Rädsla för de som ska skydda oss?

Löprunda genom högsommaren. Människor och tro i SRP1 i lurarna. Alltid intressant.
Idag talade programledaren med korrespondent Lotten Collin från Rio med anledning av att OS drar igång på fredag…

Collin hade tagit en promenad längs den berömda strandpromenaden i Rio och kunde med förfäran rapportera om att hon sett många militärpoliser med automatkarbiner utplacerade längs hela stranden…

– Annars brukar man få hålla ett fast grepp om väskan på stranden, skrattade hon…

Sedan sade hon något intressant som givetvis bara passerade okommenterat.

– Jag föredrar nästan att det är så framför att se alla dessa militärer med vapen som pekar åt olika håll…Man blir nervös av dem.

Så Sveriges Radios utsände är alltså mer rädd för de som är där för att skydda henne än hon är för anledningen till varför de är där.

För faktum är att det finns ett väldigt uttalat hot mot OS från IS. Det bekräftades för övrigt av både reportern och programledaren.

Det är därför militärerna är där. För några veckor sedan genomfördes ett barbariskt terrordåd (för övrigt planerat i flera månader och inte ett dåd av en ensam galning) längs strandpromenaden i Nice.

Jag utgår ifrån att Collin skulle känna sig en aning mer tacksam mot militärerna som står där och riskerar sina liv för hennes och andras säkerhet om de faktiskt lyckades förhindra ett terrordåd en kväll när hon tar en promenad längs vattnet…

Relationen till städer. (Känn ingen sorg…)

Relationen till städer är några av de viktigaste vi har under ett liv.
Min kärlek till Rom har präglat mig på djupet. Min uppväxt i en förort till Göteborg har gjort mig till den jag är. I Norrköping tog min skrivande karriär fart på riktigt och Stockholm…Ja, Stockholm har en stor roll, inte bara som bakgrund, i min nya, kommande roman. Här är mina barn uppvuxna.

Likt alla relationer förändras också relationen till städer genom livet. När jag flyttade från Göteborg den 1 januari 2004 lämnade jag en krater av fylla, illvilja, kaos och vad jag uppfattade som en total likgiltighet inför mitt skrivande. Under flera år ville jag inte ens resa tillbaka till Göteborg. Staden var som ett museum.
Göteborg var som den uppstoppade vargen på naturhistoriska som stirrar på en med sina döda ögon av glas. Den blicken följer en överallt i rummet men är egentligen blind…

Sedan blev Göteborg nostalgi och vemod. Jag minns den regniga kvällen när Johanna och jag vunnit På Spåret. Jag satt i en taxi och lyssnade på Håkan Hellström. Jag tog en promenad den natten, upp mot Landala, traskade genom Guldheden, ner mot Järntorget, Slottsskogen, Majorna, gatorna där vi rasade, rusade, ramlade. Det var väldigt vackert. Vi hade vänd och vunnit den där tävlingen på sista resan. Gissa vart vi var på väg?
Göteborg.

Jag samlade mina minnen på ett strå den kvällen och efter det började något lossna och skramla i hjärtat. På ett väldigt bra sätt.

Jag har varit tillbaka lite då och då under de här tolv åren. Ofta har det varit stillsamt och värdigt. Fint, stilla, lite vemodigt.
Den här gången, när tåget rullar in på stationen, känns det annorlunda. Göteborg är inte längre alla dessa minnen. Vargen har riktiga ögon. Michaela är med men det är inte bara därför. Staden har trätt ut ur mitt egocentriska gastkramande grepp. Göteborg har gått vidare. Eller, vilket nog är sannare, det är jag som gått vidare. Göteborg gick vidare för länge sedan.

Vi har några riktigt fina dygn i min gamla hemstad och jag är stolt att hon strålar som hon gör. Jag besväras inte av minnen eller vemod överhuvudtaget. Jag går på Liseberg med Michaela och det känns som att bli barn på nytt. Vi träffar mina föräldrar och äter middag. Vi promenerar, köper kläder på rea. Vi älskar varandra och det är som om staden sjunger sina sånger för oss…

De där gatorna med sina kullerstenar, spårvagnarna som gnisslar i kurvorna, turisterna med sina kartor, Saluhallen, Sjuans Ölhall, gamla krogar som bytt namn eller slagit igen, träden i alle´n, Heden, Järntorget… Allting står upp en gång till, på nytt.

Folk är trevliga, tillmötesgående, vänliga och det är då det slår mig. Göteborg är numera en ny stad för mig. Det har äntligen runnit tillräckligt mycket vatten under broarna för att en idiot som undertecknad ska kunna försonas och gå vidare med sitt liv.

Mamma kör oss tillbaka till hotellet efter middagen och Älvsborgsbron glöder som ett bruddiadem…

Kristenhetens härskarteknik.

Detta att ärkebiskopen går till hätska angrepp och tar hjälp av DN för att stenhårt försöka tysta all kritik är rent motbjudande. Det är klassisk härskarteknik.

I min bok är det fortfarande mer anständigt att bli arg på en ideologi som skär halsen av ens trosfränder än att bli arg på budbäraren som envist och trots mordhot, påhopp, illvilja och smutskastning faktiskt försöker beskriva verkligheten som den är.

I min värld som kristen står man upp för sina kristna syskon. I min värld är kärlek aldrig samma sak som att ängsligt hålla sin käft. I min värld är ett tydligt ställningstagande MOT barbariet också ett ställningstagande MOT den militanta islamismen.

Det är rätt ynkligt när Svenska Kyrkan, ärkebiskopen och DN istället för att jaga terrorns barbariska hantlangare, istället för att på allvar ta ställning MOT våldet, väljer att försöka misskreditera och smutskasta mig och andra.

För er kännedom. Jag har sökt ärkebiskopen vid flera tillfällen för att mötas och samtalas men bara möts av ignorans och hätska utfart om varför hon aldrig i livet skulle vilja träffa en sådan som mig.

I mellanöstern är snart alla kristna utplånade och fördrivna. I Frankrike fick en präst halsen avskuren. Nästan dagligen mördas människor över hela jorden i den militanta islams namn.

Att då mumla i skägget är inte att visa sympati eller solidaritet eller kärlek. Att tveka, fega, att hålla käften om det alla ser och det alla vet är INTE kristet.

Det är bara fegt.

Jag tror på samtal och försoning. Men jag tror lika mycket på mod och på att vi privilegierade kristna (som också dagligen utgör en måltavla för samma hat och barbari) medan vi ännu hare chansen ska visa vår solidaritet med våra kristna syskon runt om i världen.

Den nya elitens folkförakt stinker.

Gav mig ut i skogen samtidigt som molnen drog ihop sig över himlen. Äntligen föll regnet. Sprang mina kilometrar och lyssnade på radio, Studio Ett i SRP1. Debattören Ebba-Witt Brattström anklagade alla som stödjer Trump i USA för att vara ”vita kränkta män”.

Jag har inte ett enda ruttet öre över för Trump. Det är det där folkföraktet jag värjer mig emot. I själva verket är det personer som Ebba-Witt Brattström och hennes inbillat radikala etablissemang som krattat manegen åt personer som Donald Trump. 

Det är egentligen helt bisarrt att en miljardär kommit att föra folkets talan i ett presidentval och att en kvinna som Hillary Clinton blivit elitens och etablissemangets röst, uppbackad av allt från kändisar, via feministerna och till Wall Street och CIA…

När de radikala fick smak för makten förvandlades dem. Det är nämligen vad makten gör med människor, den korrumperar. Också de allra mest radikala, kanske allra helst just dem… Så medan den demokratiska vänstern i USA (och här hemma) flyttade till sina inhängnade små öar och började tjäna pengar kapade de alla band till vanligt folk.

Jag har försökt beskriva det där i texter under lång tid. Men själva ser de inte att de förvandlats till just den elit de en gång gav sig ut på barrikaderna för att strida emot.

Det är därför så många LO-arbetare röstar på SD. Det är därför så många bortglömda människor på landsbygden i Sverige röstar på andra partier än det gamla statsbärande partiet Socialdemokraterna och jag tror det är därför som så många vanliga människor är beredda att lägga en röst på Donald Trump. Det är inte för att de tycker att Trump verkar vara en suverän statsledare med ledaregenskaper utan det är för att alla de som faktiskt hade kunnat göra verklig skillnad i deras liv, de som skulle varit deras företrädare, helt enkelt svikit dem, pissat på dem, skitit i dem, föraktat dem.

Kanske till och med klumpat ihop de allihop och kallat dem ”kränkta vita män” för att därmed täppa till truten på dem.

Tänk på det. Ebba-Witt Brattström. Det är ditt och dina gelikars svek som gör att de som egentligen tycker som er, som delar era värderingar, ser sig om efter andra företrädare.

Det är ni som sviker.
Eftervärldens dom kommer bli hård.

De äldre svälter.

Vi har människor i det här landet, män och kvinnor, som arbetat hela sina liv, som byggde upp det här landet från grunden, som levt för att arbeta och bygga Sverige starkt och stolt, som nu lever under fattigdomens gräns.

UNDER fattigdomsgränsen…

Stockholms stadsmission slår larm. Allt fler pensionärer kommer till dem för att de inte har råd att äta. Det är ju fullständigt vedervärdigt.

Gamla människor som vi alla, särskilt politikerna, står i tacksamhetsskuld till, som är så fattiga att de inte har mat för dagen. De svälter. Hade de inte haft Stadsmissionen hade de inte haft råd att äta.

Och de blir allt fler.

Samtidigt lägger regeringen miljarder på nyanlända. Senast idag skriver bland annat DN om dessa miljarder.

Och vänta lite nu…Innan ni börjar singla med rasistkortet. Sverige bör vara en humanitär stormakt. Sverige bör vara ett solidariskt land. Men man bör ha råd med sitt öppna hjärta. Har man inte det har man inget öppet hjärta, så enkelt är det ju.

Under den tid som vi hade råd att både ta hand om våra äldre och de nyanlända var det ju fantastiskt. Och Sverige är och har alltid varit ett solidariskt land.

Men i ekonomins värld finns alltid ett sammanhang och jag undrar nu, jag säger inte att det ÄR så, men jag undrar. Skulle en del av de miljarder som läggs på de nyanlända kunna komma våra äldre till del?

Får man ställa den frågan?

Jag är stolt över Sverige generösa sida. Men hur generös är man när så många gamla i vårt land har det så svårt?

Inte ett enda ord om de äldre från politikerna…

Pengarna finns. Men inte för de gamla tydligen…

För att vara väldigt tydlig: Jag säger inte att det ÄR så. Jag undrar bara. Någon med bättre ekonomisk överblick får gärna förklara.

Och hur kan vi kalla oss ett solidariskt samhälle om vi låter våra gamla söka hjälp på Stadsmissionen för att de inte har råd med mat?

Jag visste inte att situationen var så katastrofal. Det är en stor skam för Sverige.

Terror nu och då.

Det var intressant att lyssna på SRP1 igår…

Jag har jobbat med radio från och till i nästan tjugo år. Jag har arbetat i alla kanaler (utom P2).

Jag har haft Tankar för dagen i P1, medverkat i Allvarligt Talat i P1, sänt lokalradio i både Göteborg och i Norrköping, arbetat med Bossanova och Frank i P3 och sänt Karlavagnen i P4. Jag har aldrig fått sommarprata men varför jag inte fått det kan en tvååring räkna ut…

Jag älskar radio. Jag kan höra på programledares röster när de blir extra engagerade, när de får säga något som ligger de lite extra varmt om hjärtat.

I går var en sådan dag. På morgonen hörde jag en fullständigt bisarr krönika av Jens Möller i Bryssel. Jag vet inte vilken hippie-drog han svept till fruktost men han var arg över att han såg så mycket beväpnad polis i Bryssel och när han var i Frankrike. Han gillade inte att se de där beväpnade poliserna. Varför inte det kan man undra? Jo, för att de beväpnade poliserna (som är där för att skydda människor som Jens Möller) enligt Möller ”tvingar terroristerna att bli mer kreativa”…

Just när man trodde att idiotiens gräns nåtts och fått tusen flaggor på sin topp klättrar Möller en liten bit högre upp…

Enligt Möllers logik vore det alltså bättre att plocka bort alla poliser och all militär så att terroristerna kan halshugga, använda yxa och självmordsbomba oss enligt klassisk sed…

På eftermiddagen sedan, i Studio Ett, var det dags igen.

Programledarna sade sig ha uppgifter om att väldigt mycket färre människor dör i terrordåd idag än på sjuttio och åttiotalen. De lät triumferande. Äntligen skulle vanligt folks oro punkteras. Äntligen skulle den blöta fega filten knytas ett extra varv. Äntligen skulle den fina, statliga, korrekta radion berätta för alla okunniga dårar att de inte behöver vara rädda…

Terrorexperten Hans Brun var med och han plockade de taffliga redskapen direkt ur händerna på journalisterna.

Med tre, fyra enkla meningar konstaterade han att i stort sett alla terrorrelaterade dödsfall förr handlade om konflikter i Spanien och/eller var utförda av IRA på Nordirland. Två konflikter som upphört. Då visste man var terrorn huserade. Då visste man hur barbariets infrastruktur såg ut. Man visste att undvek man Belfast och delar av Spanien var man mer än säker.

Programledarn blev helt villrådiga. De stammade. De blev tysta. De lät sura över att få sin tes krossad. De visste inte riktigt hur de skulle handskas med allt detta…

”Så vi har alltså skäl att vara rädda trots allt?” utbrast en av programledarna.

Den nya terrorn handlar inte om separatister i Spanien eller om IRA. De nya terrorn är ett sorts ständigt pågående krig mot OSS, mot det liv och den solidariska demokrati VI byggt upp och vi är dumma i huvudet om vi försöker översätta terrorn 2016 till hur terrorn såg ut 1974. Det är ett helt annat slags krig nu. Det är inte ett krig mot några andra någon annanstans. Det är inte andra de är ute efter. Det är OSS de är ute efter. Det är vårt sätt att leva de hatar så intensivt.

Avslutningsvis en annan terrorforskare; Magnus Norell:
– Om man tittar tillbaka på den senaste tiden är det få veckor då det inte inträffat ett islamistiskt terrordåd någonstans i världen.

Jag begriper inte varför statlig media med en sådan perverterad iver hela tiden försöker söka andra lösningar än de uppenbart sanna när det gäller den islamistiska terrorn.

Strukturer och Förtryck.

När det gäller sexuellt ofredande har alla män ett ansvar. Vi fäder har ett ansvar hur vi uppfostrar våra sönder och döttrar. Jag vill hävda att vi i Sverige kommit ganska långt på detta område.

Vissa grupper är också snabba med att kräva av alla män att ta ansvar för att några extremt få män beter sig som svin och begår dessa övergrepp. Jag har inga problem med det. Jag tar gärna det ansvaret. Jag står upp för sunda, goda och solidariska värderingar.

Jag skäms som man när jag läser om allt från tafsande till regelrätta våldtäkter. Jag blir skitförbannad på alla idiotiska män.

När det gäller vissa män som satt ett kulturellt och religiöst förtryck i system inträder dock helt nya villkor. Detta illustreras kanske bäst av det samtalet jag hörde för en tid sedan i SRP1, i programmet Människor och tro. En panel bestående av politiskt engagerade och pålästa kvinnor rabblade vant upp de Södertörns-programmerade klassikerna om manligt förtryck, patriarkat och ALLA mäns ansvar när det gäller sexuellt ofredande.

Men så tog programledaren upp det förtryck som kvinnor utsätts för i vissa förorter av män med annan kulturell och religiös bakgrund. Det talades bland annat om att kvinnor klockas vid T-banan och annan kontroll, utförda av män ståendes vid stationerna. Det talades om påtvingande äktenskap. Det talades om hedersförtryck. Det talades om unga kvinnor som övervakas av sin egen familj. Det talades om unga kvinnor som MÖRDAS för att de vill leva sina liv. I Sverige 2016 mördads det kvinnor av sin egen familj för att de vill älska vem de vill!

Är inte det en boll som vänstern borde kasta sig över? Är inte det värt en lastbil eller två under Pride-tåget? Är inte detta något för de unga arga kvinnorna på Södermalm att ta tag i? Är inte detta något den där Zara Larsson borde ägna några minuter åt?

Men plötsligt var allt snack om strukturer och patriarkat som bortblåst Då gick det inte längre om att tala sammanhang.

”Man ska inte generalisera så här. Det går inte att skuldbelägga på detta sättet” sades det plötsligt.

Istället kom panelen fram till en annan lösning…Man skulle ta bort bänkarna vid T-banenedgången…

Ni hajar…

Jag förstår inte det där. Varför är det tydligen att okej att tala om strukturer och förtryck i det ena fallet, men inte i det andra? Vad är alla så förtvivlat rädda för?

Det är hur enkelt som helst att se att vissa värderingar gällande islam är patriarkala. De allra grövsta, vidrigaste och bestialiska uttrycken för detta patriarkat inkluderar hedersmord, kontroll, förtryck och misshandel.

Vi behöver ha med ALLA goda krafter i de här samtalen. Annars lämnar vi fältet fritt och öppet för andra typer av krafter.

Jag har blivit en sorts nagel i ögat på det feministiska etablissemanget och jag kan leva med det. Jag har skrivit och gjort mer för ett solidariskt och på riktigt jämställt samhälle än vad hundra arga fikagäster nere på Rio Rio på Hornstull gjort under hela sina liv.

Deras kamp blir mest en teoretisk dans runt den stora elefanten i rummet och efter en viss tid återstår ett annat ord….Hyckleri.

De verkligt utsatta kvinnorna verkar feministerna inte alls intresserade av att upprätta och värna.

Den mediala fegheten.

Jag älskar SRP1. I en tid av ytlighet och snabba klick är det skönt att vila i program som Människor och tro, Filosofiska Rummet, Språket och Studio Ett.
Men i morse, under annars förträffliga God Morgon Världen, slogs nog ett slags bisarrt rekord i feghet.
Man kunde höra ryggrader knäckas och för egen maskin kräla undan.

De tre i panelen fick frågan vad man kan göra, politiskt och på annat sätt, efter ännu ett islamistiskt terrordåd.
Plötsligt knöt sig tungorna på alla. Det talades (jo, faktiskt) på allvar om ”fritidsgårdar” ännu en gång… Det talades om att öka säkerheten och att få till en blandning av mjuka och hårda åtgärder… 

Tre stycken var dem. Plus programledaren. Man kunde höra hur de hjälpte varandra att knyta ihop sina tungor. Man kunde faktiskt höra fegheten stryka runt mikrofonerna… En bisarr upplevelse.

Ingen av dem vågade ens yttra orden militant islamism. Ingen nämnde ordet IS. Ingen nämnde jihadism. Ingen vågade ens närma sig ämnet.

Det talades om detta dåd, som märk väl hur hemskt och bestialiskt det än är bara är ett i den långa, långa raden av liknande dåd, som om det en karusell på Liseberg som fastnat. De verkade uppgivna. Vilket i så fall är lika illa som att vara feg,

Den här mediala, journalistiska och kulturella fegheten är en stor skam. Jag förstår inte hur uppburna människor på landets största, mest respekterade tidningar så medvetet kan dra att ut sin egen ryggrad och lägga sig platt för det som pågår. Jag förstår inte hur annars engagerade människor som får facit efter facit dunkade framför sig i sina förbannade äppelträdgårdar kan välja att blunda. En del av dem förföljer istället till och med sådana som undertecknad och andra. Jag förstår inte hur det är möjligt att begåvade, insatta människor låter sig förnedras så här av sin egen feghet.

Ynkligt.

Jag är ett koger. De är pilen.

Himlen grå och tung idag. Dov. Liknar ett blåmärke.
Himlen som en barsk, sträng men godhjärtad präst i en Bergman-film…

Jag hör kyrkklockor mitt på dagen. Jag stannar upp och lyssnar till dem. Jag älskar det ljudet. I Venedig ringer kyrkklockorna hela tiden. Jag längtar dit, till den stadens ceremoniella skönhet, till broarna, båtarna, gränderna, torgen.

Jag äter lunch med Hussfelt och hör alla vardagliga röster omkring oss. Hussfelt är en krigare, en empatisk medmänniska full av liv och planer. Älskar människor som sjuder av liv.

Det är fridfullt. Stockholm gör inte många knop i mitten av juli.

Det är min dotters sista dag på förskolan. Inte bara för sommaren utan för alltid. Till hösten väntar den förberedande klassen på sin brors skola. Jag har med mig en stor väska som vi fyller med teckningar, gamla kläder, kramdjur, fotografier och annat som hängt eller blivit kvar vid hennes plats. Tackar den fantastiska personalen. Avskyr avsked. Försöker få dem att förstå hur fantastiskt bra de är och har varit för båda mina barn under alla de här åren. Försöker få dem att förstå att de är hjältar i vardagen, hjältar konsekvent och målmedvetet över tid.

Vi är i parken sedan en stund och de badar i poolen där. Så fria, så fulla av liv och så sjudande av kärlek mitt i den här världen som rymmer så mycket ondska. Men mina barn är samtidigt det enda jag behöver för att inse att kampen alltid är värd att ta.

Att inte orka strida är att svika sina barn.

Jag vet inte vilken perverterad galenskap som vrider den här förbannade planeten åt mörkret till, men jag vet att det räcker med att titta på mina barn i en enda minut för att jag ska orka göra allt JAG kan för att vara en motkraft, ett ljus i det mörkret. Jag är inte modigare än någon annan. Jag gör det jag gör eftersom jag har ett ansvar mot mina barn.

Jag ser fotografiet på det döda barnet i den där påsen mitt på gatan i Nice. Jag ser det fast jag inte vill. Jag försöker sätta mig in i skräcken, försöker fysiskt känna hur det skulle kännas att kasta sitt eget barn över ett stängsel för att försöka rädda det från en man som satt sig i en lastbil och som bestämt sig för att slakta så många oskyldiga som möjligt. Jag försöker förstå för att på allvar i mitt hjärta brodera ett motstånd mot det hat som den mannen gjort till sitt kall.

Äntligen faller regnet och jag öppnar alla fönster. Jag kramar mina barn länge innan de somnar. Som vilda fåglar är dem. Om jag är ett koger är de pilen. Jag tänker aldrig svika dem. Aldrig. Jag kommer aldrig ge mig. Jag kommer aldrig lakoniskt slå ut med armarna och stöna något om att jag inte vet vad jag ska göra, skriva eller säga. Jag kommer aldrig falla till föga. Jag kommer aldrig vika ner blicken från spegeln. Jag kommer alltid vara en partisan mot fundamentalismen, mot hatet, mot de satans mördarna, mot allt mörker som är ont och elakt.

Jag ligger där länge och andas in mina barn, rör vid deras armar, ser deras lungor häva sig upp och ner, ser drömmarna varsamt börja sy sina världar innanför stängda ögonlock. Jag ser mina barn och jag kan faktiskt under några sekunder ana vilken närmast obeskrivlig urkraft det bor i ett fadershjärta. Om något händer dem….

Jag kysser dem och ställer dörren öppen. Jag tänder några ljus och några lampor, står länge vid fönstret och härmar en man som ser lugnt på världen.

Friheten är värd att kämpa för! Vi kanske inte inser det förrän den rycks undan och bort ifrån oss…

Friheten, den värld som våra barn tagit för given, är oss given men den är också vår att försvara när den blir attackerad!

Om vi bara blundar, ser åt ett annat håll, börjar mixtra med sanningen, så är det ingen frihet längre.

Plötslig är den ersatt med något annat.

Och då är det försent.
Förstår ni det?

Jag dricker ett glas vatten och ser mig i spegeln. Äldre, gråare, tröttare. Men alls inte slagen.

Från sovrummet hör jag plötsligt skratt och fnitter och jag kikar in på barnen där de ligger.

De ler och sparkar med benen i sömnen. De drömmer kanske att de springer och leker i en framtida värld.

Ta den inte för given.

Ett samhälle värt att försvaras.

Minst 84 döda i vad som tros vara ett nytt fruktansvärt islamistiskt terrordåd. Vanliga människor som du och jag, barn som dina och mina, som var ute och promenerade längs stranden en vacker sommarkväll.

Ger vi upp nu? Suckar vi tungt? Försöker vi hitta perfekt och menlöst tempererade floskler? Fortsätter vi tassa runt den heta gröten som kastrerade katter, som menlösa fån som spelar terrorn rakt i händerna?

Det är väldigt många obekväma frågor som behöver ställas. Det är väldigt mycket konkret och kontroversiellt som måste göras för att vi alls ska komma närheten av att försöka stoppa detta.

På radion hör jag hur franska ambassaden i Stockholm vid en av attackerna mot Paris pryddes av blommor och tända ljus. Väldigt många människor ville visa sin solidaritet med ett utsatt land och ett utsatt folk. Nu är det helt tomt och stilla utanför samma ambassad. Har vi blivit avtrubbade? Orkar vi bli förbannade? Orkar vi se sammanhangen? Eller håller vi som vanligt käften av ren bekvämlighet? Är vi för dåligt insatta? Är vi för fega? Har det gått så långt att ett dåd av den här digniteten knappt ens lämnar ett blåmärke på oss?

För det utsatta folket, och det utsatta landet kunde vara vårt folk och vårt land. Den frihet och den värdighet, den livsstil och de vägval som Frankrike valt för sina medborgare är samma värdighet, samma frihet, samma livsstil och samma vägval som vi valt. Det är ett modernt religiöst korståg mot själva grundbulten i den västerländska demokratin de vill skada på djupet. De mördar inte andras barn. De mördar på ett sätt VÅRA barn.

För några år sedan försökte jag i en berömd tweet sätta denna terror i samband med islamism. Det var färre dåd då, de kom inte lika ofta, jag var bland de första i en fruktansvärt feg och patetisk offentlighet (svenska kulturarbetare borde skämmas som hundar för sin feghet i allting som inte har med Slussen att göra) som försökte lyfta debatten, försökte se sammanhangen…

Jag gick skallen så till den grad att jag snurrade runt några varv. Vänner sade upp bekantskapen. Jag fick ha polisbesked på mina uppträdanden. Jag tog emot ett tiotal direkta mordhot. Jag anklagades för uppvigling och allt möjligt. I Debatt i SVT satt ”antirasisterna” (Åh, herregud dessa hatets hantlangare) och anklagade MIG för att vara islamofob och en hel del annat….

Jag har under flera år försökt att ruska liv i den här debatten. Jag har försökt ställa de obekväma frågorna. Jag har försökt göra det lilla jag kan göra. Jag har verkligen försökt. Det har kostat mig en del men det har också skänkt mig min värdighet tillbaka.

Vår naivitet och vårt käbbel spelar terrorn i händerna. Vår oförmåga att på gå på djupet med allvaret i det som sker runt omkring oss är i grunden en total brist att på allvar visa solidaritet med de människor som mördas, slaktas, skadas i islams namn.

Att sucka tungt räddar inga liv. Att hålla käften om det vi vet är inte solidaritet. Att anklaga de få som vågar för att vara islamofober och rasister är att spela terrorn i händerna. Nu är det hög tid att ta ansvar för den frihet vi och våra förfäder byggt upp. Nu är det dags att damma av några av de SKYLDIGHETER som kommer med den frihet och de ideal som vi älskar att hylla. En av dessa skyldigheter är att ta det berömda bladet från munnen. Var är de muslimska samfunden i den här debatten? Hur kommer vi till rätta med detta bottenlösa hat? Finns det värderingar som är bättre än andra? Finns det ett sätt att leva som det faktiskt är värt att försvara, att slåss för?

Ja. Jag menar att det finns det. Jag menar på allvar att det krig vi ser nu inte bara är ett krig mot Frankrike utan ett krig mot alla oss som kommit att älska det västerländska, demokratiska, fria och toleranta samhälle. Vi kan tycka vad vi vill om detta krig. Jag avskyr krig. Men det ÄR ett krig. Vi måste erkänna det som ett sådant.

Samtidigt är det så att människor som ser sammanhangen men ändå håller käften är de som indirekt håller terrorn under armarna. Att faktiskt veta och se sammanhangen och ändå hålla käften, är faktiskt rent skamligt.

Jag vill inte bli avtrubbad, Jag vill bli heligt förbannad. Jag vill försvara det öppna samhälle jag kommit att tro på men eftersom detta fria och öppna samhälle inte varit under attack på så länge, faktiskt inte sedan nazisterna och kommunisterna härjade som värst, så kan det vara svårt att ens inse att det är själva fundamentet i vår demokrati som är under belägring. Men så är det. Det är vårt sätt att leva de är ute efter att tillintetgöra. De stoppar inte för någonting. De skulle enkelt skära halsen av dina barn om de fick en chans. Och fortfarande finns det folk i detta fria, öppna samhälle som vägrar benämna en spade som en spade.
Skäms ni inte?

Att inte ens försöka beskriva verkligheten som den ser ut är inte att visa solidaritet. Det är bara fegt.
Men en svensk tiger eller hur?
Jag önskar att den tigern kunde ryta nu. Jag önskar att den tigern faktiskt insåg att det fanns något väldigt, väldigt betydelsefullt att försvara. För oss och för våra barn.

Det är inte VI som sätter folk emot folk. Länder som Frankrike och Sverige har istället välkomnat alla slags människor till våra länder, hjälpt människor på flykt, visat medmänsklighet och empati. Det är jag stolt över. Det är också detta samhälle jag vill försvara, ett öppet, medmänskligt samhälle. Det är också detta samhälle de vill förstöra. Om vi inte ser det kommer vi förbli blinda tills vi murat in oss i vår feghet.

 

Unknown-2