och hans mannar har varit jagade under hela säsongen, med allt vad det innebär av psykisk stress för spelare som aldrig varit i den situationen tidigare.
Men Leicester höll undan och kejsare Ranieri har gått från det förflutnas förlorare till framtidens store segrare. Nu, på gamla dagar, ligger världen öppen för honom.
Jag minns en gammal vän, vi kan kalla honom Ola Billger (för det heter han nämligen) som med jämna mellanrum i vÃ¥ra fina Tequila-race i hans kök i det stökiga huset i GÃ¥rda alltid brukade utbrista: ”Det ska du veta Marcus, Guds kvarnar mal lÃ¥ngsamt, men de mal fanimig säkert…”
Ranieri skulle kunna skriva under pÃ¥ det…
Det ger onekligen hopp för en annan som tragglar med sina misslyckanden och aldrig tror att livet kommer börja rassla sÃ¥ där skönt och framgÃ¥ngsrikt igen…
Ge aldrig upp! Tro pÃ¥ dig själv. Tro pÃ¥ dina drömmar och dina ideér och var ödmjuk, tacksam och konsekvent sÃ¥ kommer din tid till sist. För Guds kvarnar mal möjligen lÃ¥ngsamt, men de mal säkert…
Det är också en seger för den eftertänksamma, eleganta och vanliga stilen. Ranieri är ingen Mourinho. Han är mer statist än superstjärna. Det finns något väldigt fint i att en sådan man äntligen får sin rättmätiga framgång.
Grattis Ranieri. Grattis Leicester och grattis Italien.
