På flyget hem från Rom hamnar jag snett framför ett par i Bajen-tröjor. De finns överallt. Jag hör att de nämner mitt namn (exakt på det sättet som berättar att de tror att jag inte hör det) och jag utgår iskallt ifrån att de avskyr mig och förbereder mig på en lång resa med plötsliga knän i ryggslutet…
Men de låter mig vara i fred och jag får istället fördjupa mig i en av de många dagstidningar som skriver nästan uteslutande om fotboll som finns i Italien, Corriere dello sport.
En underbar återkommande grej i den tidning är den helsida där man går några kliv längs minnenas gata. Man plockar fram allt ifrån finalförlusten i VM 1994, till segern mot Tyskland 2006, via en hopplös förlust 1958 mot Nordirland (en förlust min far fortfarande minns och får rysningar av, Italien missade därmed VM i Sverige 1958).
Men det som är allra häftigast är när man gör djupdykningar i helt vanliga kvalmatcher. Som VM-kval mot Lichtenstein 1976 eller när Sacchi ber om förlåtelse för ett uselt landslag efter 2-1 borta mot Malta 1993.
En sak jag älskar med Italien och italiensk fotboll är att rapporteringen, media, vågar ta människor på allvar. De har insett att livet hänger ihop. Det går inte att skilja konstformer åt. Litteraturen är lika viktig för människans själ som fotbollen. Alltså tar man även författare på allvar. Alltså är sportsidorna fulla av skribenter som tar det skrivna ordet (och därmed också sina läsare) på största allvar.
När vågar någon på allvar gå en enda meter ifrån mallen om att skriva 1000 tecken efter varje match eller på sin höjd skicka en sin superreporter till en tysk b-lags match och sedan skriva en alldeles för lång text om fulla supportrar med vänstersympatier.
Att ta fotboll på allvar är att ta människor på allvar och vi tar inte människor på allvar förrän vi på allvar förstår att varje människas hjärta rymmer både konst, litteratur, kärlek, hat, sorg och smärta. Jag lär mig mer om livet genom en dikt av Tranströmer än jag någonsin gjorde under 12 år i skolan. Jag lär mig mer om fotbollen genom att se Totti värma upp på Stadio Olimpico än jag gör genom att läsa ännu en självgod artikel i Offside om fotbollens spännande utveckling i Nepal. Jag lär mig mer om vilken oerhörd patetisk men underbar roll fotbollen har i mitt liv genom att, som i RAI tidigare i veckan, höra och se fem tårögda män tala om Brasilens Socrates än jag får genom att se en supersmart matematiker rita pilar på en grafisk skylt.
Jag lär mig mer om livet och kärleken genom att förstå vilken sorts människa Rodrigo Taddei är än jag lär mig om någon med pilar visar hur man sprungit under första halvlek.
Fattar ni?
Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden. Låt litteraturen tala till er på sätt som era lärare i skolan aldrig kunnat förmedla.
Låt fotbollen få flytta tillbaka dit där den hör hemma.
Till hjärtat.
Bajen-paret bakom mig knäar mig inte heller i ryggen en enda gång… Jag måste verkligen sluta vara så förbannat paranoid. Vi landar i Stockholm och i ett regn som yr från alla håll.
Ena dagen springer man under broarna i den eviga staden. Den andra dagen springer man i dammet på Söder Mälarstrand.
Stockholm är vackert trots allt.
Lyssnar på Lundell som sjunger ” Jag är hemma, ändå längtar jag hem”.
Älskar Lundell. Han är också Sverige. Han bodde länge en brant kurva ner från där jag bor nu. Jag gillar tänka så. Jag läser att han kunde höra Hammarby spela bandy nere på Zinken från sin våning (jag har ingen våning, bara en lägenhet) intill Hornsgatan.
Jag tänker på Lundell när jag kommer hem och slänger in min väska i köket och öppnar fönstret mot regnet. Också jag kan höra Hammarby-klacken sjunga sina sånger. Men det är inte fotboll det handlar om. Inte än.
Det är bandy.
Jag har några italienska vänner som älskar bandy ända sedan den dagen jag släpade med dem på en match för några år sedan. Först stod de bara och smålog lite hånfullt. Sedan drack de ur min polares medhavda “bandyportfölj” och sedan for de ut i långa kärleksförklaringar till denna märkliga form av idrott, denna “fotboll på is” som de kallade den.
Bandy är inte riktigt min grej. Fansen nere vid Zinkensdamm ser lite frusna ut när de käkar en korv utanför Konsum på Hornsgatan. Bajen-fans måste ha ett Hammarby att älska och spelas det ingen fotboll får bandyn duga. Energin är väl inte på topp bland de jag ser traska ner för Lundagatan. Några killar i grönvita halsdukar dricker några pliktskyldiga öl i Skinnarviksparken. De ser lite loja ut. Jag smyger mig in på matchen och ser de där människorna åka i sina cirklar med sina hjälmar och böjda klubbor. Fansen är med på noterna och sjunger sina sånger.
Hammarby är ett fenomen på väldigt många olika sätt. Oavsett var man har sin lojalitet någonstans finns det något väldigt förenande med en förening som lyckas locka sina supportrar till samtliga sina olika lag. Givetvis är fotbollen den i särklass största men efter några år på Södermalm är det väldigt tydligt att väldigt många människor, som faktiskt kanske inte älskar fotboll eller ens går på alla matcher, definierar sig som Hammarby-fans. Bajen har blivit en tillhörighet som berättar något om den som tillhör. I marknadskretsar skulle man nog kunna säga att varumärket Hammarby lyckats extremt väl med att presentera sig som ett livsval, en identitet. Om man känner sig utanför, lite ängslig, rädd eller förvirrad kan man alltid vandra in den under den grönvita fanan. Då blir man som de andra här på Södermalm och är det något människor i Sverige (och kanske särskilt på Södermalm) älskar så är det att vara som de andra. Det där är en märklig och lätt skrämmande sak med den här stadsdelen, alla människor som går runt och ser ut som kopior av varandra men som själva tror att de är helt unika…
Så kan man gnälla. Men det gnället bär också en viss doft av avundsjuka från en som står utanför. De tycks verkligen ha något jag inte har. De är som syskon i den här märkliga världen.
Att följa ett fotbollslag nära utan att vara supporter har varit, och är, extremt intressant. Jag tror det är nyttigt för mig som fotbollsälskare att bli en del av en klubb jag inte håller på, och jag tror också det är bra klubben och deras fans. Ofta rör sig en supporter mellan två i grunden lika avbrända landskap. Antingen är det totalt fokus på den egna rörelsen, vilket närmast kan liknas vid ett sorts sektbeteende, eller så handlar det om förakt från mediekåren eller hat från fans från de andra lagen.
Balans är inte en av supporterns starkaste egenskaper…
Årsta IP, Slutet av februari 2016.
En öppen grind och en liten backe ner till ett graffitimålat hus. En gräsplan. Klockan är fem i två på eftermiddagen och Hammarbys träningsanläggning ligger öde.
Det finns något avväpnande i sympatiska träningsanläggningar. Jag var på Milanello inför en Champions League-match med Milan för något år sedan och jag blev behandlad som en god vän. När lagkapten Montolivo kom in kom han fram och hälsade fast vi aldrig hade setts förut. De flesta riktiga reportrarna himlade lite med ögonen, kanske hade de sett igenom det där (vilket dock inte hindrade dem från att äta upp all gratismat) men jag blev genuint lycklig.
Jag har snirklat mig in i det allra heligaste på San Siro tillsammans med Thomas Nordahl, jag har stått och väntat vid Romas anläggning Trigoria i timmar och jag har blivit bortjagad av arga Inter-fans utanför Appiano Gentile när jag ville snacka om Zlatan något dygn efter att han sålts till Barcelona…
Årsta är svenskt när det är som bäst. Hammarby är trots allt en av Sveriges största och viktigaste föreningar men man kan traska ner till dem som om de vore Mossens BK. Jag tycker mycket om det där. Det är kanske åldern. Plötsligt lär man sig uppskatta de gamla folkhemsidealen, föreningslivets grunbultar, det genuina, det som är på riktigt i en allt mer hysterisk och korrupt fotbollsvärld.
Några nyfikna men svårimponerade materialare, några unga kvinnor som jag frågar om Erik Israelsson och Dusan Jaijic är där inne.
- Ska du träffa spelare nu, frågar dem, de har nog åkt hem allihop.
- Fast jag skulle…
- Men Erik är en snäll och ordningsam pojke så har ni bestämt tid sitter han säkert där inne och väntar.
Mycket riktigt sitter han vid ett bord och väntar. Han bjuder på kaffe och undrar om jag kommer skriva mycket om Totti nu…
Jag ler och försäkrar honom att jag inte kommer tillskriva honom några citat om Totti…
- Hur trött är du på det där som hände i höstas?
- Jag är ganska trött på det men jag fattar ju att folk är intresserade. Jag fick så mycket kärlek runt den där grejen som var var helt otrolig. Men efter årsskiftet har jag velat distansera mig lite. Jag är väldigt tacksam och mina känslor för klubben har förstärkts. Hade detta hänt i Kalmar hade det ju aldrig fått en sådan här genomslag.
- Har AIK hört av sig?
- AIK skickade blommor och de som sjöng det där från läktarn kom hit och förklarade sig, att de inte menade det de sjöng utan att de sjöng det i stundens hetta…
För er som inte minns eller har glömt. Erik Israelsson nickade först in segermålet 1-0 mot AIK i höstens derby, i den 88:e minuten, och förlorade därefter medvetandet och fick efter stor oro och dramatik lämna arenan i ambulans. Han fick en hjärnskakning och var borta från allt spel i flera månader. Det blev en del medial turbulens runt det faktum att några få i AIK-klacken sjöng “Låt han dö”.
Jag var på Tele 2 den eftermiddagen och majoriteten av AIK-fansen chockades som alla vi andra över det som hände nere på planen. Men media älskar att lyfta upp avarterna av supporterskapet. Mer sällan (läs aldrig) läser man om allt det livsnödvändiga och fantastiska som fansen gör för att hålla passionen vid liv.
Efteråt hyllades Israelsson av Hammarby-fansen och blev framröstad som Årets Bajare och hans mål blev Årets Mål. Weeping Willows skrev till och med en sång till honom.
- Hade du blivit årets bajare utan den där skadan?
- Nej, nej, nej…
- Är det inte lite otacksamt. Att en duktig, hårt arbetande mittfältare som du nästan måste dö för att få din rättmätiga uppskattning?
Erik skrattar.
- Så kan det vara… Det finns säsonger när man arbetar stenhårt och länge utan att kanske få den rättmätiga uppskattningen…
- Vilka förebilder har du haft i den rollen som du har på plan?
- Jag har alltid gillat Edgar Davids när han var i Juventus. Och Nedved.
- Vill alla bli Zlatan och Ronaldo?
- Ja, och det där kan vara bli ett problem i framtiden. Att få folk att förstå att det krävs väldigt hårt arbete.
Erik Israelsson skiljer sig från väldigt många andra, mer medialt drillade fotbollsspelare. Inte bara är han synnerligen ödmjuk, han är dessutom inte alls ute på sociala medier. Jag frågar honom varför.
- Jag tar nog väldigt illa vid mig, inte av det som sägs, men det som skrivs. Jag fäster vid mig vid det jag ser i text.
Jag kommer på mig själv att känna mig en smula avundsjuk. Här har vi en ung man som faktiskt tar konsekvenserna av sin känslighet och vägrar spela spelet på någon annans villkor. Äskar sådant.
Jag frågar Erik om hur han ser på Hammarby som lag inför säsongen. Jag snackar om kollektivet, om lagets betydelse framför de enskilda, individuella spelarna och nämner Sveriges guldlag i U21 i somras som ett klockrent exempel där summan av de enskilda delarna blev bättre, starkare och viktigare än de olika delarna var för sig.
- Jag tror nog att det där är en av våra största utmaningar… Ser man laget spelare för spelare i laget har vi på papperet ett lag som absolut ska vara topp 4 men det gäller att alla jobbar mot samma mål.
Vi snackar om Kennedy lite också.
- Man måste låta en sådan som Kennedy få vara stjärnan och de honom det utrymmet. Men det är ganska enkelt eftersom han är en sådan sympatisk person, han har självdistans och det är lättare att acceptera att han har den rollen, helt enkelt eftersom han är en härlig person.
Vilka förväntningar ska ett Hammarby-fans ha tycker du?
- Jag tror vi har potentialen att bli bland de fyra bästa. Det som har varit Hammarbys problem de senaste tio åren är att klubben inte fått ut sin rätta potential. Vi har alla möjligheter men vi måste få ihop det.
- Hur känner du själv inför den här säsongen? Är det lugnare än förra året, då var det så extremt mycket om att ni gått upp och så där?
- Ja, jag tycker absolut att det är lugnare. Och snacket som når mig är väl att det finns inga ursäkter längre. Och också att andra lags fans vill se oss alla. Det är lugnare i år men kraven är större. Jag gillar sådant. Jag gillar den utmaningen.Det var en av grejerna varför jag fick till Hammarby, den här kravbilden. Jag saknade den här glöden, det här trycket, den här passionen från läktarna, när jag var i Kalmar.
- trivs du i Stockholm då?
- Ja, mycket bra. Jag förlängde kontraktet nyss också. Både jag och min sambo trivs väldigt bra.
-Hu tänker du runt allt runt omkring Hammarby, myterna, historierna, snacket, Kenta, att klubben är så viktig för så många människor?
– Man märker så klart av det. Också detta att alla klasser är representerade. Nere vid Gullmarsplan sitter A-lagarna i Bajen-halsduk och går man på Södermalm så möter man en ung hipster med samma halsduk. Jag gillar det där. Man kan höja sig med den kravbilden.
Jag frågar honom om han hinner med något annat än fotboll.
- Jag gillar att läsa mycket, jag gillar god mat, gillar att gå ut och äta.
- Har du någon favoritlag, eller liga?
- Nej, jag älskar att se fotboll men jag har inga favoritlag eller någon favoritliga.
- Vad skönt. Fatta vilka källor till lidande du slipper.
Erik ler och tackar artigt för intervjun innan han går. Bakom oss i soffan har Dusan Jaijic och smålyssnat en stund. Han tar plats i stolen och ta plats är vad det handlar om för artonåringen. Att ta plats. Alla vittnar om en talang utöver det vanliga, en bollbegåvning, en spelare som spelar fotboll som om hangar betydligt äldre än sina arton år. Många berömmer hans blick för spelet och själv nämner han under intervjun känslan av att slå den perfekta passningen. Inte att göra det snyggaste eller häftigaste målet, utan att slå den perfekta passningen. Jag hade kanske väntat mig en ung, kaxig slacker i Zlatans anda men den här unge mannen är befriande ödmjuk han också. Han verkar onekligen inse sin begåvning men också att han behöver arbeta och målmedvetet för att nåt han vill.
Dusan Jaijic har provspelat för både Arsenal och italienska Atalanta. Tiden i England var bättre än den i Italien.
- Det var bättre organiserat i England, säger han, i Italien kändes det inte riktigt som de visste vem jag var, och allt var på italienska.
- Hur känns det när alla talar om att skynda långsamt och att det ska få ta tid.
- Man vill ju visa dem. Man vill visa att man ska få spela. Man är ju ung och man blir aldrig trött! Men jag vet att jag måste ha tålamod och att det får ta tid.
Dusan spelar för det svenska U19 landslaget men har också fått förfrågan att spela för Serbien.
- Men just nu känns Sverige som det bästa alternativet. Men vi får se…
- Hur tänker du inför säsongen?
- Det känns bra, jag ska bara kriga hela tiden, jag vill ta en plats, det är ibland svårt att ta in att det gått så här snabbt men jag känner ändå att jag kämpar om en plats i startelvan.
-När kom du på att du var en talang lite utöver det vanliga?
Dusan ler lite och vrider blicken ut genom fönstret.
- Jag tänker inte riktigt så….Jag tänker inte att jag är bäst eller något sådant. Jag har alltid krigat. Jag har alltid arbetat väldigt hårt. Jag har inte fått något gratis. Jag vet ändå hur bra jag är, jag vet vad jag kan göra. Men jag vet också själv att jag har så mycket kvar att lära.
-Favoritliga?
-Jag älskar ju Real Madrid men jag har alltid älskat Ronaldinho. Jag bara följde honom även i Barcelona. Om han byttes ut gick jag från teven. Jag älskade att se hans glädje på planen.
- Jag frågade Erik också…Hur ser du på allt press runt och på Hammarby.
- Jag är ju Hammarbyare sedan barnsben. När man fick veta att klubben ville skriva kontrakt så var det…väldigt coolt.
- Hur tänker du runt säsongen?
- Om jag visar att jag förtjänar att få spela så kommer jag få chansen. Jag behöver bara träna väldigt mycket och väldigt hårt.
- Detta med att du är så ung… Det är väl vara gubbar som jag som tjatar on din ålder. Du har ju inget att jämföra med.
- Nej, jag så är det ju. Jag känner inte så. Men det ska inte ligga mig till last heller. Om jag är tillräckligt bra kommer jag få spela.
Dosan tackar och rusar vidare. Jag ser honom igen precis utanför grindarna och han ler och vinkar vänligt. Solen är som ett smycke på himlen när jag lämnar Årsta IP.
Ödmjukhet är en sällsam och nästan föraktad egenskap, men för en fotbollsklubb av Hammarbys dignitet kan det vara inte bara nödvändigt och värdigt, utan också en nyckel till framgång. Det ska bli intressant att följa den här klubben under året.