FOTBOLL

Curva Birro

Pressmeddelande 2016-05-24

DAGLIGT EM-MAGASIN PÅ NYHETER24 MED MARCUS BIRRO: Curva Birro

Nyheter24 kommer under fotbolls-EM att sända ett dagligt EM-magasin: Curva Birro – Tous Les Jours. Programledare för detta blir Marcus Birro. Ca 30 dagliga 10 minutersmagasin kommer att produceras och sändas, förutom de dagar då Sverige spelar då programlängden blir uppemot 45 minuter. Programmet kommer att släppas varje dag kl 10.00 på Nyheter24 samt eventuellt på andra sajter inom Nyheter24-Gruppen.

Programledaren Marcus Birro har en gedigen och djup kunskap inom både fotboll och tv. Marcus Birro kommer även att skriva en daglig EM-blogg på Blogg.se och Nyheter24. Birro har medverkat i ett stort antal tv-program, vunnit Guldskölden för Årets Bästa Blogg och för Årets Bästa Krönikör samt vunnit Aftonbladets Stora Bloggpriset för bästa sportblogg.

-En större fotbollsnörd får man leta efter och ett vinklat, färgat och partiskt magasin under Marcus Birro är något jag verkligen ser fram mot att kolla på, säger Douglas Roos, Nyheter24-Gruppen.

– Jag har längtat efter att få göra tv om fotboll igen och det här känns som en fantastisk chans. Ingen annanstans kommer rapporteringen från och om EM vara mer passionerad, mera subjektiv och mera underhållande. Dessutom gör det ju ingenting att Sverige och Italien är i samma grupp, säger Marcus Birro.
tmp_17185-Curva Birro_ pressbild_2 1360901770

Ranieri! Från byracka till kejsare.

Claudio Ranieri, under hela sitt yrkesliv sedd på som en förlorare, en tränare som nästan lyckas…Nu har han lyckats. Det finns något väldigt hoppfullt i det. Jag minns honom som tränare i Roma, han var respekterad men hela tiden sedd på som en som aldrig vunnit något.

Det där flög före honom hela tiden. Ranieri, den åldrade gentlemannen som aldrig vunnit något…  Efter ett tag blev det en skugga som föll över allt han gjorde, över alla klubbar och sammanhang han hamnade i.

Han hade en skugga av nederlag med sig.

Nu har han vunnit något, med ett litet lag i en av världens bästa ligor, och i Italien hyllas han nu som en kejsare (både bokstavligen och bildligt, kolla bilden från Corriere dello Sport) och han är värd exakt varenda värmande ord och rad som skrivs och sägs om honom.

Samtidigt är det lite rörande att se alla skribenter i Italien som under alla år älskade att mala ner honom i sina ord-kvarnar… Nu hyllar de honom som sin egen…

Så fungerar den mediala dramaturgin…

Att komma till Leicester och leda det laget till seger i en liga som innehåller lag som Chelsea, Liverpool, Tottenham, Arsenal, Manchester City och Manchester United är verkligen en historisk bedrift, en skalp och ett bevis på att gammal är äldst.

Det är också ett välsignat bevis på hur fantastiskt bra Italien är på att plocka fram tränare i absolut världsklass. Det är också ett bevis för att ”den gamla skolan” fortfarande vet hur man gör.

Ranieri kom till England som man släpper ut en byracka på en bakgård.

Inte särskilt många brydde sig särskilt mycket om det, det var ett lagom jobb för en lagom tränare. Kanske skulle Leicester klara sig kvar, kanske inte.
Inte särskilt många brydde sig om det heller…

I Italien snackades det om Conte till Chelsea, om Lippi, om Allegri, och de andra.. Ranieri sågs mest som en gammal farbror som reste runt och hankade sig fram med det han smulor från de rikas bord…

Men Ranieri är både en taktiker och en gentleman och allt annat än en byracka. Med all sin erfarenhet och sitt kunnande fick han, nästan i hemlighet, arbeta med sitt lag och förmedla sin kunskap till sina spelare. Han blev lämnad ifred. Han omsatte sin dröm och sina idéer.

Resultatet är en av fotbollsvärldens största bedrifter på senare år.

Vi ska också komma ihåg att Leicester vinner överlägset. Det är ju kvar flera omgångar av ligan. Ranieri och hans mannar har varit jagade under hela säsongen, med allt vad det innebär av psykisk stress för spelare som aldrig varit i den situationen tidigare.

Men Leicester höll undan och kejsare Ranieri har gått från det förflutnas förlorare till framtidens store segrare. Nu, på gamla dagar, ligger världen öppen för honom.

Jag minns en gammal vän, vi kan kalla honom Ola Billger (för det heter han nämligen) som med jämna mellanrum i våra fina Tequila-race i hans kök i det stökiga huset i Gårda alltid brukade utbrista: ”Det ska du veta Marcus, Guds kvarnar mal långsamt, men de mal fanimig säkert…”

Ranieri skulle kunna skriva under på det…

Det ger onekligen hopp för en annan som tragglar med sina misslyckanden och aldrig tror att livet kommer börja rassla så där skönt och framgångsrikt igen…

Ge aldrig upp! Tro på dig själv. Tro på dina drömmar och dina ideér och var ödmjuk, tacksam och konsekvent så kommer din tid till sist. För Guds kvarnar mal möjligen långsamt, men de mal säkert…

Det är också en seger för den eftertänksamma, eleganta och vanliga stilen. Ranieri är ingen Mourinho. Han är mer statist än superstjärna. Det finns något väldigt fint i att en sådan man äntligen får sin rättmätiga framgång.

Grattis Ranieri. Grattis Leicester och grattis Italien.

 

image

Smeka sina azurblå minnen medhårs…

Jag vill att hjärtat ska rita en karta som alla kan följa.

Jag vill in i den där drömmen, som en fåne, som ett barn som vakar hela natten mot julafton och sedan somnar innan tomten kommer. ..

Jag vill stå med mitt fula men säregna ansikte mot himlarna och räkna regnet.

Jag vill skriva en dikt på tusen nya språk. Jag vill dansa med främlingar. Jag vill springa ikapp med tiden. Jag vill åka tåg med gamla restaurangvagnar och sitta vid de små borden och den lilla lampan som en minifyr av hopp mitt i den mörka världen.

Jag vill att vi ska komma till en station med ett vackert namn på en azurblå skylt och där ska jag kliva av och hitta överallt trots att jag aldrig varit där tidigare. Jag tycker alla vi hopplösa romantiker är värda en blomma i knapphålet.

Jag vill att festen aldrig ska ta slut. Jag villa ha gryning till kaffet och kaffe till gryningen.
Jag vill ha ett vackert ansikte bredvid mig, människor med sorg översatt till erfarenhet i sina ögon. Jag vill kyssa bort dina tårar, röra vid dig utan baktankar, bara medmänskligt som man rör vid någon som tröstar efter vatten.

Närhet är vatten när vi är ensamma.

För mig är Italiens VM-guld 2006 av poetisk dignitet. Inte bara för att jag alltid älskat Gli Azzurri (även om det givetvis spelar in) utan för det sättet man vann på. Shakespeare skulle inte kunnat skriva en bättre intrig.

Italien var skammens fotbollsland innan VM 06, något som kärringen med det blå håret vägrat plocka upp efter sin pudel. Ingen pratade alls om Italien och gjorde man det, handlade det om skandaler och maffiametoder.

I träningsmatchen mot Schweiz strax före turneringen möttes man av ett enormt, öronbedövande visslande och buande.

Italien kunde bida sin tid i avskildhet, långt från favoritskapets tyngande press. Ingen räknade med dem. Ingen räknade med ett gäng mutanklagade primadonnor med rakade ben och nysköjda frisyrer. Det är aldrig bra att fullständigt negligera en sårad drake.

Står man inför omvärldens resta avsky har man två val. Man kan antingen välja att ge upp, att krypa tillbaka till grottan man ruvat i. Eller så kan man ge sig på att bevisa för hela världen hur fel den har. Man kan omvandla all den sårade stoltheten man bär på till något vackert, som i sagorna.

Innan första matchen mot Ghana hukar man i gränderna. Man bär sin azurblå tröja som en motståndsman. Italien spelar bra i drygt en halvlek. Man vinner med 2-0. Man kan andas ut ett tag. Man kan ta flyget ner till Italien och se matchen mot USA på storbild i Grado, vid havet. De Rossi övertänder och åker ut. Geniet Pirlo spelar fram Gilardino till 1-0. Zaccardo stöter in bollen i eget mål på en hörna. Hela andra halvlek ser ut som Sverige mot Senegal, spel mot ett mål. Men USA krigar sig till 1-1.

Man ägnar några dagar åt att räkna tabeller och resultat innan man slår sig ner på Piazza Margeritha i Venedig och ser Materazzi nicka in 1-0 sedan han fått komma in istället för Nesta som blivit skadad. Italien är klart för åttondelsfinal och ännu viktigare: Man vinner sin grupp och slipper Brasilien.

Men Australien är uppe i ett sånt där flyt som alltid en eller annan otippad nation hamnar i varje stor turnering. Jag är för nervös för att gå ut. Jag ser matchen på mitt hotellrum i Venedig. Det är en plåga. Det är krampaktigt. Men jag hyser tilltro till Lippi. Den mannen är ett geni.

Jag sms:ar alla jag känner; ”In Lippi We Trust.” Vad har vi för val? Materazzi kapar benen på Zambrotta(!) och blir utvisad i början av andra halvlek. Australien repar mod. Tiden går. Det ser ut att gå mot förlängning.

Jag kan se alla skandalrubriker framför mig. Jag känner hela vägen från Sverige hur alla, exakt alla, vill att Italien ska åka ut. Alla håller på surfbröderna i pingvingult.

Grosso ger sig ut på ett äventyr längs vänsterkanten. Han fälls. Eller han ramlar. Det är en billig straff. Ungefär lika billig som den Larsson fick i Sveriges match mot Tyskland. Ungefär lika billig som den Frankrike senare fick i VM-finalen. Ungefär lika billig som en massa andra straffar under turneringen.

Kameran zoomar in Tottis ögon. Det är vackert. Han ser ut som en karaktär i en Sergio Leone film. Som en dammig krigare på alla tågs slutstation. Det är på övertid. Totti går fram och skjuter bollen i mål.

Lättnaden är enorm. Det flimrar för ögonen. Jag börjar gråta. Allt är bara för mycket. Nerverna pallar inte. Jag går ut i Venedig inlindad i en flagga, tänker ”nu kan det inte bli värre.”
Jag har fel.

Väl i Sverige igen nås jag av nyheten att Pessotto försökt ta livet av sig genom att hoppa från Juventuskontorets tak. Han ligger svårt skadad på sjukhus. Han har många vänner i landslaget. Cannavaro får reda på det mitt under en presskonferens. Han avbryter och går tårögd därifrån. Hemma i Italien ligger en rättegång i startblocken. En av deras vänner har försökt ta livet av sig.
Det skymmer…

Matchen mot Ukraina handlar om så mycket mer än fotboll. Är det inte elegant att det är Zambrotta, en av Pessottos närmaste vänner, som får göra 1-0.

Italien vinner ganska enkelt med 3-0. Efteråt samlas laget kring en flagga med texten, ”Vi är med dig, Pessotto”. Det är vackert. Det är heder.

Semifinalen mot Tyskland är en fanatstisk match på alla sätt och vis.
Det är högt tempo, massor av målchanser och med den där extra känslofyllda glorian som stora matcher med traditioner bjuder på. Varje människa som kan sin fotbollshistoria känner till att Italien-Tyskland inte är viken match som helst. Semifinalen i Mexico-VM 1970 och VM-finalen 1982 varandes de mest klockrena exemplen.

Matchen innehåller allt. Bra försvarsspel (en skymf och något fullständigt okänt för många av dagens svenska sportjournalister), snabba omställningar och heta känslor. Det är en elektrisk fotbollsmatch. Fabio Grosso avgör med en och en halv minut kvar av förlängningen. Lippi har gjort några geniala byten och satsar offensivt, så långt från den fördomsfulla klichébilden av Italien man kan komma, och sätter in Gilardino, Iaquinta och Del Piero.

Det blir en ändå en back som avgör.

Grande Grosso slår elegant in 1-0, genialt framspelad av titanen Andrea Pirlo. I EM-finalen 2000 ledde också Italien med 1-0 i slutet av matchen mot Frankrike. Del Piero kom fri. Han kunde definitivt avgöra matchen med sitt 2-0 men han missade. På övertid kvitterar Frankrike och avgör sedan med ett Golden Goal i förlängningen.

I sex år har Del Piero levt med oket att ha varit den som missade den där chansen. Nu kommer han fri igen. Det är nästan samma läge som då, den där gången för sex år sedan. Men den här gången sätter han den i krysset och Italien är klara för final.

Sex års samlade demoner lyfter mot tysk himmel. Lättnaden är enorm i ögonen på honom.

Ögonen… Såg ni någon gång blicken hos någon av de italienska spelarna?

Där ser du miraklet.

Fifa har redan innan finalen beslutat att Zidane är turneringens bästa spelare. Så måste det ha varit. Ett bespottat och hånat Italien, ett utskällt och föraktat azurblått landslag är i VM-final.

Sverige sätter sitt hopp till Frankrike. Hit men inte längre! Hela världens plötsliga gullunge Zidade slår turligt in 1-0 på en felaktigt dömd straff. (Det hörs det väldigt lite om. Kan det månne vara för att straffen kom mot Italien?)

Matchen blir ett fantatsiskt ställningskrig, en enastående dans av två giganter i fotbollsvärlden. Man måste vara helt känslomässigt lobotomerad för att tycka finalen var tråkig fotboll. Man måste vara en Tipsextraskadad heja-Barnsley-Nottingham-5-5-och-många-mål-betyder-alltid-bra-fotboll-skadad för att inte ha utbyte av finalen.

Materazzi säger något om Zidanes morsa eller syster eller om bägge. Jag hörde värre saker när jag spelade pojklagsfotboll. Zidane skallar Materazzi stenhårt i bröstet och blir utvisad. Zidane skäms inte utan verkar mest orolig över att nån kamera ska ha snappat upp det och står och kikar upp mot bildskärmen.

Matchen går till straffar. Ett italienskt gissel. Utslagna på straffar 1990 (semifinal) 1994 (final) 1998 (kvartsfinal) och så det där Golden Goal-målet mot just Frankrike 2000 som lök på laxen.

Guds kvarnar mal långsamt men de mal säkert. Den gudomliga rättvisan är just rättvis.

Materazzi dunkar in sin straff i ena gaveln. Trezeguet missar sin straff. Samme Trezeguet som avgjorde EM-finalen 2000. Fabio Grosso hamnar i den ultimata pojkdrömmen. Han kan avgöra en VM- final med sista straffen. Det är allas sagor saga. Den okände grovarbetaren som spelade i division fem för tio år sedan står i hela världens blickpunkt. Det är Åshöjden på speed. Det är allt man kan drömma om. Italiens VM-guld innehåller allt som en vacker saga innehåller.

Italien är världsmästare.
Det kan ingen ta ifrån oss.

Fortfarande är 9 juli 2006 en av de bästa dagarna i mitt liv alla kategorier.

Jag vet att det är snart är tio år sedan. Men i sommar spelar Italien EM och ibland är det bra att smeka sina azurblå minnen medhårs…

 

 

image

C. Maldini- En ambassadör för fotbollen.

image

 

Det finns gott om gentlemän i Italien.

Den italienska fotbollens historia är full av människor som satt ett värde i att vara just det, värdiga, att vara mänskliga, att se den något större bilden, som försökt förstå hur sammansatt ett hjärta är, också hos fotbollsspelare. En del av dessa gentlemän blev fanbärare för sina klubblag, som Zanetti i Inter, del Piero i Juventus och Totti i Roma.

Men det finns en person som kanske mer än någon annan definierar själva den vackraste essensen av italiensk elegans.

Första gången jag såg honom satt jag på en balkong på Sicilien. Jag var sexton år och kär i Sarah Di Bella och det var EM 1988.

Italien ställde upp med en nykomponerad backlinje där en viss Paolo Maldini gjorde sin entre på de stora scenerna. Han såg ut som en fågelunge när kameran zoomade in honom. Lite senare zoomade den även in hans far på läktaren, Cesare Maldini. Han såg ut som Iggy Pop.

För den unge Paolo hade att brås på. Ceasare Maldini, hans far, var den som startade arvet. Han spelade för Milan mellan 1954 och 1966 och vann Europacupen 1963.

Jag minns honom främst som förbundskapten för Italien under VM 1998 när man för tredje VM i rad åkte ut på straffar (mot Frankrike).

Han var en timid, tyst, subtil och elegant man, den gode Cesare. Han stod vid sidlinjen i sin säckiga träningsoverall och såg mer ut som en svensk landslagstränare än en italiensk…

Den moderna fotbollen är nästan tömd på dessa gentlemän, dessa värdiga fanbärare, dessa eleganta ambassadörer för fotbollen. Man kände sig stolt att vara människa när man såg människor som Cesare och Paolo Maldini spela fotboll. Man insåg att den kärlek man kände för sporten inte var banal eller patetisk som en del försöker berätta för oss i tid och otid.

Människor som Cesare Maldini kommer alltid leva vidare i människors minne och de kommer göra det lika mycket för vilka människor de var, som för vad de uträttade på fotbollsplanen.

Något för dagens moderna och hysteriska superstjärnor att tänka på kanske….

Det vackra i sagan runt namnet Maldini är att Paolos son, Cesares barnbarn sägs vara en lovande spelare han också.

Se segrar aldrig döden…

[adinserter block=”4″]

Gli Azzurri-Ett förvirrat landslag.

 

Det italienska landslaget är ett förvirrat landslag. Efter 1-1 med mersmak mot Spanien (som vilade flera spelare) föll man stenhårt, rättvist och skoningslöst med 1-4 mot Tyskland.

Att förlora mot regerande världsmästarna är ingen skam men det som oroar är att de farhågor man haft beträffande landslaget, och som Conte också talat om, besannades.

Det finns ingen glöd, ingen fines, ingen kvalité i anfallsspelet och dessutom ser backlinjen, denna stolta italienska specialitet, rejält stabbig ut när den ställs mot snabba motståndare. Dessutom saknas fysiken. Italien stod emot i tjugo minuter men sedan malde tyskarna ner dem. Redan när Juventus mötte Bayern i andra matchen såg man hur Juve kroknade och föll allt längre bak i planen ju längre matchen led. Det var samma sak mot Tyskland nu sist.

Det finns också ett annat problem. redan 2014, efter fiaskot i VM talade Cesare Prandelli om bristen på stolthet som många spelare visade prov på när det kom till landslaget. Detta har flera orsaker. Italien har bara varit ett enat land i drygt 150 år, det är lätt att glömma det, men de lokala byarna, städerna och regionerna är väldigt starka. Man definierar sig sällan som italienare utan man känner lojalitet mot området man bor och verkar i. Detta gäller även spelarna i de olika klubbarna. De präglas av denna omgivning och atmosfär.

När det gäller landslaget får det ibland, och för en del människor, representera en stat och ett sammanhang som i alla år struntat i dem.

Det finns många människor i Italien som på allvar hoppas att det ska gå dåligt för landslaget eftersom de känner sig förrådda eller helt enkelt bara utanför alla sammanhang.

Även Antonio Conte är ett problem. Han har redan deklarerat att han lämnar sin post efter EM och därmed har en av hans relativt få kvaliteter som tränare, glöden, svalnat hos honom. Han lever mycket på sin entusiasm och den verkar som bortblåst nu.

Italien har innan EM kvar att möta Skottland och Finland. Sedan börjar EM.

Jag bävar.

 

 

image

Förakta aldrig vattenbäraren.

image

Inte många sjunger vattenbärares lov.

Den här världen är inte gjord för den bleka, eftertänksamma och oglamorösa människan. I den moderna fotbollen handlar mycket om tatueringar, diamanter, skamgrepp och yta.

Men inget sammanhang blir komplett utan de som lägger ner sin själ i ändlösa löpningar på mittfältet.

Rom kryllar av pojkrum. Unga killar med stora drömmar. Hur många tror ni har affischer på Totti ovanför sängen?

Garanterat en hel del.

Hur många har bönat och bett om att få en affisch i naturlig storlek på Rodrigo Taddei?

Garanterat färre.

I Italien är fotbollsspelarna rockstjärnor och rockstjärnorna som åldrade farbröder med stentvättade jeans. En fenomenal artist heter Ligabue och han säljer ut San Siro på en kvart men är totalt okänd här i Sverige. Han har skrivit en fantastisk sång om Gabriele Oriali som de senaste året jobbat i Inter.

1982 blev han världsmästare med Italien. Ingen minns honom. Ingen pratar om honom. Det står ingen lyster runt honom.

Ändå var det han som blev fälld av Rummenigge i finalen 1982, en frispark som sedan Rossi nickade in 1-0 på.

.I fokus, i ljusets mitt, stod i stället Conti, Tardelli, Zoff, Cabrini. Inge minns Oriali. Men Ligabue kommer ihåg och hyllar honom. Som alla fina sånger handlar den så klart inte bara om en mittfältare i ett landslag i fotboll utan är också en hyllning till alla oss andra som aldrig får chansen att stråla, som bara utgör ledet och aldrig går i täten, till oss som drömmer oss bort i ösregnet, till oss som lever ett ordinärt, vanligt liv tillsammans med alla andra ordinära vanliga människor.

Fotbollen kryllar av alla dessa lagbyggare utan stjärnglans. Alla lag har sin vatten-bärare. Alla lag har sin Oriali, sin Taddei, sin Magnus Källander, sin Stefan Schwartz, sin helt och hållet nödvändiga och oumbärliga muskel av hårt arbete, underordnad och löpvägar.

Vi lever alla i mittfältets rike, sliter och släpar. Vi drömmer alla om att vara Totti. Först när vi är ensamma och det är helt tyst och mörkt törs vi viska till oss själva att vi, på sin höjd, är Magnus Källander i Öis eller Håkan Mild i slutet av sin karriär när kapningarna bara var fula och hemska. Det slår då också att det är rätt okej, kanske till och med vackert på ett lite löjligt men rörande sätt.

Ett rätt anonymt, hårt arbetande liv på mittfältet. Så ser villkoren ut, för de flesta av oss

Det som talar för Italien är väl att ingenting talar för Italien…

imageJag har följt och levt med det italienska landslaget sedan 1982. Jag var tio år då och fick uppleva mitt livs dittills vackraste upplevelse. Italien vann VM det året. Det skulle dröja 24 år till nästa gång. 2006 vann Italien VM igen. Nästan all tid däremellan var (och är fortfarande) bottenlös sorg.

Det italienska landslag som i dagarna ska möta både Tyskland och Spanien är ett av de svagaste på länge. Antonio Conte verkar inte ens intresserad av att leda landslaget och flera spelare upptäcker plötsligt små skador och skavanker som hindrar dem från att delta.

Som vanligt gormar Conte om att både spelare, media och fans ska visa det landslaget respekt och han är en poäng.

Italien har som bekant bara varit ett enat land i lite drygt 150 år. Det gör att många italienare i första hand inte känner sig som italienare. De är mer trogna sin stad eller bygd. Italienare blir man först senare, och i fotbollssammanhang kanske inte alls förrän landslaget spelar semifinal i ett stort mästerskap.

Så ska man möta Italien i ett stort mästerskap ska man göra det i år. Vilket som bekant är exakt vad Sverige gör.

De tre senaste turneringarna har lämnat olika eftersmak. I VM 2010 skämde man ut sig totalt och gick inte ens vidare från en av turneringens lättaste grupper. 2012 nådde man final i EM under Cesare Prandelli efter fantastiska matcher mot både Spanien i gruppspelet och mot Tyskland och England i kvartsfinal och semifinal.

2014 lyckades Prandelli inte få ihop bitarna alls och Italien slogs återigen ut i gruppspelet. Ingen orkade eller ville ta ansvar. Italien föll samman som i inbördeskrig. Både det och det bittra efterspelet var en plåga att följa.

Det som talar för Italien just nu är att ingenting talar för Italien…

Så såg det ut både 1982, 2006 och faktiskt också 2012.

Men även i de europeiska cuperna har det gått uselt för de italienska klubbarna och man befinner sig just nu i en generationsväxling som heter duga.

Det finns få lag eller företeelser som jag älskar lika mycket som Gli Azzurri men den här gången blir det båg azurblå tårar (ännu en gång) under hela sommaren…

På besök i Bajen-land…

På flyget hem från Rom hamnar jag snett framför ett par i Bajen-tröjor. De finns överallt. Jag hör att de nämner mitt namn (exakt på det sättet som berättar att de tror att jag inte hör det) och jag utgår iskallt ifrån att de avskyr mig och förbereder mig på en lång resa med plötsliga knän i ryggslutet…

Men de låter mig vara i fred och jag får istället fördjupa mig i en av de många dagstidningar som skriver nästan uteslutande om fotboll som finns i Italien, Corriere dello sport.

En underbar återkommande grej i den tidning är den helsida där man går några kliv längs minnenas gata. Man plockar fram allt ifrån finalförlusten i VM 1994, till segern mot Tyskland 2006, via en hopplös förlust 1958 mot Nordirland (en förlust min far fortfarande minns och får rysningar av, Italien missade därmed VM i Sverige 1958).

Men det som är allra häftigast är när man gör djupdykningar i helt vanliga kvalmatcher. Som VM-kval mot Lichtenstein 1976 eller när Sacchi ber om förlåtelse för ett uselt landslag efter 2-1 borta mot Malta 1993.

En sak jag älskar med Italien och italiensk fotboll är att rapporteringen, media, vågar ta människor på allvar. De har insett att livet hänger ihop. Det går inte att skilja konstformer åt. Litteraturen är lika viktig för människans själ som fotbollen. Alltså tar man även författare på allvar. Alltså är sportsidorna fulla av skribenter som tar det skrivna ordet (och därmed också sina läsare) på största allvar.

När vågar någon på allvar gå en enda meter ifrån mallen om att skriva 1000 tecken efter varje match eller på sin höjd skicka en sin superreporter till en tysk b-lags match och sedan skriva en alldeles för lång text om fulla supportrar med vänstersympatier.

Att ta fotboll på allvar är att ta människor på allvar och vi tar inte människor på allvar förrän vi på allvar förstår att varje människas hjärta rymmer både konst, litteratur,  kärlek, hat, sorg och smärta. Jag lär mig mer om livet genom en dikt av Tranströmer än jag någonsin gjorde under 12 år i skolan. Jag lär mig mer om fotbollen genom att se Totti värma upp på Stadio Olimpico än jag gör genom att läsa ännu en självgod artikel i Offside om fotbollens spännande utveckling i Nepal. Jag lär mig mer om vilken oerhörd patetisk men underbar roll fotbollen har i mitt liv genom att, som i RAI tidigare i veckan, höra och se fem tårögda män tala om Brasilens Socrates än jag får genom att se en supersmart matematiker rita pilar på en grafisk skylt.

Jag lär mig mer om livet och kärleken genom att förstå vilken sorts människa Rodrigo Taddei är än jag lär mig om någon med pilar visar hur man sprungit under första halvlek.

Fattar ni?

Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden. Låt litteraturen tala till er på sätt som era lärare i skolan aldrig kunnat förmedla.

Låt fotbollen få flytta tillbaka dit där den hör hemma.

Till hjärtat.

Bajen-paret bakom mig knäar mig inte heller i ryggen en enda gång… Jag måste verkligen sluta vara så förbannat paranoid. Vi landar i Stockholm och i ett regn som yr från alla håll.

Ena dagen springer man under broarna i den eviga staden. Den andra dagen springer man i dammet på Söder Mälarstrand.

Stockholm är vackert trots allt.

Lyssnar på Lundell som sjunger ” Jag är hemma, ändå längtar jag hem”.

Älskar Lundell. Han är också Sverige. Han bodde länge en brant kurva ner från där jag bor nu. Jag gillar tänka så. Jag läser att han kunde höra Hammarby spela bandy nere på Zinken från sin våning (jag har ingen våning, bara en lägenhet) intill Hornsgatan.

Jag tänker på Lundell när jag kommer hem och slänger in min väska i köket och öppnar fönstret mot regnet. Också jag kan höra Hammarby-klacken sjunga sina sånger. Men det är inte fotboll det handlar om. Inte än.

Det är bandy.

Jag har några italienska vänner som älskar bandy ända sedan den dagen jag släpade med dem på en match för några år sedan. Först stod de bara och smålog lite hånfullt. Sedan drack de ur min polares medhavda “bandyportfölj” och sedan for de ut i långa kärleksförklaringar till denna märkliga form av idrott, denna “fotboll på is” som de kallade den.

Bandy är inte riktigt min grej. Fansen nere vid Zinkensdamm ser lite frusna ut när de käkar en korv utanför Konsum på Hornsgatan. Bajen-fans måste ha ett Hammarby att älska och spelas det ingen fotboll får bandyn duga. Energin är väl inte på topp bland de jag ser traska ner för Lundagatan. Några killar i grönvita halsdukar dricker några pliktskyldiga öl i Skinnarviksparken. De ser lite loja ut. Jag smyger mig in på matchen och ser de där människorna åka i sina cirklar med sina hjälmar och böjda klubbor. Fansen är med på noterna och sjunger sina sånger.

Hammarby är ett fenomen på väldigt många olika sätt. Oavsett var man har sin lojalitet någonstans finns det något väldigt förenande med en förening som lyckas locka sina supportrar till samtliga sina olika lag. Givetvis är fotbollen den i särklass största men efter några år på Södermalm är det väldigt tydligt att väldigt många människor, som faktiskt kanske inte älskar fotboll eller ens går på alla matcher, definierar sig som Hammarby-fans. Bajen har blivit en tillhörighet som berättar något om den som tillhör. I marknadskretsar skulle man nog kunna säga att varumärket Hammarby lyckats extremt väl med att presentera sig som ett livsval, en identitet. Om man känner sig utanför, lite ängslig, rädd eller förvirrad kan man alltid vandra in den under den grönvita fanan. Då blir man som de andra här på Södermalm och är det något människor i Sverige (och kanske särskilt på Södermalm) älskar så är det att vara som de andra. Det där är en märklig och lätt skrämmande sak med den här stadsdelen, alla människor som går runt och ser ut som kopior av varandra men som själva tror att de är helt unika…

Så kan man gnälla. Men det gnället bär också en viss doft av avundsjuka från en som står utanför. De tycks verkligen ha något jag inte har. De är som syskon i den här märkliga världen.

Att följa ett fotbollslag nära utan att vara supporter har varit, och är, extremt intressant. Jag tror det är nyttigt för mig som fotbollsälskare att bli en del av en klubb jag inte håller på, och jag tror också det är bra klubben och deras fans. Ofta rör sig en supporter mellan två i grunden lika avbrända landskap. Antingen är det totalt fokus på den egna rörelsen, vilket närmast kan liknas vid ett sorts sektbeteende, eller så handlar det om förakt från mediekåren eller hat från fans från de andra lagen.

Balans är inte en av supporterns starkaste egenskaper…

Årsta IP, Slutet av februari 2016.

En öppen grind och en liten backe ner till ett graffitimålat hus. En gräsplan. Klockan är fem i två på eftermiddagen och Hammarbys träningsanläggning ligger öde.

Det finns något avväpnande i sympatiska träningsanläggningar. Jag var på Milanello inför en Champions League-match med Milan för något år sedan och jag blev behandlad som en god vän. När lagkapten Montolivo kom in kom han fram och hälsade fast vi aldrig hade setts förut. De flesta riktiga reportrarna himlade lite med ögonen, kanske hade de sett igenom det där (vilket dock inte hindrade dem från att äta upp all gratismat) men jag blev genuint lycklig.

Jag har snirklat mig in i det allra heligaste på San Siro tillsammans med Thomas Nordahl, jag har stått och väntat vid Romas anläggning Trigoria i timmar och jag har blivit bortjagad av arga Inter-fans utanför Appiano Gentile när jag ville snacka om Zlatan något dygn efter att han sålts till Barcelona…

Årsta är svenskt när det är som bäst. Hammarby är trots allt en av Sveriges största och viktigaste föreningar men man kan traska ner till dem som om de vore Mossens BK. Jag tycker mycket om det där. Det är kanske åldern. Plötsligt lär man sig uppskatta de gamla folkhemsidealen, föreningslivets grunbultar, det genuina, det som är på riktigt i en allt mer hysterisk och korrupt fotbollsvärld.

Några nyfikna men svårimponerade materialare, några unga kvinnor som jag frågar om Erik Israelsson och  Dusan Jaijic är där inne.

  • Ska du träffa spelare nu, frågar dem, de har nog åkt hem allihop.
  • Fast jag skulle…
  • Men Erik är en snäll och ordningsam pojke så har ni bestämt tid sitter han säkert där inne och väntar.

Mycket riktigt sitter han vid ett bord och väntar. Han bjuder på kaffe och undrar om jag kommer skriva mycket om Totti nu…

Jag ler och försäkrar honom att jag inte kommer tillskriva honom några citat om Totti…

  • Hur trött är du på det där som hände i höstas?
  • Jag är ganska trött på det men jag fattar ju att folk är intresserade. Jag fick så mycket kärlek runt den där grejen som var var helt otrolig. Men efter årsskiftet har jag velat distansera mig lite.  Jag är väldigt tacksam och mina känslor för klubben har förstärkts. Hade detta hänt i Kalmar hade det ju aldrig fått en sådan här genomslag.
  • Har AIK hört av sig?
  • AIK skickade blommor och de som sjöng det där från läktarn kom hit och förklarade sig, att de inte menade det de sjöng utan att de sjöng det i stundens hetta…

För er som inte minns eller har glömt. Erik Israelsson nickade först in segermålet 1-0 mot AIK i höstens derby, i den 88:e minuten, och förlorade därefter medvetandet och fick efter stor oro och dramatik lämna arenan i ambulans. Han fick en hjärnskakning och var borta från allt spel i flera månader. Det blev en del medial turbulens runt det faktum att några få i AIK-klacken sjöng “Låt han dö”.

Jag var på Tele 2 den eftermiddagen och majoriteten av AIK-fansen chockades som alla vi andra över det som hände nere på planen. Men media älskar att lyfta upp avarterna av supporterskapet. Mer sällan (läs aldrig) läser man om allt det livsnödvändiga och fantastiska som fansen gör för att hålla passionen vid liv.

Efteråt hyllades Israelsson av Hammarby-fansen och blev framröstad som Årets Bajare och hans mål blev Årets Mål. Weeping Willows skrev till och med en sång till honom.

  • Hade du blivit årets bajare utan den där skadan?
  • Nej, nej, nej…
  • Är det inte lite otacksamt. Att en duktig, hårt arbetande mittfältare som du nästan måste dö för att få din rättmätiga uppskattning?

Erik skrattar.

  • Så kan det vara… Det finns säsonger när man arbetar stenhårt och länge utan att kanske få den rättmätiga uppskattningen…
  • Vilka förebilder har du haft i den rollen som du har på plan?
  • Jag har alltid gillat Edgar Davids när han var i Juventus. Och Nedved.
  • Vill alla bli Zlatan och Ronaldo?
  • Ja, och det där kan vara bli ett problem i framtiden. Att få folk att förstå att det krävs väldigt hårt arbete.

Erik Israelsson skiljer sig från väldigt många andra, mer medialt drillade fotbollsspelare. Inte bara är han synnerligen ödmjuk, han är dessutom inte alls ute på sociala medier. Jag frågar honom varför.

  • Jag tar nog väldigt illa vid mig, inte av det som sägs, men det som skrivs. Jag fäster vid mig vid det jag ser i text.

Jag kommer på mig själv att känna mig en smula avundsjuk. Här har vi en ung man som faktiskt tar konsekvenserna av sin känslighet och vägrar spela spelet på någon annans villkor. Äskar sådant.

Jag frågar Erik om hur han ser på Hammarby som lag inför säsongen. Jag snackar om kollektivet, om lagets betydelse framför de enskilda, individuella spelarna och nämner Sveriges guldlag i U21 i somras som ett klockrent exempel där summan av de enskilda delarna blev bättre, starkare och viktigare än de olika delarna var för sig.

  • Jag tror nog att det där är en av våra största utmaningar… Ser man laget spelare för spelare i laget har vi på papperet ett lag som absolut ska vara topp 4 men det gäller att alla jobbar mot samma mål.

Vi snackar om Kennedy lite också.

  • Man måste låta en sådan som Kennedy få vara stjärnan och de honom det utrymmet. Men det är ganska enkelt eftersom han är en sådan sympatisk person, han har självdistans och det är lättare att acceptera att han har den rollen, helt enkelt eftersom han är en härlig person.

Vilka förväntningar ska ett Hammarby-fans ha tycker du?

  • Jag tror vi har potentialen att bli bland de fyra bästa. Det som har varit Hammarbys problem de senaste tio åren är att klubben inte fått ut sin rätta potential. Vi har alla möjligheter men vi måste få ihop det.
  • Hur känner du själv inför den här säsongen? Är det lugnare än förra året, då var det så extremt mycket om att ni gått upp och så där?
  • Ja, jag tycker absolut att det är lugnare. Och snacket som når mig är väl att det finns inga ursäkter längre.  Och också att andra lags fans vill se oss alla. Det är lugnare i år men kraven är större. Jag gillar sådant. Jag gillar den utmaningen.Det var en av grejerna varför jag fick till Hammarby, den här kravbilden. Jag saknade den här glöden, det här trycket, den här passionen från läktarna, när jag var i Kalmar.
  • trivs du i Stockholm då?
  • Ja, mycket bra. Jag förlängde kontraktet nyss också. Både jag och min sambo trivs väldigt bra.

-Hu tänker du runt allt runt omkring Hammarby, myterna, historierna, snacket, Kenta, att klubben är så viktig för så många människor?

– Man märker så klart av det. Också detta att alla klasser är representerade. Nere vid Gullmarsplan sitter A-lagarna i Bajen-halsduk och går man på Södermalm så möter man en ung hipster med samma halsduk. Jag gillar det där. Man kan höja sig med den kravbilden.

Jag frågar honom om han hinner med något annat än fotboll.

  • Jag gillar att läsa mycket, jag gillar god mat, gillar att gå ut och äta.
  • Har du någon favoritlag, eller liga?
  • Nej, jag älskar att se fotboll men jag har inga favoritlag eller någon favoritliga.
  • Vad skönt. Fatta vilka källor till lidande du slipper.

Erik ler och tackar artigt för intervjun innan han går. Bakom oss i soffan har Dusan Jaijic och smålyssnat en stund. Han tar plats i stolen och ta plats är vad det handlar om för artonåringen. Att ta plats. Alla vittnar om en talang utöver det vanliga, en bollbegåvning, en spelare som spelar fotboll som om hangar betydligt äldre än sina arton år. Många berömmer hans blick för spelet och själv nämner han under intervjun känslan av att slå den perfekta passningen. Inte att göra det snyggaste eller häftigaste målet, utan att slå den perfekta passningen. Jag hade kanske väntat mig en ung, kaxig slacker i Zlatans anda men den här unge mannen är befriande ödmjuk han också. Han verkar onekligen inse sin begåvning men också att han behöver arbeta och målmedvetet för att nåt han vill.

Dusan Jaijic har provspelat för både Arsenal och italienska Atalanta. Tiden i England var bättre än den i Italien.

  • Det var bättre organiserat i England, säger han, i Italien kändes det inte riktigt som de visste vem jag var, och allt var på italienska.
  • Hur känns det när alla talar om att skynda långsamt och att det ska få ta tid.
  • Man vill ju visa dem. Man vill visa att man ska få spela. Man är ju ung och man blir aldrig trött! Men jag vet att jag måste ha tålamod och att det får ta tid.

Dusan spelar för det svenska U19 landslaget men har också fått förfrågan att spela för Serbien.

  • Men just nu känns Sverige som det bästa alternativet. Men vi får se…
  • Hur tänker du inför säsongen?
  • Det känns bra, jag ska bara kriga hela tiden, jag vill ta en plats, det är ibland svårt att ta in att det gått så här snabbt men jag känner ändå att jag kämpar om en plats i startelvan.

-När kom du på att du var en talang lite utöver det vanliga?

Dusan ler lite och vrider blicken ut genom fönstret.

  • Jag tänker inte riktigt så….Jag tänker inte att jag är bäst eller något sådant. Jag har alltid krigat. Jag har alltid arbetat väldigt hårt. Jag har inte fått något gratis. Jag vet ändå hur bra jag är, jag vet vad jag kan göra. Men jag vet också själv att jag har så mycket kvar att lära.

-Favoritliga?

-Jag älskar ju Real Madrid men jag har alltid älskat Ronaldinho. Jag bara följde honom även i Barcelona. Om han byttes ut gick jag från teven. Jag älskade att se hans glädje på planen.

  • Jag frågade Erik också…Hur ser du på allt press runt och på Hammarby.
  • Jag är ju Hammarbyare sedan barnsben. När man fick veta att klubben ville skriva kontrakt så var det…väldigt coolt.
  • Hur tänker du runt säsongen?
  • Om jag visar att jag förtjänar att få spela så kommer jag få chansen. Jag behöver bara träna väldigt mycket och väldigt hårt.
  • Detta med att du är så ung… Det är väl vara gubbar som jag som tjatar on din ålder. Du har ju inget att jämföra med.
  • Nej, jag så är det ju. Jag känner inte så. Men det ska inte ligga mig till last heller. Om jag är tillräckligt bra kommer jag få spela.

Dosan tackar och rusar vidare. Jag ser honom igen precis utanför grindarna och han ler och vinkar vänligt. Solen är som ett smycke på himlen när jag lämnar Årsta IP.

Ödmjukhet är en sällsam och nästan föraktad egenskap, men för en fotbollsklubb av Hammarbys dignitet kan det vara inte bara nödvändigt och värdigt, utan också en nyckel till framgång. Det ska bli intressant att följa den här klubben under året.

100 dagar kvar till EM…

image

 

Det finns ingen flykt från skrivandet. Jag måste sätta mig vid datorn, trots förkylning, trots feber, trots sömnbrist. Jag vet ju också att jag mår så mycket bättre när skrivandet väl börjar flöda.

Förutom kärleken till Michaela och till mina barn finns det ingenting som är lika starkt som kärleken till mitt yrke.

Alltså skriver jag. Barnen rusar runt med sportlov i blodet och det är verkligen full fart från klockan 07 till kvällen men det är nyttigt för en sådan som undertecknad att få finnas till för andras skull, att träda ut ur den här egoflottiga skalet som jag irrar vilse i ibland.

Mitt liv som en rondell av strider, förluster, nya strider, pengar, brist på pengar, skilsmässa, advokater, ålder, rädsla, trötthet, vemod och det är en rondell från helvetet för det går inte att komma ur den…

Förutom via skrivandet då.

Skrivandet är allt annat än rondell.

I dag är det 100 dagar kvar till EM och i Italien snackas det mycket om att varken Andrea Pirlo eller Daniele De Rossi är aktuell för EM som det ser ut just nu.

Italien har ett högst ordinärt landslag inför det här mästerskapet. Försvaret är medelmåttigt, mittfältet är medelmåttigt, medan anfallet inte ens är medelmåttigt…

Ärligt talat, Zaza? Eder? Pele´?

Orkar inte…

Och du bygger inte ett starkt skelett av med spelare som Sorriano, Bernadeschi och Berardi (någon som minns honom från U21-EM sommaren 2015?)…

Jag såg Antonio Conte ihop med Marcello Lippi på läktaren i veckan och Lippi byggde onekligen verkligen ett LAG av spelare som var och en för sig själva inte alls var lika bra som helheten blev tillsammans, men Conte har inte i närheten av samma kaliber att välja emellan.

Serie A är inte så usel som hatarna älskar att degradera den och ett italienskt landslag är alltid ett italienskt landslag men inte ens jag orkar tro annat än att det kommer bli en kamp på strupen med Sverige om att följa Belgien vidare från gruppspelet.

Å andra sidan är det alltså 100 dagar kvar…

Det finns alltså hopp om att en stor skandal kan vevas igång och ge lite extra energi…

[adinserter block=”4″]