Våren och den nya romanen.

 

Jag började skriva min roman i vredesmod och förtvivlan. Men ni vet hur det är, man måste vara extremt långsint för att orka vara arg under någon längre tid. Mitt halvitalienska arv kan nog lyckas bibehålla ilskan under en viss tid men tiden har en sällsynt förmåga att stilla också de värsta stormar.

Nu när jag skriver om andra delen av romanen (den är indelad i tre delar) gör jag det inte i en viss känsla av försoning med mig själv.

Man ska vara försiktig med att döma människor i kärlek.

Ja, jag har förlorat väldigt mycket under det senaste året. Jag har har tvingats ödelägga i stort sett hela mitt liv, för att återfå makten att bygga det på nytt. Jag försvann längs vägen. Plötsligt var jag bara borta. Jag kunde inte hitta mig. Det fanns en stor skog av obegriplighet som jag irrade runt i. Det var ingen hemsk plats, men det var en övergiven plats.

I går tog jag en löprunda längs Skeppsbron och nedanför slottet, sneddade in framför Grand Hotell och fortsatte bort runt Skeppsholmen, varifrån fotografiet är taget. Långsamt var det som om mitt blod syrsattes. Jag vågade le igen. Jag vågade känna den lätta stumheten i benen, värmen från solen, trängseln från människor och inget av det hotade mig längre.

Det jag förlorat vägde inte tyngre än det jag vunnit, och det jag har kvar.

När jag var i Täby i lördags, med Michaela och hennes familj, och såg mina barn leka på den stora gräsmattan var det som om mitt hjärta sänkte garden och stillade sig. Jag SÅG dem igen, mina barn, och så vackra de är, så oerhört perfekta, så innerliga i sin tillgivenhet.

Jag insåg att det jag förlorat inte vägde någonting. Jag insåg att det jag förlorat för alltid kommer vara en lätt sorg, en skugga i mina steg, men att mitt liv nu faktiskt är värt att leva, att det är värt att kämpa för framtiden, för mina barn, för det som återstår.

Det finns också något befriande i att sänka kraven, att inte hetsa, att inse att en viss typ av möjligheter kanske aldrig någonsin kommer bli mina igen, men att det bara betyder att en hel rad andra möjligheter kommer bli mina igen…

Jag satt där, lite åldrad, lite tilltufsad, lite rädd, men också stolt, nykter, beslutsam, kärleksfull, inte ensam.

Min melankoli, som följt mig som ett gråtande barn genom hela livet, är en del av vem jag är. Men det är inte VEM jag är.

Så romanen blir en roman om avsked, olika sorters avsked, kärlek och äktenskap givetvis, men också till ungdomen och till en del vänner, till det gamla livet, till syskon, till sig själv som man var inte minst.

Jag tror det blir en väldigt bra roman och jag hoppas ni vill läsa den när den kommer ut.

 

 

image