Okej. Åsa R har inget eller extremt lågt förtroende kvar, både internt och extern. Fridolin har ett högre förtroende. Så Romson avgår.
Ändå talas det om att det rent feministisk är fel att göra så. Jag fattar inte det där riktigt. Om den ”skyldige” är en kvinna, ska vi bura in en man i hennes ställe, bara för att han är man, och hon är kvinna?
”Var det du som snodde tusenlappen jag lade här nyss?”
”Ja.”
”Aj då…”
”Men jag är kvinna, kolla snubben därborta, sy in honom istället. Han är man och är nog skyldig ändå. Han har varit skyldig ända sedan han föddes bara för att han föddes som man. Lås in honom”.
På vilket sätt är det feministiskt?
Har inte kvinnor i feministiska partier både rättigheter och skyldighet i sitt ledarskap? Det är väl vad verklig demokrati handlar om.
Sanningen är ju att Romson under lång tid haft lågt förtroende och därför måste hon gå.
Hon har fått flera chanser och blir bemött som alla andra. Hon har misskött sig och ingen tror på en ord av vad hon säger. Ändå talas det om att det är ett brott mot Miljöparitets feminism…
Suck.
En viktigare sak som MP borde diskutera är huruvida det är särskilt trovärdigt att kalla sig ett feministiskt parti när man agerar dörrmatta åt en del som hämtar sin kvinnosyn från djupaste medeltiden.