Solen som ett smycke på en vacker blå himmel. Den där solen, den där lätta värmen, de där varsamma plusgraderna, den där försiktiga värmen som solen faktiskt ger, människorna som vrider sina fårade vintriga ansikten mot den där himlen, som i bön, i tacksamhet, i förhoppning och tillförsikt.
Det är vackert.
I går firade jag Michaela med en måltid från himlen inne på världens bästa La Famiglia på Kungsholmen. Min farsa är italienare och en mästare i köket. Hans lätt förvirring upphör när han står vid spisen. jag testade att stå bredvid honom och göra exakt som han gjorde (vi ägnade oss åt Minestrone-soppa) och sedan åt vi resultatet.
Hans soppa blev gudomlig, världsklass, oerhörd, astronomiskt god.
Min? Som Blå Band. Ändå stod jag där och gjorde exakt som han gjorde.
Men han har gåvan. Jag har den inte.
Hur som helst, jag kan min italienska mat, jag är extremt kräsen när det gäller italiensk mat, jag har ätit den i särklass bästa italienska maten på den här jorden, i Rom, i Bologna, men kanske framförallt hemma hos mina fastrar utanför Vicenza och Ferrara…
Så jag vet vad jag snackar om.
Men tallriken med spaghetti och pesto igår var…världsklass. Och jag tänker inte ens betygsätta deras citronsorbet. Den är…Orkar inte…
Lördagar är inte riktigt min grej. Det har aldrig varit min grej. Jag vet inte om det är en sorts slaggprodukt från när jag drack, lördagar var alltid så oerhört långa, ibland längre än söndagarna, lördagarna tippade fortfarande, de rörde sig fram och tillbaka, det gick att dricka på förmiddagen, men runt lunch infann sig alltid en sådan oerhörd trötthet, när man gav upp försöken att bli berusad och gick hem till snabbmakaroner, ångest och obetalda räkningar.
”Ett party i en papperskorg” som Imperiet sjunger.
Lite av det där har hängt med i mitt nya liv. Lördagar känns…Stängda.
Men jag är med Michaela och det är fantastiskt. Jag älskar henne mer och mer och jag har aldrig varit med om det förut. Det är säreget och storslaget.
Jag tar en fin löprunda också, ner genom Skinnarviken, Söder Mälarstrand, de där hysteriska broarna intill tågen, bort mot Stadshuset och vem kommer strosande där i solgasset om inte Mauro Scocco så jag använder honom som en ursäkt att vila i tio sekunder och kramar honom innan jag springer vidare längst Norr Mälarstrand men jag får hålla till på cykelbana eftersom promenaden nere vid vattnet kryllar av soltörstande människor som verkligen vill värka den här dumma, stumma, trista, gråa vintern ur kroppen.
Våga vägra vinter som Ledin sjunger.
Sedan älskade/fruktade Västerbron och på något sätt är det vad mitt liv handlar 0om just nu, kärlek och viss fruktan eller som Ebba Grön brukade uttrycka det ” Kärlek och Uppror” och jag är där emellan någonstans, vacklar, snavar, står upp, fäster blicken mot himlen, har Michaela med mig och när hon far iväg för att träffa sin mamma går jag och möter mina barn som kommer springande emot mig som på folk och jag kramar dem så länge jag kan innan vi går iväg och köper lördagsgodis.
Livet är en besynnerlig svart gren av höst, vinter och gamla gravar. Men livet är också så oerhört mångfacetterat, så ljust, så välsignat, så oerhört värdefullt och dyrbart.
Nåden. Guds gåva till oss fast vi inte är värd den.
Och ibland är vi ändå värd den.
Det är stort.
Lyssnar på Filosofiska Rummet i P1 och de pratar om yttrandefriheten och hur det står till med den i Sverige men ingen i panelen vågar ens yttra ett ord om gammelmedias skräck för den nya mediala ordningen och som vanligt är ingen därifrån inbjuden. Det är intressant att höra eliten diskutera vilket oerhörd väl fungerande yttrandefrihet vi har i Sverige när det är alltid är samma namn som virvlar runt, varje gång.
Själva debatten och de som debatterar är beviset på hur strypt yttrandefriheten är i vårt land. Utan sociala medier och allt det som eliten föraktar och förkastar hade vi levt i en diktatur.
Men solen skiner. Barnen leker. Jag är lycklig, eller så lycklig som en man som jag kan vara.
Och livet?
Alltid ett party i en papperskorg…