Elitens iskalla folkförakt.

Igår läste jag i Aftonbladet (!) långa snyftreportage om svenskar i London som bekymrat såg på mig med ledsna ögon… Det var en obligationsmäklare i London som var orolig över vad som skulle hända med finanssektorn, det var en strateg på en reklambyrå och det var en framgångsrik smyckesdesigner och advokat (!)….

Tre rika personer som förfasade sig över ett mittuppslag över hur hemskt det skulle kunna bli nu när folket röstat som de gjort..

Den där artikeln fick mig att må illa. Om nu de allra rikaste beklagar sig kanske det förklarar varför alla andra röstade som de gjorde?

Som gammal punkare är det enkel matematik. Om de redan rika och besuttna beklagar sig, borde det väl betyda att det är något bra som hänt?

Jag tror på samarbete. Jag tror på Europa. Jag tror på att nationer, folk, medborgare och ideér ska få flöda fritt. Jag tror att allt som sluter sig och slutar cirkulera, som vatten, blir unket och smutsigt till slut.

Men jag tror ännu mycket mer på demokrati och folkligt uppror.

EU startade som en sorts försvarsmur mot krig och sönderfall. EU byggdes som ett freds och handelsprojekt i en tid som helt naturligt omöjligen kunde veta något alls om de problem som Europa står inför nu.

På flera sätt kan man med fog säga att Europa nu är en helt annan kontinent än den var när EU bildades. Hela kartan har ritats om. Järnridåer, länder och öststatsblocket finns inte mer. Allting är förändrat i grunden.

Alltså står det alltmer klart för mig att EU i sin nuvarande form totalt har spelat ut sin roll. Projektet har fortsatt att byggas, men inte underifrån utan ovanifrån. EU har blivit elitens och maktens skötebarn, ett projekt om stora pengar och makt.

Många vill hävda att det inte går att vara för samarbete och frihandel och emot EU på samma gång.

Men är Europa och EU samma sak?

Visst kan man känna tillhörighet med en kontinent, med andra länder och folk utan att för den skull applådera en sammanslutning som de senaste tio, femton åren fullständigt gett blanka fan i sina allra mest utsatta medborgare.

När makten och eliten kör över folket kommer folket förr eller senare att reagera. Det är en naturlag. Detta är elitens misslyckande. Detta är politikernas misslyckande. Detta är medias misslyckande. Ingen har lyckats övertyga medborgarna om att projektet EU är värt att försvaras, värt att stanna kvar i.

Jag tror att man kan känna sig som både britt och europé och ändå vilja att Storbritannien ska lämna EU. Det borde gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt, även om det är midsommarhelg…

Så här sade Europeiska Kommisionens ordförande Jean-Claude Juncker angående hur EU resonerar när man ska besluta sig för saker och ting:

” Vi beslutar oss för en sak, sedan låter vi det vara ett tag och väntar för att se vad som händer…Och om ingen reagerar på vårt förslag, och det gör ingen för de flesta människor vet inte vad det är vi beslutat om, så fortsätter vi processen steg för steg tills det inte finns någon återvändo…”

Okej. Fattar ni nu? Detta är alltså kommisionens ordförande som visar prov på detta sylvassa folkförakt.

Läs gärna det där citat igen. Det kanske får dig att förstå och respektera varför människor ÄNTLIGEN valde att göra sina röster hörda…

För när eliten och makten resonerar som ovan har vi medborgare en skyldighet att göra uppror.

Det glömda folket.

 

Det glömda folket…

Människor som står längst ner på den demokratiska pyramiden. Det är sådana människor, det glömda folket, som röstade att Storbritannien skulle lämna EU. Knegare, pensionärer, arbetare, föräldrar, män och kvinnor med vardagen som en sorts skymning över hustaken…

Människor som du och jag. Som vänder på slantarna för att ha råd att fixa falukorv den sista veckan innan lön… När dessa människor nu tagit den enda makten de har i sina egna händer och äntligen valt att ställa gitarren på rundgång och ordna lite gnissel och tjut, lite punk på gamla dagar, vad händer då?

Då vänder sig deras företrädare inom media, kultur och politik de ryggen ännu en gång. En arrogant hycklare ställd framför tusen speglar. Eliten snubblar runt i en spegelsal och stöter på sig själv överallt, förvrängd, förminskad, förlöjligad…

Det nya folkliga upproret, de fattigas revansch, föraktas av den nya tidens vänster… Det är mycket märkligt och ganska sorgligt.

Elitens självutnämnda apostlar, dessa spökryttare av hat i godhetens namn, väljer alltså att anklaga dem för att vara fascister (har ni hört den förut)? och att de är för fattiga, för dumma, för folkliga, för idiotiska för att veta sitt eget bästa?

Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det glömda folket faktiskt genomskådade den offentliga lögnen? Tänk om de faktiskt vet mycket väl vad de röstade om?

Det senaste dygnets rasande förakt mot den det glömda folket borde en gång för alla bevisa också för den allra trognaste idealist, att vänsterns folk, proggarna, kulturarbetarna (för att inte tala om journalisterna) och alla andra som vädrar sitt hat och sin avsky mot hur det glömda folket tänker och resonerar, inte på bra länge varit representanter för något annat än sig själva.

Hur är det möjligt att vänstern kan sätta sig på de där höga hästarna och fördöma detta glömda folk? Jag trodde ni älskade rebeller och klasskamp. Jag trodde ni värnade om människorna som står utanför, står längst ner?

Ni är elitens lakejer. Tidigare var det staten & kapitalet som satt i samma båt. Nu är det den politiska, ekonomiska och mediala eliten som ror så att svetten lackar…

Det är en rätt beklämmande syn att se kända progressiva företrädare kroka arm med superrika börsklippare i sin perversa iver att berätta för människor vilka idioter de är.

Elitens förakt bakom Englands beslut.

Om man efter omröstningen i England sätter sig i en tevesoffa eller här på FB och föraktfullt klär på sig den sura minnen och sätter sig till doms över att människor i ett annat land, med andra förutsättningar, kommit fram till ett beslut man inte delar, är man på något sätt en del av själva anledningen till att resultatet blev som det blev…

När välbetalda politiker beklagar sig över valresultatet blir de omedelbart själva sinnebilden av varför det gick som det gick. I alla andra sammanhang handlar makt och demokrati om att bygga underifrån. Folket bygger landet. Men EU har det med tiden blivit tvärtom. Det som startades som ett fantastiskt freds och handelsprojekt har börjat vittra sönder. Och eliten har försökt bygga uppifrån och ner…

Jag är för EU. Men jag förstår att en massa människor vill visa sitt människovärde (ja, faktiskt), att de för en gång skull vill låta just SIN röst höras, vill berätta för slipsarna och kostymerna, för de snörpta munnarna, för damerna i de svindyra dresserna, vill berätta för eliten, media, tyckare och tusen andra, att de fortfarande är folket, att folket också äger rätten att definiera sin omvärld.

Om nu EU är ett sådant fantastiskt och nödvändigt projekt för vanligt folk, kanske det är dags att börja snacka om vilken total oförmåga makten visat prov på när det kommer till att berätta för folket att EU är ett fantastiskt och nödvändigt projekt…

Detta är ett långfinger åt etablissemanget. Jag tycker för egen del att det är ett olyckligt och kontraproduktivt långfinger men jag har stor respekt för det. Jag litar på folk. Jag tror människor är kapabla att själva avgöra när och varför det är dags att berätta för eliten att eliten kapat alla trossar, att eliten dragit iväg med stålarna, makten, inflytandet och dumpat avloppsvattnet vid bryggorna hos vanligt folk…

Detta är ett nederlag för alla dem som själva kapat banden till vanligt folk, journalister, politiker, ekonomer, börsklippare, företagare, de unga, svala männen och kvinnorna i finanssektorn som nu förfasar sig över att London kanske inte längre kommer förbli Europas finansiella centrum….

Herregud, hur många promille av britterna har nytta av att miljarder de aldrig kommer i närheten av klickas bort eller hem ifrån datorer i höga hus i London?

Om en superrik börsklippare bönar och ber om att England ska vara kvar i EU, varför ska då en sådan som jag (eller du) vilja vara med? Eliten ser enbart till sina egna intressen.

Jag vet inte vem som vinner och vem som förlorar på det här. Tiden får utvisa. Men det är svårt att inte känna en viss ilning av glädje när representanter från i stort sett alla starka, rika, välbesuttna, inflytelserika och korrekta branscher och institutioner sitter i tv och ser bekymrade ut.

För den centrala frågan måste ställas. Är de bekymrade för folkets skull?
Eller är de bekymrade för egen del?

Nytt förlag och ny roman för Marcus Birro.

 

2016-06-21

Nytt förlag och ny roman för Marcus Birro

 

Författaren Marcus Birro och förlaget Bladh By Bladh har skrivit kontrakt om att ge ut Birros nya roman med arbetsnamnet Lämna mig aldrig!  Den släpps våren 2017.

 

– Det här känns helt fantastiskt roligt, säger Marcus Birro, det är nästan samma känsla som när jag debuterade 1992. Efter en rätt tuff tid av motgångar känns det häftigt att Bladh By Bladh tror på mig, på mitt författarskap och på den här romanen som jag arbetat på under snart ett års tid.

 

Marcus Birro har givit ut sjutton böcker sedan debuten 1992, både prosa och lyrik och det är sex år sedan Birro gav ut en roman senast. 2010 kom hans kärleksförklaring till Göteborg; Att leva och dö som Joe Strummer.

 

– Ja, de senaste böckerna har varit helt andra typer av böcker, samlade krönikor, en del om tro, en ungdomsroman om fotboll och så där… Att nu få ett fint förlag att ge ut den här romanen på känns grymt roligt. 

Dessutom arbetar Bladh By Bladh precis så som jag tycker att ett bokförlag ska arbeta med sina författare. Det känns som ett klockrent samarbete. Jag är stolt och väldigt lycklig.

 

Lämna mig aldrig är en modern kärleksroman om brustna relationer, om avsked, svek och försoning. Det är också en roman om Sverige, om staden Stockholm, om löpning(!) om att åldras med värdighet och om den lilla skara människor som samlas under Västerbron för att minnas sina anhöriga…

Det är en roman om att bli förälskad när man trodde det loppet var kört…

 

– Det är en fruktansvärd roman, säger Marcus Birro. Jag utgår ifrån att jag kommer få stå till svars för den en vacker dag. Ska man skriva ärligt om kärlek måste det bli fruktansvärt…Det är en roman om män och kvinnor och vad vi gör mot varandra och varför. 

 

Utgivna böcker i urval av Marcus Birro:

 

I den andra världen, dikter 1992

Skjut dom som älskar, dikter 1997

Alla djävulska främlingar, roman 1999

Landet Utanför, roman 2003

Flyktsoda, roman 2005

Svarta Vykort – dikter 2007

Att leva och dö som Joe Strummer, roman 2010

Släng alla kartor – Memoarer mitt i livet 2012

Calcio Amore, ungdomsroman om fotboll 2013

Evangelium enligt Marcus – bok om tro 2014

4 årstider med Birro, samlade texter 2015.

 

Priser i urval:

Dan Andersson-Priset 2010

Nöjesguidens pris för Årets Läsning 2007

Guldskölden till Sveriges bästa sportjournalister 2009

Det Stora Litteraturpriset 2006

Norrköping Stads Kulturliv 2006

Årets Kristna Förebild 2013

 

image

Kärlek & Uppror.

Men vadå ingen vågade? Vi var en del som vågade men fortfarande är brännmärkta av en elit som får för sig att vi har åsikter vi inte har, att vi är människor vi inte är. Och inte bara en medial elit som stämplar och kastar ut, utan också människor vi känt i tio, tjugo, trettio år som får för sig att vi ”förändrats” som människor, att vi ”bytt sida” och annat snurrigt.

Bara för att vi haft örat mot marken och skrivit om det vi hört och det vi sett. Det är NI som levt i en skyddad verkstad. Det är NI som suttit i era villaträdgårdar och hånfullt hatat, föraktat ch avskedat människor som NI ansett varit allt för farliga…

Det är NI som svikit människor genom att inte bara blunda för det ni sett pågå, ni är också skyldiga till att göra vänner till fiender, till att misskreditera, smutskasta och förfölja de få som faktiskt vågade ha en ryggrad under en tid när ni krälade in i er tempererade lilla grotta så fort det hettade till…

Skäms ni inte?
Alla ni som står vid grillen och snackar skit och med det goda hatets fruktansvärda legitimitet HATAR människor ni aldrig träffat av en enda anledning… Att de försökte beskriva omvärlden på omvärldens villkor.

Hur kan ni leva med er själva?

Det är ni som är de skyldiga till att vi har ett vulgärt samhällsklimat. När ni började brännmärka, avskeda och förfölja oliktänkare, när ni började stämpla människor som rasister och fascister började ni gräva den där ravinen vi nu alla står framför och undrar hur vi ska överbrygga.

Jag klarar mig, Till skillnad från den lögnaktiga uppfattningen är jag inte ett dugg bitter över vad som hänt. Jag klarar mig. Jag ger mig aldrig. Jag kan se mig själv och mina barn i ögonen. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag är och jag vet sannerligen vad jag INTE är. Därför spelar det ingen roll längre vilket skitsnack de försöker kleta på mig.

Men jag upprörs fortfarande när etablissemanget och andra försöker få det till att INGEN sade eller skrev något när det var MASSOR av folk som sade och skrev något. Och som fick betala ett högt pris för det.

Det är folkförakt ännu en gång.
Det här landet behöver ett uppror.
Kärlek och uppror.

Ett kärleksbrev.

Till M.

På många sätt kommer jag från samma mörka stig som du.
Jag trodde inte ens jag var ensam tills du rasade ner i mitt liv, just DU, inte någon, inte vem som helst, utan DU med ditt mod, din sårbarhet, dina ögon (som jag älskar blicken i dina ögon) och jag började känna en massa saker för dig, jag började mot min egen vilja bli förälskad i dig och så föll jag som en fura, allt det där vet du, men jag vet att du vet, jag vill bara att du ska känna det på riktigt, jag skulle aldrig ha kastat ditt liv över ända för sakens skull, jag ville göra det för att jag är så kär i dig, och för att jag på riktigt tror att du skulle kunna bli lycklig med mig, trots alla hinder, trots allt.

Du har fått mig att skratta igen, skänkt färg till den där trista, elaka världen som jag tagit för given bara, tröttnat på, och så kom du som de senaste åren lärt dig att leva igen, att stå jublande på tunnelbanan och jag älskade det där, jag älskade din försynta närvaro, ditt skratt, din värme, dina läppar, dina händer, dina tatueringar, din värme, dina minnen, ditt liv.

Jag förälskade mig i dig. Inte i en övergång från ett liv till ett annat utan i dig, i just dig, jag kände igen mig i så mycket av det du berättade, det du varit med om, det var som om vi båda vaknat efter en lång sömn och så stod vi där tillsammans och jag kände bara att det du öppnat hos mig, det är ditt, förstår du, det är inte mitt, det är inte vad någon annan hade kunnat locka fram, utan det är ditt, det är en lycka med sin stämpel på…

Ibland när jag ser dig genom mitt fönster, när du står nere på gatan och röker, får du en sorts drömd blick, drar det som ett lågtryck över ditt ansikte.

Det är inte sorg jag ser, inte heller rädsla utan en sorts inåtvänd förundran över din plats i världen…
Som om du gått ner för landning på en okänd flygplats i ett främmande land där alla skyltar är på ett främmande språk, som om dimman tuggat sig ända fram till landningsbanorna och du ställer dig vid ett stort högt fönster på den där flygplatsen och det finns ingen panik hos dig, inte ens någon ängslan, utan istället ett bestämt, upphöjt lugn, ett sakligt och nyktert konstaterande av sakernas tillstånd.

Jag trodde aldrig det skulle bli vi två. Men det blev vi två. Jag är så lycklig och tacksam över det.

Samtidigt är känslan av oundviklighet så stark. Min vilja har ingenting med vår kärlek att göra. Min vilja är ett monster som lever på en märklig savann någonstans dit jag tvingas gå ibland eftersom den här värdelösa världen kräver det av mig. Men den har inte med oss att göra. Därför har det alltid känts så befriande att vända ryggen åt den här världen tillsammans med dig. Du visade för mig att den här världen är svårt överskattad, att det går att låsa dörren och låta de härja där ute bäst de vill. Det är inte min uppgift att stå vid höga fönster och leka Gud och försöka kontrollera mina medmänniskor, det är inte min uppgift att till varje pris vara en del av världen, en del av förstörelsen.

Du.. Det var du… Din försynta uppriktighet, din närvaro som både gav och tog plats, det sotigt svarta i din blick, ditt skratt, din självklarhet. Som om vi suttit på samma tåg under lång tid. Som om vi följts åt genom ett vågrätt ösregn, som om vi mötts i en stor sal under kristallkronorna.

Först när vi vågar kliva ner från intellektets tyranni kan vi i djupet av våra hjärtan erfara vad riktig kärlek är. Innan dess är vi dömda att gång efter annan fundera sönder vad endast hjärtat kan begripa sig på.

Du lever med blodet nära huden. Du gömmer inte undan allt det som vi andra lärt oss att gömma, kanske till och med glömma. För det hör till de där koderna att härma andra människor som ser ut att veta hur de gör, så har jag levt hela mitt liv, jag kan inte göra någonting utan att härma andra som redan gjort det, men du är en rebell i allt det där, du vill lära sig själv, utifrån dina egna förutsättningar och det är extremt ovanligt i vår tid.

Jag vet inte om det jag har är så särskilt mycket värt egentligen. Men kärleken följer ju sin egen lag så ibland får jag glimtar av vad jag kanske betyder för dig och de glimtarna sjuder av kraft och värme, det är som en kraftcentral att bara vara nära de där glimtarna, och jag vill du ska veta att du är allt det där för mig också, plus en hel del andra saker som är svåra att sätta ord på, som också alltid löper risk att jämnas ut, blekna, under vardagens och vanans makt…

Det är som om jag rest så långt bort från mig själv det bara går och så står någon där vid den allra sista gränsstationen, först är det bara en skugga under lugg i regnet, men så ser jag att det är du och du låter mig inte vila ut där för du inser att jag inte alls är framme utan du sätter en ny biljett i min hand …
Men den här gången är jag inte ensam längre. Den här gången är du med mig. Den här gången gör vi resan tillsammans. Den här gången finns det inga fiender som kan skada oss. Den här gången vinner vi, också när det inte känns så.

Jag älskar dig verkligen så mycket.
Din M.

Vem är kulturministern så rädd för?

Staten och kyrkan skildes åt 2000.

Sedan dess har den religiösa påverkan av det svenska samhället accelererat.

Så till den grad att kulturminister Bah Kuhnke i en artikel i DN nyligen konstaterar att staten bör gå in och reglera de olika samfundens inställning i en rad frågor.

Några av er kanske minns när undertecknad fick löpa gatlopp för en tweet om att islam är den religion som står för flest religiösa våldsbrott i nutid. Det gick så långt att jag hade polisbevakning och jag fick ta emot ett tiotal direkta mordhot. Det blev ett fasligt liv. Alltså förstår jag att kulturministern ännu en gång briljerar genom att inte beskriva verkligheten som verkligheten ser ut utan istället med en lätt gäspning ägna sig åt gränslöst svepande generaliseringar och drar varenda religiös yttring över den berömda kammen.

Det är bra att kulturministern ser med oro och allvar på utvecklingen i de religiösa samfunden. Men hon missar fullständigt målet när hon inte vill eller vågar beskriva situationen som den faktiskt ser ut. Det håller inte att skriva svepande om att “kraven på demokratiska värderingar i samfunden ska skärpas”.

Kulturministern har gjort till en god konst att skriva och säga saker utan att få något skrivet eller sagt.

Hoten mot de demokratiska samfunden kommer inte från de olika samfunden utan från ett specifikt och väldokumenterat håll, nämligen från den radikala islamismen?

Det sker ingen kristen radikaliseringen. Det finns inga kristna självmordsbombare. Varken katoliker, baptister eller ens Åke Gren står för hederskultur eller förtrycker kvinnor enligt en religiöst lagd mall.  Man kan tycka vad man vill om Livets Ord men de utgör inget som helst hot mot vårt samhälles demokratiska värderingar.

Vilket samfund är det som i vissa fall uppmuntrar mord på sina egna döttrar, som radikaliserar unga män till att kriga mot allt västerländskt, som fördömer homosexuella, som vägrar ta kvinnor i hand, som anser att kvinnor bör gå täckta för att inte väcka mannens (får man förmoda) okontrollerade sexualitet? Vilket samfund är det som världen över tränar unga män och kvinnor att spränga sig själva och så många oskyldiga som möjligt i luften?

Det är inte kristna, katoliker, baptister, pingstvänner, mormoner eller ens Jehovas Vittnen… Det är inte något annat kristet, hinduistiskt eller buddistiskt samfund heller.

Sverige är byggt på folkrörelser och delvis också av kristna samfund som genom åren gjort extremt mycket gott får vårt land. Att de nu nu, för att makten är så rädd att skriva som det är, målas ut som demokratiska hot känns verkligen inte anständigt en kulturminister.

Hur är det möjligt att kejsaren tusen gånger får reda på att hon är naken men ändå väljer att dansa in på scenen? Hur är det möjligt att så fullständigt missa kärnan i det viktiga arbete som Bah Kuhnke säger sig vilja ta tag i?

Varför och för vem är kulturministern så rädd?

Tal till en nation dagen före resten av talen…

En nation kan vara som en signatur på ett mästerverk. Ett grind mot en enastående vacker trädgård, ett vitt staket runt äppelträden, krusbären, det röda huset, sjön där nere som ett frimärke i änglamarken, smörblommor och vajande säd, grusstigarna, myggen på kvällen, handduken som droppar koppar från sjöns botten, sländorna som lever blott en dag, katten från granngården som kommer och kikar fram bakom björken nere vid uthuset, ekan som dras upp, årorna som läggs i båtens mage, vinden som går i lövträden…

Dalarnas hav av skog… Södertäljes gågata, Långholmen, Västerbron, Stockholms vackraste plats där de förälskade låst fast sina lås högst upp och självmördarna klättrar över kanten…

Sverige. Förälskelse och ond bråd död. Allt på samma gång. En kärlek med komplikationer. Men alltid, alltid, alltid en kärlek.

En nation kan också vara värderingar, ett sätt att leva, en kultur som alla som fötts eller kommit hit varit med om att bygga upp.

Värderingar om allas lika rätt till sin egen frihet. Värderingar om att du ska få gifta dig med vem du vill, älska vem du vill, vara vem du vill. Ett land där kvinnor har samma värde som män. Ett land där unga tas på allvar. Ett land där du får tro på Gud om du vill men alltid äger rätten att inte tro på någonting alls. Ett land som var först i världen med att lagstifta mot att slå sina egna barn.

En sådan nation, som står upp för grundläggande demokratiska värderingar och samtidigt välkomnar människor från helt andra kulturer, förhållanden och sammanhang, är en nation värd att hylla. För en sådan nation är det självklart att ställa krav på alla er som kommit hit att ni ska respektera och leva efter dessa goda, demokratiska värderingar. Vi tror på dem. Vi VET att de leder till att människor som är olika varandra kan leva sida vid sida. Men det kräver faktiskt av oss alla att vi anpassar oss till det som råder här.

Sverige med sina åkrar och sitt vemod, sina komplex och sin usla självkänsla. Sverige som tror att vi välkomnar det nya genom att göra oss av med det gamla. Sverige som tror att vi måste vara mindre svenska för att inte stöta oss med dem som kommit hit och som, det är vad jag tror, älskar att vi älskar landet de kommit till.

Vad är det med det svenska som skrämmer svensken?

Så en nation kan vara själva namnteckningen, signaturen på en vacker bild.

Tavlan är målad, tiden har givit experterna rätt. Det är verkligen en enastående tavla. Det kyska men undanglidande leendet, den där blicken, landskapet. Och så vad som ser ut som gult och blått klotter längst ner till höger.

Sverige.

Ett land en gång. Nu flera.

Ett folk en gång. Nu flera.

Jag är medborgare i ett annat land. Det är ett land som alltid sett på dig med stor respekt. Faktum är att nästan alla människor jag känner från andra länder ser på dig med respekt.

Det är du, Sverige, som ser ner på dig själv.

Varför gör du det?

Du har alltid varit ett land av långa avstånd, av vemod och undangömda känslor. Dina medborgare har ofta varit lågmälda, sorgsna, drömmande, med blicken mot himlen och handen runt kaffekoppen. Sverige är ett land av drömmare och melankoliker. Sverige är ett land som alltid instinktivt känt när någon trampat på henne, när någon försökt skada henne, när någon utifrån försökt förhandla med något av det bästa vi har här, öppenhet, tolerans, varsamhet, demokrati och jämställdhet.

Nej, vi är inte framme i något hänseende. Men låt oss vara väldigt klara över att vi kommit väldigt mycket längre i dessa hänseenden än många andra länder. Alltså har vi anledning att vara stolta också av den anledningen.

Det jag älskar med Sverige är allt det som inte syns. Den lilla människan som försvinner i mängden men alltid är helt unik i Guds ögon. Den ensamma mamman som stretar på längs gågatan i Ludvika, fyllot på bänken vid den förvridna statyn nära Rådhuset i Lund. De unga männen som blev kvar vid macken utanför Floda när de andra bara drog, pensionärerna i husen, paret som håller varandras händer nere vid vattnet i förorten.

Det jag älskar med Sverige är Kent och Melissa Horn, Håkan Hellström och Joakim Thåström. Det jag älskar med Sverige är när tiotusentals av dess medborgare äntligen får nog och faktiskt säger ifrån och skriker högt om att just deras värld är värd något, att just deras liv är lika mycket värt som någon annans. Den kraften ser man inte överallt.

Sverige sjunger sina saliga sånger om en förfluten tid. Jag tror inte på den sortens svanesånger. Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga, särskilt de som inte håller med mig… Jag tror på deras glöd, deras drömmar om frihet och erövrade mål. Jag tror på diktarna och deras visioner, jag tror på den vanliga människas heliga vrede över sakernas tillstånd. Jag tror att folkfet bygger landet och trots att det här landet det senaste året sett som sin uppgift att örfila upp mig en gång i månaden så älskar jag det här landet.

Det är ingen blind och idiotisk kärlek. Det är en stolthet över att ha två föräldrar som arbetade dygnet runt för att ge mig och mina bröder den frihet och den framtid vi var värda och det är exakt den stoltheten och kärleken jag försöker föra över till mina barn så att de kan bli och få vara exakt dem människor de vill bli och kan vara…

Därför älskar jag Sverige…

Så grattis på nationaldagen, så här några timmar före…

Birro gör tv-serie om tio Guds bud.

Birro gör tv-serie om tio Guds bud.

Med start i mitten av juni sänder tidningen Dagen en helt nyproducerad tv-serie om tio Guds bud, 11 bud på 11 minuter.

Under våren har programledaren Marcus Birro, prisbelönade fotografen Rickard Eriksson och pastor Karin Ingridsdotter träffat intressanta människor som med innerlig värme verkligen vill visa att de tio buden är aktuella och i högsta grad relevanta också idag.

Serien heter 11 bud eftersom ett avsnitt också handlar om det så kallade kärleksbudet. Till det avsnittet intervjuas Elise Lindqvist.

  • Det är en stor ära att få göra en programserie om tio Guds bud, säger Marcus Birro. Det förpliktigar verkligen. Vi har försökt göra en angelägen serie för alla som vågar närma sig sin egen andlighet och för alla som hört om buden lite diffust och i bakgrunden. Vilken bäring har buden i vår egen tid. Det är häftigt att få göra en sådan här programserie i världens mest sekulariserade land.

Serien börjar visas i juni på Dagen.