Till M.
På många sätt kommer jag från samma mörka stig som du.
Jag trodde inte ens jag var ensam tills du rasade ner i mitt liv, just DU, inte någon, inte vem som helst, utan DU med ditt mod, din sårbarhet, dina ögon (som jag älskar blicken i dina ögon) och jag började känna en massa saker för dig, jag började mot min egen vilja bli förälskad i dig och så föll jag som en fura, allt det där vet du, men jag vet att du vet, jag vill bara att du ska känna det på riktigt, jag skulle aldrig ha kastat ditt liv över ända för sakens skull, jag ville göra det för att jag är så kär i dig, och för att jag på riktigt tror att du skulle kunna bli lycklig med mig, trots alla hinder, trots allt.
Du har fått mig att skratta igen, skänkt färg till den där trista, elaka världen som jag tagit för given bara, tröttnat på, och så kom du som de senaste åren lärt dig att leva igen, att stå jublande på tunnelbanan och jag älskade det där, jag älskade din försynta närvaro, ditt skratt, din värme, dina läppar, dina händer, dina tatueringar, din värme, dina minnen, ditt liv.
Jag förälskade mig i dig. Inte i en övergång från ett liv till ett annat utan i dig, i just dig, jag kände igen mig i så mycket av det du berättade, det du varit med om, det var som om vi båda vaknat efter en lång sömn och så stod vi där tillsammans och jag kände bara att det du öppnat hos mig, det är ditt, förstår du, det är inte mitt, det är inte vad någon annan hade kunnat locka fram, utan det är ditt, det är en lycka med sin stämpel på…
Ibland när jag ser dig genom mitt fönster, när du står nere på gatan och röker, får du en sorts drömd blick, drar det som ett lågtryck över ditt ansikte.
Det är inte sorg jag ser, inte heller rädsla utan en sorts inåtvänd förundran över din plats i världen…
Som om du gått ner för landning på en okänd flygplats i ett främmande land där alla skyltar är på ett främmande språk, som om dimman tuggat sig ända fram till landningsbanorna och du ställer dig vid ett stort högt fönster på den där flygplatsen och det finns ingen panik hos dig, inte ens någon ängslan, utan istället ett bestämt, upphöjt lugn, ett sakligt och nyktert konstaterande av sakernas tillstånd.
Jag trodde aldrig det skulle bli vi två. Men det blev vi två. Jag är så lycklig och tacksam över det.
Samtidigt är känslan av oundviklighet så stark. Min vilja har ingenting med vår kärlek att göra. Min vilja är ett monster som lever på en märklig savann någonstans dit jag tvingas gå ibland eftersom den här värdelösa världen kräver det av mig. Men den har inte med oss att göra. Därför har det alltid känts så befriande att vända ryggen åt den här världen tillsammans med dig. Du visade för mig att den här världen är svårt överskattad, att det går att låsa dörren och låta de härja där ute bäst de vill. Det är inte min uppgift att stå vid höga fönster och leka Gud och försöka kontrollera mina medmänniskor, det är inte min uppgift att till varje pris vara en del av världen, en del av förstörelsen.
Du.. Det var du… Din försynta uppriktighet, din närvaro som både gav och tog plats, det sotigt svarta i din blick, ditt skratt, din självklarhet. Som om vi suttit på samma tåg under lång tid. Som om vi följts åt genom ett vågrätt ösregn, som om vi mötts i en stor sal under kristallkronorna.
Först när vi vågar kliva ner från intellektets tyranni kan vi i djupet av våra hjärtan erfara vad riktig kärlek är. Innan dess är vi dömda att gång efter annan fundera sönder vad endast hjärtat kan begripa sig på.
Du lever med blodet nära huden. Du gömmer inte undan allt det som vi andra lärt oss att gömma, kanske till och med glömma. För det hör till de där koderna att härma andra människor som ser ut att veta hur de gör, så har jag levt hela mitt liv, jag kan inte göra någonting utan att härma andra som redan gjort det, men du är en rebell i allt det där, du vill lära sig själv, utifrån dina egna förutsättningar och det är extremt ovanligt i vår tid.
Jag vet inte om det jag har är så särskilt mycket värt egentligen. Men kärleken följer ju sin egen lag så ibland får jag glimtar av vad jag kanske betyder för dig och de glimtarna sjuder av kraft och värme, det är som en kraftcentral att bara vara nära de där glimtarna, och jag vill du ska veta att du är allt det där för mig också, plus en hel del andra saker som är svåra att sätta ord på, som också alltid löper risk att jämnas ut, blekna, under vardagens och vanans makt…
Det är som om jag rest så långt bort från mig själv det bara går och så står någon där vid den allra sista gränsstationen, först är det bara en skugga under lugg i regnet, men så ser jag att det är du och du låter mig inte vila ut där för du inser att jag inte alls är framme utan du sätter en ny biljett i min hand …
Men den här gången är jag inte ensam längre. Den här gången är du med mig. Den här gången gör vi resan tillsammans. Den här gången finns det inga fiender som kan skada oss. Den här gången vinner vi, också när det inte känns så.
Jag älskar dig verkligen så mycket.
Din M.
