Manifest för framtiden.

Jag lever mitt i en brytningstid. Inte nog med det.

Jag ÄR i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid.

Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem.

I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare tilltalas av mediekåren själv) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).

När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.

Under flera år retade jag gallfeber på chefer, så kallade kollegor och medarbetare. Mina krönikor stoppades, RFSU ryckte ut och jagade mina chefer och krävde att jag skulle få sparken, alla ateistiska korsfarare på tidningen hetsade mot mig på sociala medier, och chefer skällde ut mig för att jag inte rättade mig i ledet.

Till sist fick jag sparken, Dagen efter var allt jag gjort på tidningen totalt utraderat. Mitt nya, eller ska vi säga mitt gamla liv, hade börjat.

Jag var tillbaka i den sumpmark där jag en gång, i början av nittiotalet, startade mitt skrivande.

Då stod min kamp mot den kulturella eliten, den inavlade, fasansfulla kulturella elit som då (och nu) med en bödels brist på empati bestämde vilka som fick betyda något (de själva) och vilka som inte fick det (alla andra).

Jag började skriva dikter för att bevisa för de jävlarna att dikter var något de aldrig kunde kidnappa.

Det var en ständig kamp. Både mot eliten, men också mot alla de skitnödiga kulturonanister som utgjorde “den alternativa” kulturen, som ordnade poesikvällar dit ingen kom, som skrev obegripligt med  vilje, som rullade in en kokosnöt i ett tomt rum och kallade det “ensamhet” och som överhuvudtaget inte förstod att kultur aldrig tar en enda omväg via hjärnan utan allt går direkt, med skoningslös perfektion, på hjärtat.

Jag var i krig mot alla.

Jag upptäckte dock strax något jag hade glömt, att det ingalunda var en sumpmark jag stod på. Mina år i etablissemanget hade förvridet huvudet på mig. För det är ett varsamt och uppriktigt stampat jordgolv jag känner under mina fötter. Samma golv som de i särklass flesta människor känner dagligen under sina skor. Där stod jag då, där står jag nu.

Jag ber er ha överseende med att mina texter handlar så mycket om mig själv. Jag är medveten om det och jag jobbar med det. Men jag är också ett livs levande exempel på hur den nya ordningen ser ut,

Jag älskar den här platsen. Den betalar inte hyran för mig längre, och allt som har hänt har totalt undergrävt min ekonomi, men min själ strålar emot mig, jag skriver bättre än någonsin, och här kommer själva kärnan i bryntingstiden; jag blir mer läst än någonsin.

I den här mediala gerillarörelsen som jag är en del av ryms de verkligt politiskt neutrala. Jag tillhör inget parti. Jag tillhör ingen organisation. Jag rör mig fritt. Jag är inte vänster och jag är inte höger. Jag röstar inte ens i riksdagsvalet. Jag står fri. De i eliten som skriker högst om hur fria de är, hur neutrala och sakliga de är, liknar i mångt och mycket de som skriker högst om hur förtvivlat toleranta och fördomsfria de är. Det är allltid där du finner det bittraste hatet.

De begagnar sig av det berömda, men fruktansvärda, goda hatet…

I den världen kan en sådan som Gina Dirawi jämföra Israel med Hitler (som hon gjorde 2011) och året efter rekommendera en bok av en välkänd antisemit och ändå få behålla jobbet på SVT. I den världen kan kulturministern träffa en jihadist och inte få några reaktioner på det, och därför kan kända vänsterdebattörer mana till uppvigling, håna, hata, skända, trakassera och förfölja folk på sociala medier. I den världen startas kampanjer för Alexandra Pascalidou och där talar till och med statsministern om Zara Larsson.

Men det är också i den världen det tar hus i helvete om en sådan som jag äter lunch med folkvalda. När jag åt min lunch med SD gjorde jag det i ett demokratiprojekt. Det är så det fungerar i en demokrati, tänkte jag, man äter lunch med folk, man samtalar, man bjuder in till samtal, man talar och man lyssnar.

Men jag är utsatt för det goda hatet. Det betyder i rena ordlag att jag förtjänar att få sparken, bli baktalad, hotad, hatad och få vykort från grannar som hotar mig, min flickvän och med att ringa det sociala om de får se mig med mina barn. Ingen kampanj kommer någonsin lyfta ett finger för att på allvar ifrågasätta allt det jag varit utsatt för.

Varför?

Eftersom delar av makten, stora delar av den, tycker jag förtjänar hatet.

Jag är värd hatet helt enkelt…

Och kanske är jag det? Jag är ju, som ni säkert förstår, part i målet. Jag har svårt att se mitt brott. Kanske borde jag förstått att man kan få sparken från ett ungdomsförlag och ifrån en sida om italiensk fotboll för att jag åt lunch med representanter för SD…

Kanske… Jag vet inte… Jag vet bara att det är väldigt påfrestande att vara misstänkliggjord, och så hatad att du får kattskit dumpad utanför ytterdörren. Det gör ont helt enkelt. Det gör ont när folk spottar bakom din rygg på gatan. Och därför undrar jag hur sådant känns för alla de som själva anser sig vara “goda” att utföra allt detta?

Vem fan gav er rätten att hata en medmänniska  för att han eller hon begagnar sig av sin demokratiska rättighet att skriva utifrån sitt hjärta? Det är detta som gör mig förbannad. Jag blev ledsen tills helt nyligen. Nu är jag arg istället.

Vem ger er rätten, alla ni rätt-änkare, alla ni rara proggare i gummistövlar och hucklen, alla ni låtsas-kommunister i era bostadsrätter på Söder, vem ger er rätten att skicka hotfulla vykort till mig och mina barn? Vem ger er den rätten?

Vem ger rätten att nu håna, hata och hånskratta åt en kvinna för att hon har en allergi, bara för att ni inte håller med henne? Vem ger rätten att fylla era hjärtan med ett sådant svidande, vinande, mörker?

Man kan tycka vad man vill om det Julia Cesar skrivit men den hetsjakt som nu (givetvis sanktionerad uppifrån av en tyst men hånflinande mediaelit)  utspelar sig är särdeles osmaklig. Naturligtvis riktas rena mordhot mot henne från sociala medier och givetvis tycker ingen i det goda hatets riddarborg att det ens är något att reagera över.

Samma människor som säger sig värna de utsatta och de svaga pissar de svaga i ansiktet. Samma människor som säger sig stå för en solidarisk syn på omvärlden ställer sig i kö att svinga några slag mot en kvinna som fått sin identitet och sina sjukdomar släpande i offentligheten och som bara begagnat sig av sina demokratiska rättigheter att uttrycka sig. Jag håller inte med henne men det är inte det saken rör. Saken rör hennes möjligheter att få uttrycka det hon gör. Det finns nämligen en anledning till att hon varit anonym tror jag. Hon är rädd. Och vad värre är, hon har rätt som är rädd. Jag vet. Jag har alltid stått med mitt ansikte och med mitt namn i mitt skrivande och se vad det har givit mig? Se vad det har kostat mig?

Ni som älskar att älska olika. Ni som skryter om demokratins stora och viktiga spelrum. Var är ni?

Domen kommer bli hård mot alla er som skryter om ert rättspatos men beter er som blinda bestialiska gangsters i ert hat och ert förakt.

Det finns två sidor bilder av det som sker…

Dels har vi den tjocka, gamla svarta skogen som stått där så länge folk kan minnas. Den ser ljus och fridfull ut på dagen, den ser närmast solidarisk och välkomnande ut, men så fort skymningen faller så tätnar buskagen, trollen hittar ut ur sina hålor och det dryper av fukt överallt. I den där svarta djupa skogen sitter de korrupta, de inavlade, de som ljuger om hur de älskar olika men hatar de som verkligen tycker och tänker olika, de självutnämnda påvarna, eliten och makten. Där sitter de  sanktionerade hatarna.  I den skogen rivs och frodas det goda hatet.

Jag har varit där, i den skogen. Jag var en vit giftig flugsvamp tills de ryckte upp mig och kastade ut mig. Men jag är ju inte ensam… Det är det vackra i kråksången… Trots att trollen och de andra försöker minera skogsbrynen, riva upp de små broarna över vattendragen, trots att de har sina mäktigare grindväktare vid varje vändkors, vid varje ingång till den däör skogen, och trots att de gör allt de kan för att få vara ifred ifrån allt och alla så sjuder de av liv och ljus strax bakom…

För se där borta! Vilka är det där? Som kommer gåendes längs den snirkliga stigen i skymningen. Som ett väldigt vattenfall reser sig en varsam våg av människor och de kommer åt mitt håll, de kommer åt rätt håll…

Tusentals vanliga människor med demokratins facklor kommer traskande längs vägen. Ett långt led av alla sorters människor med eldar i händerna… Tålmodiga, ärliga och varsamma steg, tätt, tätt, tillsammans kommer de upp för slänten och snart står de på elitens dörrmatta och knackar på. Vilken befrielse det ska bli att sätta eld på den här förljugna skogen och se den brinna. Så att vi kan skapa något nytt sedan, något ljust, gott, andligt, värdigt och sanningsenligt.

Marcus Birro.

Äntligen regn. Äntligen gula löv, äntligen höst

Jag påminner om Marcel Proust, ligger i min sänkt med mina skärmar, skriver, öppnar fönstret ibland, låter regnet, eller doften av regnet hinna in innan jag forsätter skriva. Travar med böcker runt omkring mig, Mindre av allt som larmar runt omkring mig, mer av det eviga, av Gud, av skrivande och litteratur.

Nutiden betalar ingen räkning längre. Hela det här landet kvider. Eller om det är jag som kvider, liggandes i det höga svenska gräset, liggandes på rygg, på mage, i fosterställning, gör allt för att inte ha för ont. Det är bara motstånd överallt, hat och hot, upprepningar, grannar som postar sitt hat på vykort, resten som föraktar allt det jag står för, och kanske håller jag på att förvandlas till en landsförvisad i mitt eget land, en flykting, en bespottad, en stackare man helst går förbi.

Men låt hatarna hata. Låt nutiden rasa. Låt redaktionerna klamra sig fast vid sina lögner.

Det finns hav av litteratur kvar att simma i, tusentals sidor böcker kvar att skriva. Jag har levt ett väldigt besynnerligt liv, om man ser det utifrån, om man bara följer mig som person som gör olika saker, allt det där offentliga.

Men allt viktigt i en människas liv sker på insidan. Och på insidan har jag rest en del monument, nämligen mina böcker. Man bygger ett torn med sina böcker. Jag har också gjort det. Jag tänker fortsätta göra det.

Jag reglar persiennerna och ingen når mig längre, inget hat, inga förbannade fiender, inga motståndare, inga likgiltiga före detta vänner. Jag tänder några ljus, en lampa när jag måste och rör mig mellan tusen världar inuti mig själv.

Jag minns signora Paola i Rom 2004 som sade att ju äldre hon blev, ju mindre blev hennes yttre värld och ju bredare, livligare, hjärtligare och större blev hennes inre värld.

– Till sist, sade hon, har jag väl bara några gator att gå på här ute men en hel värld, eller fler, att upptäcka här inne…

Som författare är det min skyldighet, mitt yrke, att utforska de världarna. Det är vad jag gör nu, det blir en roman, en sorglig och plågsam roman, en arg och sann, ovärdig, snuskig, och väldigt uppriktig roman.

Att skriva är den både min rättighet och min skyldighet. Jag har ett ansvar mot talangen, mot mig själv, mot mina barn, mot de som fortfarande orkar tro på mig. Jag har ett ansvar mot mig själv eftersom jag vill överleva och leva anständigt också när allt det här dragit förbi och över och för att kunna göra det måste jag ge min version, både i kärlek och i krig, och jag måste få berätta om det mitt hjärta är fullt eftersom det är min övertygelse att du som läsare och medmänniska inte skiljer dig särskilt yrket från mig.

Det är just det som är Prousts gåva till oss. En svårt sjuk, tvärhand hög farbror i Paris för snart hundra år sedan som skrev sju böcker om mitt liv.

Så fungerar även bönens kraft, Så fungerar all verklig och god kommunikation. Någon man aldrig träffat sätter ord på ens eget liv.

Regnet tilltar här ute. Knarkarna skyndar längs gatan i stripigt hår. De andra, mobbarna, medelklassen, barnfamiljerna, hundratals snörpta munnar skyndar också.

Jag ligger kvar i sängen, skriver och sluter mina ögon… Där upptäcker jag människor jag glömt att jag älskat, vänner från förr, vänner från framtiden, mina barn strålar där, mina föräldrar, och tusen andra namn och hjärtan som rusat igenom mig som om jag varit en transithall genom hela livet, en centralstation i rusningstrafik, människor i tiotusental, med sina egna solar, med sina egna strålande och skimrande planer, som pilar av guld utan ljud men med värme, stark värme, rakt in i mig, rakt in i det enda som betyder något, som äger ett värde för en skrivande människa.

Litteraturen.

Till Michaela.

45 sekunder tog det, sedan hade jag glömt både min och hennes ålder…När hon rörde vid mig leddes jag in i en  tidlös zon där klockorna slutade gå och istället började nynna på en himmelsk sång som inte hade med döden att göra… Om det vill jag berätta…

Jag vill berätta hur tydligt det blev att världen består av meningslösa besvärjelser, hur gatorna, träden, löparna i sina färgglada skor, barnvagnarna, kostymerna, bussarna, bilarna, tiggarna, allting varsamt försköts, försvann, förminskades.

Jag skulle vilja skriva något om hur lite världen, tiden, döden och allting annat betyder för två människor som ägnar tio timmar åt att ligga och se varandra i ögonen och försöka beskriva vad det är de är med om. Vi lyckades inte. Nu ser jag att orden vi talade med är en del av världen och vår kärlek var det inte. Därför misslyckades vi förklara.

Som en ljus och lätt utandning. Som sol. Som Gud utan nattlig svett, sammanbitna käkar och dubbeltydiga budskap. Allting enkelt. Även det allra svåraste klarnar med Michaela. Allting rör sig i rätt hastighet. Världen som en värdelös perrong i fjärran, en grå stins, en trasig vissla, stängda jalusiner, regnet som en knytnäve av mörker ovanför stationshuset.

Vad ska vi med världen till? Den är en lögn, en bluff, en hedning utan riktlinjer.

Pianosonett. Varsamt piano, flöjt kanske. Så lite som möjligt av allting annat. En hand, ett par ögon, en värme, en kyss.

Orden, tiden, världen. Vi försöker förklara med ord över tid till människorna i världen. Det är tröstlöst. Det går inte helt enkelt.

En vitsippa i dyn.

Gula löv på träden utanför nu. Det prasslade av fallna löv nere vid busshållplatsen där jag stod med barnen. Mimmi till förskola och Milo till dagis. Underbart att vara med barnen.

Jag är helt ur slag. Ingenting av det jag gör får vind under vingarna. Jag trodde nog det skulle lossna lite, rassla till, hända något. Men jag står fortfarande nästan helt utan inkomst och samtidigt hotar skilsmässan mig att ta de sista pengarna mitt bolag har. Så ser kärleken ut. Så ser könskampen också ut.

Som det ser ut nu måste jag flytta från min bostad. Det är verkligen deprimerande det mesta. Jag börjar tappa lusten, tappa engagemanget. Jag orkar inte kämpa, mejla, söka jobb hela dagarna och bara mötas av leda, ointresse och tystnad.

Vill verkligen tacka alla som kom till releasefesten i tisdags.

Det var en liten vitsippa i dyn.

Just nu läser jag hysteriskt många böcker på samma gång. Dels Lundells Friheten, en bok om Michelangelo och skapandet av Sixtinska kapellet, Knausgård givetvis, alltid Knausgård och så Pirlos bok. Där emellan är det lite Stephen King också. Och Bibeln.

Det känns som att sjunka, att till sist njuta av att sjunka. 

Jag vill att skräcken viker undan. 

Helst innan hösten.

Hur idiotisk kan den politiskt korrekta mediala ordningen bli innan folk äntligen får nog?

Maktlös…

Ibland känns tillvaron som ett enda ösregn. Jag brukar älska det där iskalla regnet i nacken. Det brukar väcka skallen. Men allt som hänt sedan förra hösten står fortfarande slarvigt lutat mot mitt hjärta här inne så det krävs så lite för att hela högen ska börja vingla igen. Mer hat, fler hot. Inga jobb. 

Jag går på mina möten och knyter på mig löparskorna när det känns som om väggarna ska falla över mig.

I går Via Dolorosa, Söder Mälarstrand och över Västerbron, hela Norr Mälarstrand, över Riddarholmen och den där snirkliga trappan och gången bredvid tågen och så resten av Söder Mälarstrand och upp för backarna och hem igen.

I dag en annan sorts löpväg,  längs vattnet hela vägen bort till Clarion vid Skanstull, Ringvägen hem igen.

Lyssnar på Människor och tro i P1 där de snackar om kvinnoförtrycket i förorten. Eller låter bli att snacka om det snarare. För alla i studion är överens om att det inte är något kvinnoförtryck i förorten. Och finns det ett kvinnoförtryck där så  har det ingenting, absolut ingenting, med religion att göra och det är dessutom mycket värre i innerstaden, i Umeå (japp) och i andra städer.

En kvinna i studion nämner att det finns män i vissa förorter till Stockholm som sitter hela dagarna vid tunnelbanan och för statistik över när vissa kvinnor kommer och åker. Detta är dock, menar kvinnan, inget förtryck i verklig mening. 

Kan ni gissa hennes lösning på problemet?

Plötsligt är allt snack om strukturer, manliga hierarkier och könsmaktsordning som bortblåst. Nu är det inte män med moral från stenåldern som förtrycker kvinnor, som är ett problem… Plötsligt flyger allt sådant snack ut genom fönstret. Nu handlar det istället om andra saker.

Är förtryckande män från andra länder inte en del av könsmaktsordningen?

För hennes lösning handlar INTE om att kraftigt ta avstånd från dessa mäns förbannade förtryck av kvinnor utan…om att bygga om centrum…

Japp… Ändrar man bebyggelsen så att den blir mer attraktiv för kvinnor försvinner problemet…

Jag stannar upp en sekund och ser ut över Riddarfjärden. 

Är detta verkligen sant? Hör jag detta?

Alltså!

Det finns män i svenska förorter som bevakar kvinnor som reser in till staden. Och de rättänkande anser att lösningen är att ta bort bänkarna dessa män sitter på?

Hur idiotisk kan den politiskt korrekta mediala ordningen bli innan folk äntligen får nog?

Jag springer hem, tar en dusch och äter en middag för mig själv.

Jag är sorgsen, rädd och förbannad på exakt allting i det här landet, från hur folk och andra behandlat mig, till hur det här landet behandlar sig själv…

Framtiden är redan här.

Vad sysslar gammel-media med?
Ingen tidning tar i med tång. Men allt jag skriver blir rekordläst.

Artikeln i GP den 8 augusti låg i topp av alla texter i tidningen under hela den dagen.

Ingen tidning publicerade min text om SD.
DN, SVD och Aftonbladet tackade nej med en gäspning.

Den relativt oansenliga bloggen Det goda samhället publicerade och på ett dygn har ca 25.000 personer läst den.

Den har blivit delad och gillad över fem tusen gånger på Facebook!

Jag roade (?) mig med att kolla upp en av landets hårdast profilerade politiska reportrar, Lena Melin…

Under hela torsdagen toppade landets i särklass största tidning med hennes kommentar om Sverigedemokraternas framgångar.
En sida som besöks av hundratusentals, kanske en miljon läsare, varje dag.

Nyss hade 395 stycken länkat till hennes artikel…

395 stycken!

Och så är det JAG som inte har något arbete.
Hur går allt detta ihop?

Jag har talat och skrivit om den mediala framtiden.

Men den är redan här.

Jag är glad att jag är på rätt sida.

Hatet

lskan. Vreden. Och. ja, hatet. En psykopat tar sig friheten att spy ut sitt hat rakt ner i min brevlåda. Det landar några meter från där min son sitter glad och bygger sitt Lego. Uppenbart en granne som tar sig friheten att hota och trakassera mig. 

Det gör något med mig. Jag känner det. Jag känner hur det vrider tag i mitt hjärta. Jag vill det inte men jag skulle ljuga om jag sade att det inte gör något med mig.

Det har blivit lite för mycket sådant här nu. Några råder mig att inte berätta om hoten och hatet, att det föder ännu mer hot och hat. Det kanske är så. Jag vet inte. Men jag fungerar inte så. Om jag inte berättar det så äter det mig på allvar. 

På nyheterna hör jag hur människor i det här landet filmar drunkningsolyckor med sin mobilkameror. När ambulanspersonalen ber övriga badgäster bilda en ring från stranden och ner i vattnet för att leta efter ett barn som drunknat så vägrar dem! 

Flera gånger i månaden sitter jag på bussar i Stockholms innerstad där chaufför och passagerare är nära att slåss. Några gånger gör de det också och polis kallas till platsen. Allting skälver. Det rister i folk. Det vibrerar. Allt detta hat. All denna medelmåttiga ilska och detta patetiska hat.

En småbarnsfarsa som skriver böcker och artiklar och försöker sköta sitt liv får ta emot hot och hat från den politiska vänstern, från psykopater, från feminister, från grannar, från fan och hans moster med det rinnande ögat… En skribent får sparken från alla sammanhang för att han ätit lunch med folkvalda. En skribent blir pestsmittad och förlorar varenda jobb han har för att han ägnat sig åt det han är satt på jorden för att ägna sig åt, nämligen att skriva.

Ingen ser sin medmänniska längre. De som skryter om hur de älskar sina medmänniskor är de värsta jävlarna.

Jag har blivit en dissident i mitt eget land. Jag känner mig, och ursäkta min högstämdhet, som en flykting här. Jag är rädd. Hatet och hoten har flyttat närmare. Jag skiter i det för egen del, folk får tycka vad de vill om mig, men när jag ser på mina barn, när jag håller dem nära, när jag ligger  nära dem på kvällarna och vet att det finns sinnessvaga psykopater i min närhet som hatar mig med en sådan iver blir jag arg. Jag blir skitförbannad helt enkelt. Jag accepterar det inte.

Många hör av sig och uttrycker sitt stöd och jag är tacksam för det. Men jag står på något sätt ändå ensam i detta. Jag ber och böjer på huvudet. Jag gör vad jag kan för att inte låta hatet slå rot.

Jag orkar inte leva i ett land som så konsekvent och så bestämt berättar för mig att den jag är är någon de spottar på. Det är som att gå på en utställning och ha med sig det finaste man har, man har verkligen ansträngt sig för att göra bra ifrån sig, och domarna kletar en 1 på alltihop… Det som är jag är bedömt och värderat nu. Det var ingenting värt.

Allting runt omkring talar ett främmande språk. Jag får inga jobb, är bannlyst från både kristen och sekulär media. Folk spottar på gatan när jag går förbi, de ropar saker, de skickar vykort, dumpar kattskit utanför dörren och låter mig konsekvent få veta vilket svin jag är.

Har jag då verkligen förlorat om jag flyttar härifrån? Eller är det Sverige som förlorar då?

Varför ska jag utsätta mig för allt detta? Är det värt det? 

Hade jag inte haft mina barn här hade jag flyttat för länge sedan.

Jordgolvet.

Jag brukar älska jordgolvet. 

Jag brukar verkligen kunna hämta kraft ur nederlagen. Men tidigare har möjligheterna varit flera. Nu när i stort sett varenda tidning och varenda redaktion stämplat mig som pest blir allting mycket svårare. Tidningen Inblick gav mig sparken trots att de lovade mig annat, trots att de vet att jag tog bostadslån med deras arbete som täckning. Trots succe´n i Skepplanda i veckan har jag en enda kyrka bokad under hösten. Jag söker tio jobb om dagen. De flesta svarar inte ens. Nya boken har inte uppmärksammats någonstans förutom i Folkbladet i Umeå.

Jag har börjat misströsta och det skrämmer mig lite. Jag är inte mannen som misströstar. Jag kan förvisso gnälla som ett barn, men jag misströstar inte. Jag brukar vara bra på att snirkla mig en väg ut ur problemen och omständigheterna. Men den här gången står jag faktiskt handfallen.

Jag är också rädd att bli bitter. För kultur och medieeliten i det här landet har verkligen behandlat mig som skit. De har njutit av varje spark. De har applåderat varje angrepp. Vänner och kollegor har svikit mig på sätt som är svåra att begripa. 

Jag är också själv ansvarig för en del av det som hänt. Men jag står fast vid att sanningssägare inte har en plats i den kulturella och mediala offentligheten. Det är rövslickarna och fegisarna som premieras. Det är medelmåttorna som lyfts upp. Det är de politiskt korrekta som belönas, de smarta medlöparna, de ja-sägande robotarna, de lismande, insmickrande och förljugna stackarna som lyfts fram.

Så jag står på en ny sorts botten. Jag har väldigt mycket i livet. Jag är medveten om det. Även rent yrkesmässigt. Jag har min talang. Jag har några läsare kvar och jag är tacksam för det.

Men jag är 43 år, inte 24. 

Jag avskyr den sylvassa likriktning som kännetecknar det här landet. Den utstuderade fegheten. Rädslan för allt som brinner. 

Även de få gånger jag fått upp hoppet de här månaderna har det alltid dykt upp ännu ett hinder, eller en ny variant av samma.

Så alla ni förljuget toleranta medmänniskor. Alla ni som skryter om hur mycket ni älskar den kulturella och mediala mångfalden. Ni som brinner för att alla ska få vara precis som de är, som skriver och skriker högt om hur vidsynta och fantastiska ni är, alltså ni som jublade som högst när jag föll, hur mår ni idag? Känns det bra nu? Ni som slungade svordomar och hot? Ni som applåderade motgångarna? Det är er seger. Hur känns den på tungan? 

Har ni orkat rannsaka era egna hjärtan ännu? Eller sitter ni fast i ert skadeglada hånskratt?

Just nu ser jag ingen utväg ut ur den frysbox jag hamnat i.

Detta är (inte bara) gnäll och klagan. Det är faktiskt något större än så. 
Det är en beskrivning av ett land och en tid.