Ett hudfärgat hus…

– Där, säger jag till barnen och pekar bort mot huslängan som löper längs Svanebäcksgatan  i Göteborg, där bodde pappa för länge sedan, när han var ung.

Milo stannar till i några sekunder, kisar i riktningen jag pekar.

– I det hudfärgade huset, frågar han.

– Ja, exakt.

Bara tunn hud. Så levde jag då och så lever jag alltjämnt.

Då har blivit så länge sedan. Det är över tjugo år sedan. Det är mer ändå. Det svider inte längre i mig av minne och hågkomst när jag går de här gatorna. Hade jag gått förbi hade jag inte känt igen mig.

Ändå känner jag mig närmare den där darrige, panke, helhjärtade lodisen jag var då, än jag gjort på länge. Jag ägde de här gatorna. Ingen annan än jag visste om det, ännu färre brydde sig. Men gatorna var mina. Kanske känner någon av skäggen som fläckar Gröna Brunnens taffliga uteservering samma sak idag, när de sänker sina öl i takt med spårvagnarnas gnissel och tjut.

Nu går jag nykter och fokuserad med mina barn mot Marinplan. Vi går in på bokaffären som mitt förlag ägde en gång. Nu är det folktomt och mer leksaker och tingel och tangel än böcker. Men trivsamt. Jag har varit iväg från Göteborg så länge att vi hoppar på fel spårvagn. Jag tror elvan ska runda Marinplan och ner mot min gamla gata, Ostindiegatan, men den fortsätter rakt fram, mot Sannaplan. Vi hoppar av och åker tillbaka.

Någon på vagnen känner igen oss och har roligt åt att ”Birro verkar vilse i sin egen hemstad” och jag skrattar gott jag också.

Tiden… Marcel Proust skrev alltid Tiden med stort T… I respekt kanske. Eller i vördnad.

Det tar så lång tid för sådant här att gå itu. Det tar tid för minnen att sjunka ner till rätt nivå. Det tar ett tag innan alla plattor i vår värld rört klart på sig, fogat sig, fogat samman sig.

Göteborg. Jag satte gatorna och husen, krogarna, efterfesterna, kulvertarna, torgen, de hemliga förmaken,  rakt in i blodet då.

Jag kunde inte skilja på var jag slutade och Göteborg började. Vi var mer än syskon. Vi var varandras allt.

Jag trodde jag skulle bli kvar här för alltid. Nu åker jag vilse med spårvagnen. Det är som det måste vara och det är både en stor frid och en lätt sorg.

Pappa bjuder på sedvanligt briljant middag och undrar om jag är orolig över min ekonomi. För ett år sedan såg vi Uruguay spela bort Italien ur VM och nu har jag förlorat allt jag hade då, inkomst, äktenskap, stabilitet, försörjning, respekt, anseende.

Ändå är jag lyckligare nu. Det var ingen som gjorde mig olycklig då. Jag skyller inte ifrån mig.

En klassresa är aldrig en enkel biljett ut och bort. Jag resten från socialbidrag, rikskuponger, tomflaskor och fiskbullar till aktiebolag, framgång, NK och guldkort. Nu är jag tillbaka bland fynden på Stockholms Stadsmission.

Nu vill ingen jävel ta i mig tång ens. Hycklarna putsar sina förbannade fjädrar i sina församlingar och andliga ghetton, och resten av det mediala packet hoppas få se mig packad på en bänk framför strömingsvagnen på Slussen…

Men jag har de här barnen och deras andetag, deras blod, deras närhet, deras kärlek, deras glädje, deras värme, deras blickar, deras närvaro. Jag har dem. Och de har mig.

Gud vet att de har mig.

Så visst. Det ser tufft ut. Hösten kommer med blöta löv och tuffa utmaningar. Hösten kommer med regngardiner och lågtryck.

Men jag har M och kärleken till henne, och jag har en uppgift som jag kommer vara trogen. Jag kan inte annat, och det säger jag till min far också, än att hålla mig nykter, träna, springa mina löprundor, lyssna på Thåstöm, ta hand om och älska mina barn och skriva så bra jag kan.

Sedan får jag vänta och se. Det är möjligt att vi är ett snubbligt steg från undergången… Men är vi inte alla det, alltid?

Är det inte hela grejen med att leva?

Regnet stannade kvar utanför Lerum när vi slirade in tidigare idag. Nu skiner solen bakom gardinerna på det här hotellet. Precis här utanför ligger gator, kvarter, hus, sängar och lägenheter som vi rasade, rusade, ramlade in och ner i, ut ur och bort ifrån, de där åren.

Jag finns kvar där. Ingen kan ta Göteborg ifrån mig. Men vi behöver inte varandra längre, vi kan andas och leva utan varandra syre, utan varandras blod.

Ett hudfärgat hus….

Exakt så, Milo.

Bara tunn hud mellan mig och världen.

 

 

 

Hagamannen borde sitta inlåst resten av sitt liv.

Varför daltar Sverige så med dömda, grova brottslingar?

Jag bodde i Umeå sommaren 1998 och sommaren 1999. Det var under den tiden (och även senare) som Hagamannen bokstavligen satte en hel stad i skräck. Till sist, efter att bland annat över 700 personer DNA-testats, åkte han fast och dömdes.

1998 bodde jag på hotell inne i centrum men 1999 bodde jag i en liten lägenhet som SVT hyrde i just Haga. Jag upplevde alltså just den skräcken hos de kvinnor jag arbetade eller umgicks med som många av er har läst om i efterhand.

Detta varade sedan i flera år. Hans brott är naturligtvis de våldtäkter och övergrepp han gjorde sig skyldig till men han har också dömt kvinnor i en hel stad till rädsla och skräck under flera år.

Att leva flera år i rädsla för att bli överfallen, eller i rädsla för att din dotter ska bli överfallen, borde också vara straffbart.

Vad är en sådan rädsla, en sådan skräck värd?

Inte mycket uppenbarligen.

För Hagamannen har inte suttit hela den tid han dömdes till. Så fungerar nämligen rättvisan i det här landet. Du döms till ett straff men sitter av ett annat. Sedan är du fri. Det spelar inte ens någon roll om du, som i Hagamannens fall, enligt expertis alltjämnt utgör en fara för andra. Du blir ändå fri.

Många kvinnor och tjejer kommer känna sig osäkra och rädda, och för de som var med kommer skräcken stiga mot ytan igen.

Dessutom finns det en allvarlig hotbild också mot Hagamannen själv.

Så min möjligen naiva fråga i sammanhanget blir alltså:

Varför släpps han fri?

Det är en stor skandal att samhället inte kan hålla en bestialisk våldtäksman, som alltså (vi tar det igen för säkerhetsskull) bedöms kunna återfalla i brott, fängslad.

Hur är det möjligt?

Hagamannen borde sitta inlåst i resten av sitt liv.

För att vi andra, och särskilt kvinnorna i Umeå, ska kunna leva sina liv utan rädsla. Och för att de de han våldtog och överföll ska få verklig upprättelse.

Förbeställ nya boken nu.

Den 5 augusti släpps min nya bok.

Den känns på flera sätt extremt angelägen. Framförallt efter det som hänt mig, eller det som hänt mig på ett yrkesmässigt plan snarare. Mina plattformar är stulna av den hycklande, mediala och ängsliga eliten. Nu sjunger kören samma platta, menlösa sånger. Nu är den offentliga arenan kidnappad av en ljummen meningslöshet som står handfallen inför folkets ilska, människors förtvivlan och tusentals frågor.

Jag överlever. Jag klarar mig alltid. Jag har stått på lägre jordgolv än detta. Men hur blir det med samtalsklimatet? Hur blir det med spannet av röster? Hur blir det med spektrat av åsikter, känslor och insikter?

Rymmer vårt moderna, upplysta land verkligen den mångfald som de som säger sig älska mångfalden med fradga runt sina munnar yrvaket och högljutt skriker om?

Vill ni vara med om att stå upp för det fria ordet så beställ den, läs den, sprid den.

Den är värd det.

http://www.bokus.com/bok/9789187827280/fyra-arstider-med-birro/

”If a person keeps living, he will run into himself…”

 

I går var vi på Stockholms Stadsmission och handlade böcker, bland annat fina Saknaden av Ulf Lundell från 1992. Köpte den när den kom ut och tyckte mycket om den. Köpte faktiskt också min egen bok Svarta Vykort från 2007 eftersom jag inte hade den.

Magisk löprunda igår igen. Söder Mälarstrand, över Västerbron (där de tejpat räcker högst upp, någon måste ha klippt sönder staketet och jag såg att någon skrivit Förlåt mig för att jag fanns till vid hänglåsen) och så Norr Mälarstrand, Riddarholmen, de där smala broarna nära tågen och så upp mot Skinnarviken igen.

Jag lyssnade på Thåström, hans saliga industriperiod, PLP. Testa att ha Peace, Love And Pitbulls i lurarna när ni tränar nästa gång. Man orkar hur mycket som helst.

Just nu roar jag med att skriva om Daniel i min nya roman.

Daniel är präst och en rätt bedrövlig sådan. Han är konstant otrogen samtidigt som han håller sitt saliga leende vid liv när han tillrättavisar människor som söker honom i förtvivlan över sviken eller falnande kärlek.

Jag tänker på de blickar jag sett hysteriska moralister kasta efter unga flickor i samband med de besök i kyrkor jag gjort genom åren. Jag tänker på deras förljugna själar. Jag tänker på hur snabbt de dömde mig, hur de sparkade mig ut ur alla sammanhang, hur de drog in min lön, hur de tog sin hand ifrån mig.

Kanske är de livrädda att deras egna mörka hemligheter ska träffas av ljuset?

Det blir en rätt otrevlig roman. Men den blir sann. Och som Bibeln lär oss, sanningen ska göra oss fria…

Jag har fått betala ett högt pris för att skriva sanningen. Jag betalar ett väldigt högt pris för att jag inte ville lära mig spela spelet på spelets villkor.

Men samtidigt hade jag förlorat min själ om jag sålt mig, om jag gjort som jag blev rådd och tillsagd, om jag hållit tyst och smusslat, om jag hållit käften, ljugit och dribblat.

Mitt liv just nu är en återgång till mig själv. Jag har sprungit rätt många varv runt huset, det är spår överallt, och som Carl Perkins uttrycker saken: ”If a person keps living, he will run into himself”.

 

Att bli behandlad som en brottsling av människor som säger sig älska nåden och förlåtelsen är en smärtsam sak. Att få sparken av människor som jag trodde mer och högre om är också det smärtsamt, men det har också varit nyttigt.

Jag kan nu se vad det är som många ogillar med svensk kristenhet, dessa av människor uppställda regler och förordningar. Stängsel uppställda av ytliga moraliska skäl, av människor, inte av Gud.

Jag gör som Lundell, jag borrar ner skallen mellan axlarna och stretar vidare. Det går upp och det går ner. Allting skiftar form i mitt liv just nu och det är tusen saker jag kunde ha gjort bättre, och det är mer än tusen saker jag borde gjort annorlunda, men jag fortsätter skriva, jag söker jobb varje dag, jag lär mig ödmjukhet och omtanke och tappar inte förlåtelsen. Och gör jag det letar jag upp den igen.

Ni som föraktar är de föraktade.

Ingen av er har mer en enda rad ur den väldiga bok som är mitt liv. Hur kan ni få för er att ni tror att ni vet hur boken är skriven?

Samtidigt är jag tacksam över allt det jag har och alla dem som orkar vara medmänskliga och stöttande i det som sker. Det är en eftergift också för er. Det är stort.

 

Och nu får gärna stormen komma…

Vi går där vi går och väntar på ovädret som ska dra in.

Under tiden strosar jag med M genom Gamla Stan. Stockholm är vackert, också i väntan på stormen.

Drottninggatan kryllar av människor så vi snirklar oss fram på diverse sorgsna bakgator tills vi når Beyond Retro en bra bit upp på Drottninggatan.

Gamla skjortor, kängor och klänningar överallt. Hittar en liten hörna med svarta gamla rock-tshirts men hittar ingen jag vill ha.

Jag rotar runt bland kepsar och kängor och Michaela återberättar en fin konversation hon hört mellan två killar sedan jag gått ner för trapporna-

– (lätt exalterad) Kolla, det är Marcus Birro.

– (lika exalterad) Vem är det?

– (fortsatt exalterad) Han skriver…

– Är han bra då?

– (lite tvekande) Ja….

Älskar att killen som inte har en aning om vem jag är blir exalterad han också.

”Vet ni vem jag såg idag? Jag har fortfarande egentligen ingen aning om vem det är, jag vet inte vad han gör, jag har glömt hans namn, vet inte hur han såg ut, kommer inte ihåg en enda grej han ägnat sig åt men jag såg honom! Tror jag…”

Underbart….

Nedanför Strindbergs-muse´t ligger antikvariatet August. När jag var ung gick jag jämnt och rotade bland böcker på antikvariat. Även när vi bodde i Norrköping gick jag ofta på antikvariatet på Knäppingborgsgatan.

Men sedan vi flyttade till Stockholm slutade jag med det. Trots att den här staden kryllar av dessa sagoplatser, dessa underbara öar av välbefinnande och litteratur.

Jag vet inte varför.

Höga bokhyllor proppfulla med böcker, nya, gamla, slitna, väldoftande böcker. Jag hittar några fantastiska förstaupplagor med Tranströmers tidigaste diktsamlingar.

Den ena kostade 1 krona och 75 öre när den kom ut, nu kostar den närmare 700 kronor. Jag hittar Odysseus, i perfekt skick, för endast 125 kronor och när jag köpt den och är på väg ut hittar jag samtliga band av Marcel Prousts mästerverk På spaning efter den tid som flytt i just den utgåvan, och i just den geniala och berömda översättning som Gunnel Vallquist ansvarade för, för endast några hundralappar.

Det var just denna upplaga som jag läste när jag läste Proust för första gången, fast då lånade jag dem på biblioteket. Jag glömmer aldrig på vilket sätt i grunden Proust förändrade i stort sett allting i mitt liv.

Exakt den kraften har litteraturen.

Nu står de där framför mig i den där bokhyllan, i sina skyddspapper, och jag tvekar inte längre än tio sekunder innan jag slår till och köper dem.

Jag är lycklig som ett barn. Tiden står stilla där inne. På riktigt. Om jag hade orkat bry mig om folket och trängseln på gatan utanför hade jag sett att de säkert fortsatt röra på sig medan jag och Michaela och några till strosade runt där inne men är det inte just detta som kännetecknar hjärtats sång de gånger i livet när tiden står still, vi bryr oss inte om den meningslösa hettan, larmet, världen, tillvaron, vi bryr oss inte om döden eller ens livet och just därför kan tiden stå still under några minuter.

Vi åldras inte. Vi rör vid böckerna, smeker deras sidor och omslag, sätter näsan varsamt mellan papperet och orden, lösryckta meningar, kyssar, famntag, vänskap, svek, otrohet, kris, uppbrott, förlåtelse, försoning, allting kommer rusande emot oss från de där sidorna, från en värld så oerhört mycket viktigare och värdigare än den vi normalt och dagligen tvingas leva i…

När vi kommer ut med våra tunga kassar är vi lyckliga som barn.

Vi tar hissen upp och hälsar på August Strindberg. Hans lägenhet är nästan på pricken identisk med hur den såg ut när han dog i maj 1912. Jag har varit där förut men det är alltid lika andäktigt och storslaget att se hans skrivbord, som är orört sedan han dog, se tidningen han fått med posten, breven ,pennorna, papperen, de små glasögonen, fotografiet på yngsta dottern.

Det är som han när som helst ska komma släntrande från matsalen strax intill och sätta sig ner och börja arbeta igen.

Jag har läst så väldigt mycket om och av Strindberg. Under en period i mitt liv (som återkommit med jämna mellanrum) levde jag extremt nära honom, läste alla biografier jag kom åt och hämtade väldigt mycket styrka och tröst i hans verk och hans liv.

Nu ser jag mig som en blygsam och i jämförelse medelmåttig efterföljare till honom. Och nej, ni behöver inte slipa knivarna, jag ser mig inte som Strindberg, jag äger inte hälften av hans begåvning, men jag äger en del av hans eld, en del av hans mod (en del skulle kalla det dumdristighet) och jag äger en del av den heliga vrede som gör att jag trots allt och faktiskt är en av de få författare i det här landet som på allvar och på riktigt vågar gå på tvärs med allt och alla i sin förfärliga samtid.

Det kan ingen  ta ifrån mig.

Och nu får gärna stormen komma.

Vårda Vårdarna.

När jag bodde i Norrköping umgicks jag mycket med en man som är läkare. Han berättade om hur intagningen till läkarutbildningen ändrats, att de rent statiska kvalifikationerna, betygen alltså, fått allt större betydelse, att den personliga lämningen (ett underbart uttryck för övrigt) fått stryka på foten.

  • Det betyder, sade han till mig, att vi får utsökt utbildade, duktiga, plugghästar men kanske empatstörda karriärister till läkare. Det är inte säkert att det är den person med högst betyg som är den varmaste medmänniskan. Risken är, fortsatte han, att vi får människor som mest av allt vill briljera med sitt läkaryrke bland andra välutbildade.

 

Jag tänker på honom när jag läser att pengarna till politikernas favorit treenhet, “Vård-skola-omsorg” är rekordhöga, samtidigt som rapporter om utbrända socialsekreterare, sjusköterskor och just läkare dundrar in. Varför mår alla så dåligt när det uppenbart finns pengar? Varför räcker inte de ekonomiska musklerna till när det handlar om möten med människor, livsviktiga möten, nödvändiga möten, helt och hållet avgörande händelser.

Det finns ingen motsatt mellan att bli värdigt bemött och att uppleva en sjuksköterskas stress. Hon gör sitt jobbet men går under på kuppen. Så skulle man, en smula tillspetsat, kunna formulera saken.

2006 förlorade vi två för tidigt födda barn. Dante föddes i vecka 22 och dog strax efter att han fötts. Vi fick då två helt olika bemötanden av samma sjukvård. En klinisk och en empatisk. Den första var i grunden klanderfri, den andra en fullständig katastrof. Den andliga, empatiska och medmänskliga  vården existerade inte för oss. En tyst, svettig präst gjorde ett pliktskyldigt 5-minuters stopp när vi låg förkrossade på uppvak.

Jag vet att andra haft andra upplevelser men jag hör och läser också väldigt ofta om hur avsaknaden av Gud, avsaknaden av sambandet mellan själ och kropp, mellan hjärta och huvud för att vara tydlig, ofta saknas i svensk sjukvård.

Nyligen kunde vi läsa hur en kvinna i Jönköping ritat ett kors och satt upp i den lilla sjukhuskyrka hon besökte eftersom kyrkan saknade ett kors. Personalen rev ner det. Personalen fick order uppifrån om att riva ner ett handmålat kors inne i en kyrka. Anledning? Det var inte tydligen inte en kyrka längre utan ett “neutralt bönerum”…

Vad vinner vi med denna plågsamma ynkedom och rädsla?

Är det inte rimligt att en något större del av den stora ekonomiska kakan rörande områdena vård, skola och omsorg, gick till att vårda även personalen, så att de ska orka våda oss? Borde inte mer pengar hamna hos dem som ordnar med arbetsmiljon för sjuk och undersköterskor? För den egentliga arsenalen av kunskap och kärlek är inte olika system eller organisationer, utan människor, personalen, enskilda medarbetare som är stolta över sitt yrke, som vill göra rätt varje gång, som handskas med frågor om liv och död så gott som dagligen. Att just dessa människor mår dåligt fast pengarna förs in i deras organisationer och system, är ett allvarligt hot och en besynnerlig felprioritering.

Mer pengar borde gå till att ordna med miljon runt hjältarna som arbetar inom vård, skola och omsorg. Om inte vårdarna själva mår bra mår antagligen inte heller de behövande särskilt bra.

De som arbetar med människor är hjältar. De som dagligen lever med och upprätthåller värdigheten i vårt samhälle är värda så oerhört mycket bättre. Kanske borde politikerna verkligen se över hur de förmedlar sina pengar och också se hjältarnas betydelse för att en god och värdig vård, skola och omsorg ska kunna fungera.

Att först lägga alla resurser på de behövande utan att ta fullt ansvar för hjältarna som jobbar, är som att spotta en törstig kamel i halsen och tro att den blir nöjd!

Inte alla kristna rasar i moralisternas koppel.

Väldigt glad när kyrkor och församlingar lyckas slita sig från delar av kristenhetens spända moraliska koppel och faktiskt vågar och vill bjuda in mig för samtal.

Jag tänker inte ta scenen i anspråk och dundra ut min offerroll. Jag tänker inte ens försvara mig. Jag har hela tiden haft för avsikt att ödmjukt närma mig det som hänt. Om inte kyrkan är platsen för livets alla frågor, också de svåra, vilken plats är det då?

Jag vill också tacka alla er som hört av er med värme, omtanke och förbön. Många av er står fast vid era övertygelser men har lyckats slita er från person och orkar faktiskt inse att ingen kan veta eller ens översätta en annan människas hjärtas språk, aldrig fullt ut.

Tack också till Världen idag som låter mig ha kvar lönen under en tid.

Den 12 augusti är jag  i Svenska Kyrkan i Skepplanda utanför Göteborg. Om ni kan och har möjlighet, kom dit. Låt oss tillsammans visa att svensk kristenhet inte är rädda för att samtala om och lyssna till livets alla delar, också de svåra. Kom dit och ställ era frågor rakt ut istället för att skvallra, smussla och ljuga bakom fördragna gardiner. Kom dit och öppna era hjärtan. Ni med.

Tisdag i juli.

Lundell skriver att Ikea vid Kungens Kurva, allra helst en tisdag, måste vara som helvetet…

Jag håller inte med. Jag gillar Ikea vid Kungens Kurva.

Däremot Gröna Lund en hysteriskt molnig dag i mitten av juli när familjerna börjar gå på varandra på nerverna och det är tre veckor tills dagis öppnar och ingen längre vet vad man ska göra med alla lediga timmar…

Då tar jag, M och barnen taxi till Gröna Lund och parken är som de där inplastade kvadratmetrarna som turnerande tivolin brukar ha, de där som oljar igång sina rondeller med slitna hästar och vräker på med fruktansvärd cirkusmusik för att locka småstadsborna ur sina lägenheter…

Liseberg är Ferrari och Gröna Lund är en stulen amazon.

Men personalen är fantastisk.

Det är minst en halvtimmes kö till exakt allting.

Mammor med spädbarn som köar i en timma för att sitta i en varsamt flygande elefant. Barnet har somnat och dreglar lite mot mamma. Vad gör de där? Varför? Är inte en lekplats bättre?

Fattar ingenting. Så mycket människor från mörklägga ställen, så många turistbussar, så mycket meningslöshet. Så mycket tafflig vanlighet.

Milo och jag åker tekopparna och kärlekstunneln. M och Mimmi spelar och vinner. Jag står bredvid. Vi äter en svindyr hamburgare som smakar medeltid och så drar ännu fler folk in från färjan strax intill…

Jag blir som en gryning gammal gubbe. Men barnen har roligt och eftersom de har roligt så har också jag har det. Till sist rullar taxin hem igen och det är skönt att springa av sig en del inne på SATS under eftermiddagen.

Läser att Robert Broberg avlidit. Jag minns honom främst från ANC-galan på Scandinavium 1985. Jag brydde mig bara om Imperiet men minns han märkliga show med bandspelaren.

Något år senare  köpte jag faktiskt hans engelska platta där han kallade sig ReePete och där första låten hette Windshieldwipers…

Och så såg jag honom på tunnelbanan en gång, 1999 måste det ha varit när jag var ofta i Stockholm. Han såg vemodig ut, lött bekymrad över att vi andra tittade på honom.

Han verkade snäll.

Nu är han borta. 75 år gammal. Född samma år, 1940, som min egen far.

Livet är här och nu.

Regnet sköljer över Södermalm. De sjunger allsång på Skansen men de sångerna når inte hit. Barnen somnade precis, glada, nöjda, lyckliga, trygga.

Alltså är jag en del av det där jag också.

En pitbull bland pudlar…

Per Holknekt undrade på FB varför ingen kulturpersonlighet, skribent eller intellektuell högljutt protesterar mot IS och deras fruktansvärda terror.

Svaret är att de som gör det åker ur alla sammanhang.

Jag skrev om den militanta muslimska terrorn i Mellanöstern för tre år sedan.

Jag minns särskilt en krönika som handlade om att kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen.

Någonstans i mitten av den krönikan hade jag en mening som löd: ” I Mellanöstern är det militanta muslimer som mördar och fördriver kristna”.

Klockan 21 började telefonen ringa. Några av mina ungefär fyra hundra chefer på Expressen hade problem med krönikan.

Jag insåg direkt vilken mening det handlade om.

– Vi kan inte trycka den här krönikan, sade chefen.

– Men är det inte sant då, frågade jag.

– Jo, det är sant. Det är som du skriver. Men vi kan inte trycka den.

Jag gick vidare i chefhierarkin och lyckades till sist få igenom den.

Ingen text jag skrev under mina drygt sex år som regelbunden krönikör nådde samma uppskattning som den. Framförallt var det nya svenskar från just Mellanöstern och Syrien som äntligen fick åtminstone en enda mening som förklaring till varför de flytt och varför de hamnat i Sverige.

Men efter det gick det inte längre. Det blev allt svårare att få in mina krönikor. Jag blev attackerad av kollegor om jag skrev om Livets Ord, jag blev förbjuden att skriva om abort (inte ens om texterna handlade om livets uppkomst och inte om abort) och ett halvår innan jag till sist fick sparken ringde en av cheferna upp och levererade det fantastiska kravet:

– Nu får du aldrig mer skriva om Gud.

Då ska man minnas att just texterna om Gud var dem som nådde allra flest människor på sociala medier. Ändå tvingar alltså tidningen mig att sluta skriva om Gud.

Expressen censurerade alltså mina texter. Nu står Ebba Busch Thor i Almedalen och pratar om IS och terrorn på ungefär samma sätt som jag skrev om det för flera år sedan. Men nu är jag städad från brädet. Sanningssägaren är borta och därmed kan de som kommer efter göra sanningen till sin, alltid några år efter.

Svenskt kulturlivs totala tystnad inför allt detta är pinsam men begriplig. De är livrädda. Så enkelt är det.

Jag är ett levande bevis vad som händer om man är dum nog att vägra hålla käften. Alla krönikörer och skribenter jag känner till ( med några väldigt få undantag som jag ber att få återkomma till) är fega, lismande medelmåttor som tycker samma om allt och aldrig skulle riskera ett könshår ens genom att tycka något som de vet skulle reta upp några av de aggressiva vänster-trollen på nätet.

De ljuger, hycklar, förvränger sanningen. Eller håller helt enkelt käften.

Inte en enda av undantagen finns på kvällstidningarna. Någon finns på DN, några andra på SvD men det är allt.

Kvällstidningarna är kliniskt befriade från alla pennor som vågar utmana den allmänna ordningen. Det är tragiskt.

Jag jobbade på Expressen i drygt sex år. Jag vann flera priser åt tidningen. Jag var med och lyfte upplagan. Jag skrev om italiensk fotboll, krönikor i huvudtidningen, sände Birros Bord, skrev resereportage, sände två Pod-program, var med i Manspanelen och när jag fick sparken (en av cheferna ringde en söndagskväll och meddelade mig det) var det inte en enda av alla de jag jobbat med under sex år som hörde av sig. Inte en enda. Ingen.

Jag är glad över mina år på Expressen. Det var fantastiskt att få nå så många människor med mitt skrivande. Men jag övergav aldrig min själ, jag sålde aldrig ut mig, jag vägrade anpassa mig, jag fortsatte skriva om det som låg mig nära, tills de var tvungna att kasta ut mig.

Så tro inte på lögnen om att jag fick sparken för att jag var med i en konstig Pod eller något sådant.

Jag fick sparken för att jag vägrade anpassa mig.

Och jag är stolt över det.

Det här pudelfarmen som är Sverige behöver en Pitbull…