Alla som följt mitt skrivande de senaste åren vet att jag tagit ett tydligt ställningstagande för den kristna tron, för att våga vara offentlig med den och för att låta den få en större plats.
Jag tror fortfarande på det där. I min värld är inte ”alla religioner av samma skrot och korn”.
Som jag ser de, och som jag upplever det, och också efter att ha läst tonvis med religiös litteratur de senaste sex, sju åren, så är den kristna tron en medmänsklig, solidarisk, varm gemenskap som ser på sina medmänniskor med stor värme, ömhet och kärlek.
Bibeln är INTE Koranen. En kristen tror inte på samma Gud som en muslim. Det betyder INTE att en kristen är värd mer än någon annan, egentligen är det tvärtom. Den kristna tron har sitt fokus på ”den andre”, på solidaritet, på att vrida ner sig själv och ta itu med sitt flottiga ego.
Vårt samhälle vilar på kristen grund. Vårt rättsväsende bygger på kristen grund. Jag tror det finns något andligt (eller Gud som jag kallar detta andliga) nedlagt i alla människor och jag tror också att det är det detta andliga som reser sig i ilska när människovärdet kränks eller när andliga kulturella och religiösa uppfattningar, sm INTE delar synen på alla människors lika värde, bereder ut sig i samhället.
I Sverige har vi nedmonterat en människa till att vara enbart kropp eller psyke. Men när vår sjukdom, vårt dåliga mående, vår ensamhet, vår tomhet, härstammar ur en andlig brist vet vi inte vart vi ska ta vägen. För till kyrkan går vi inte längre. Till Gud ber vi inte längre. Bibeln är en dammig gammal bok om en gubbe i skägg som sitter på ett moln. På sin höjd kan vi sitta på en sten i en skog och gråta lite i smyg, men att våga visa oss som svaga att vi behöver en Gud är det inte allt för många av oss som vågar…
Allt det där är en stor brist i vårt land, som jag ser det. Det kommer aldrig gå att fylla vår andlighet med något som talar till vår kropp eller till vårt psyke.
Men jag har blivit övertygad om att det inte går att tvinga på människor denna andlighet. Det krävs en undergång, kanske ett sammanbrott, en sorg eller en katastrof för att vi ska kana ner till det trampade jordgolv som är grunden för varje Gudsmöte.
Jag tror det är viktigt att vi särskiljer politik, samhället och religion. Tidigare har varit av motsatt uppfattning. Men det är dygd att våga och kunna ändra sig.
Människor måste först och främst få vara fria i sitt sökande efter Gud. Om jag eller någon annan står där och har alla svar innan han eller hon hunnit formulera frågan blir ingen hjälpt.
Jag har tänkt mycket på detta när jag läser om att så många människor upprörs över, vad de upplever, den ökade islamiseringen av samhället. Jag minns när jag för några år såg en tv-debatt rörande separata badtider och hur alla politiker och journalister omedelbart angrep den eller dem som vågade yttra ett ord om det lämpa i detta.
Men ett sekulärt samhälle gör inte skillnad på pojkar och flickor. Ett kristet, sekulärt samhälle är jämställt och om någon flicka blir stöd av någon pojke i simbassängen lyfter man ut pojken och ber honom gå ut och byta om.
Det är samma med diskussionen om kristna asylboenden. I min värld ska sådana vara som slussar ut i samhället. Och i samhället, särskilt det svenska samhället, samsas vi. Som kristen är man och har länge varit i minoritet. Men det är okej. Det är så det är. i Sverige får vi vara den vi är. Alltså är jag emot separata, enskilda asylboenden för kristna. Det är inte okej att muslimer attackerar kristna i samhället och alltså är det inte okej på asylboenden heller. Gör man så kan man resa tillbaka varifrån man kom. Det är inte den mobbade som ska flytta, det är mobbaren.
Svensk kristenhet har varit alldeles för undflyende mot islamismen i Sverige. Det har daltats en hel del. Det har hetat att det är ungefär samma Gud och att alltihop har mer liknat en mässa för new age där man kan plocka lite vad man vill och bygga sin egen Gud, alltså klassisk avgudadyrkan.
Men det finns något väldigt uppfriskande i att så många människor upprörs över religiöst grundad särskiljning av människor. Det ligger ett djupt patos i botten. Det handlar om rättvisa.
Det handlar alltså INTE om främlingsfientlighet eller islamofobi. Det handlar om ett värnande av grundläggande medmänskliga rättigheter och värnandet av det samhälle vi gemensamt skapat. Jag tror att sekulariseringen i detta hänseende varit av godo! Och här har jag ändrat mig. Islamismen bevisar med all önskvärd tydlighet att politk och religion inte hör ihop. Jag tror också att det finns sätt att se på homosexuella, på kvinnan, på jämställdhet och på andra troende där vi kristna numera (Svenska Kyrkan är här ett föredöme) faktiskt har en, om uttrycket ursäktas, bättre syn än delar av islam har.
Det finns kulturer där kvinnan har betydligt lägre status än här och det kan inte vara rimligt att synen importeras hit. Inte ens snällt leende och naiva Miljöpartister kan tycka att det är okej att kratta manegen för en människosyn som de facto ligger mil från den vi har.
När många människor upprörs över att vissa män i vissa förorter klockar sina kvinnor vid tunnelbanan, eller vägrar ta kvinnor i hand, eller fördömer homosexuella, eller hotar kristna till livet, eller anser att ateister ska avrättas, så är det något väldigt grundläggande patos som väcks till liv. Det är en solidarisk ilska som vaknar. Det handlar om solidaritet med allt det goda vi faktiskt skapat i Sverige de senaste hundrafemtio åren, och mycket av den kampen har varit möjlig just för att kyrkan och staten gravdis skiljts åt.
Iskan mot islamismen är ilskan mot orättvisor och därmed djupt medmänsklig och solidarisk. Därför är det fortfarande en obehaglig gåta att delar av vänstern inte ser den kampen i sitt rätta ljus och att samma delar av vänstern lägger ner mer krut på att brutalt angripa folk som vittnar om denna orättvisa än de lägger på orättvisan i sig själv.