Birro på standup-turne´!

Ut på turne´

Varför lämna allt sjukt, underbart, galet, roligt man gör åt andra när man på djupaste allvar kan garva åt sig själv istället?

Sagt och gjort.

I höst ger jag mig ut till lite olika platser på en turné´med en standup-föreställning som heter “Sveriges sista punkare”.

Det blir en nyskriven liten föreställning om medialt självskadebeteende, om att aldrig växa upp, om att alltid stå i opposition, (också mot sig själv) om att ta det man gör på blodigt allvar men också om att garva åt att man tar det man gör på blodigt allvar…

En varm, inkluderade och poetisk humorföreställning.

Support är komikern Fredrik Elfqvist.

Turné´schema skrivs under försommaren och väldigt mer info är att vänta´inom kort…

Älskade Dante…

Hej Dante.

Idag skulle du ha fyllt tio år. Du blev bara någon minut gammal. Du föddes en tidig morgon på ett sjukhus i Finland och dog där.

Varje liv har gläntor som vi egentligen aldrig lämnar. Vi är kvar där. Vi är också på andra ställen, våra liv kräver det av oss, men vi är ändå kvar där.
En sådan glänta är när de kom tillbaka till oss med dig, Dante, hur fridfull och vacker du var, lite sårig på nästan efter att ha krigat dig ut i livet, kämpat för varje oregelbundet andetag du hann ta.

När jag höll dig, Dante. När jag höll dig och kröp ihop under bordet i sjukhussalen och bara grät och skrek.
Det är min glänta.

Du fick namnet efter en stor skald, och du var skald själv, just genom detta, att du lärde mig att se. Din värdighet har hjälpt mig igenom de här tio åren.

Den 26 maj 2006 slogs mitt liv i spillror. Men Gud är skoningslös och god. Han tar en av de där skärvorna och lägger den vid sidan om och långsamt bygger han en ny människa och denna människa ser ungefär likadan ut men är för alltid och i grunden förändrad.

Det har varit halsbrytande tio år, Dante. Jag vet inte riktigt vad som hänt och varför, men jag vet att ditt ansikte fortfarande är det jag ser när jag regnet sköljer in över taken, precis som ett annat regn gjorde den där förmiddagen när jag bar ner dig för alla trappor och in i den svarta bilen som skulle ta dig till kyrkogården och minneslunden där.

Jag älskar dig så mycket. Du finns här. Du bor här. I doften som regnet lämnar efter sig, i strecken från flyttfåglarna som flyr eller återvänder, i gryningsljuset som obönhörligen glöder över taken efter ännu en natt.

Jag kommer aldrig glömma dig. Jag ska tala med dig idag, röra vid dig. Jag ska minnas dig stark och modig.

Jag minns hur vacker du var. Liten men fulländad. Så sakral och briljant.

Jag minns hur du kallnade i min famn när jag fick hålla dig, men jag minns också hur den värmen inte lämnade dig utan hur den sökte sig in i mig, som en varm osynlig rök. Du lever i mig, Dante. Du dog aldrig. Döden är en sköka, en byracka från bakgårdarnas ghetto, och du var alldeles för vacker för att dö.

Om det är som det står skrivet, så syns vi igen. Du finns ändå hos mig. Jag älskar dig så väldigt mycket.

Din pappa.

Birro leder ny stor tv-satsning.

CURVA BIRRO är här.
Detta är jag väldigt glad över.

DAGLIGT EM-MAGASIN PÅ NYHETER24 MED MARCUS BIRRO: Curva Birro

Nyheter24 kommer under fotbolls-EM att sända ett dagligt EM-magasin: Curva Birro – Tous Les Jours. Programledare för detta blir Marcus Birro. Ca 30 dagliga 10 minutersmagasin kommer att produceras och sändas, förutom de dagar då Sverige spelar då programlängden blir uppemot 45 minuter. Programmet kommer att släppas varje dag kl 10.00 på Nyheter24 samt eventuellt på andra sajter inom Nyheter24-Gruppen.

Programledaren Marcus Birro har en gedigen och djup kunskap inom både fotboll och tv. Marcus Birro kommer även att skriva en daglig EM-blogg på Blogg.se och Nyheter24. Birro har medverkat i ett stort antal tv-program, vunnit Guldskölden för Årets Bästa Blogg och för Årets Bästa Krönikör samt vunnit Aftonbladets Stora Bloggpriset för bästa sportblogg.

-En större fotbollsnörd får man leta efter och ett vinklat, färgat och partiskt magasin under Marcus Birro är något jag verkligen ser fram mot att kolla på, säger Douglas Roos, Nyheter24-Gruppen.

-Jag har längtat efter att få göra tv om fotboll igen och det här känns som en fantastisk chans. Ingen annanstans kommer rapporteringen från och om EM vara mer passionerad, mera subjektiv och mera underhållande. Dessutom gör det ju ingenting att Sverige och Italien är i samma grupp, säger Marcus Birro.

Kontakt:
Douglas Roos, douglas@nyheter24.se, mobil: 070- 735 21 25
Marcus Birro, marcus.birro@hotmail.com, mobil: 0709622734

Marcus Birros foto.
Marcus Birros foto.

Den mediala elitens kris.

Det skälver i medieSverige. Fundament är på väg att rasa. Stora mäktiga koncerner hotas av konkurs.
Medielandskapet ritas om. Människor söker sig bort från de traditionella medierna, särskilt de stora drakarna. Det görs fortfarande god journalistik hos de stora tidningarna, men de är inte ledande längre, de tar inte täten. De är desperata och försöker kriga sig till angelägenhet och betydelse.

Glappet mellan etablerad och oetablerad media bara växer. Jag tror fortfarande på samtal, på möten. Drömmen hade ju varit att ha ett tv-program på, säg Aftonbladet, där en sådan som jag kunde leda ett debattprogram om allt som sker just nu, gärna tillsammans med någon av tidningens profilerade ledarskribenter. Möten. Samtal, Anslag.

De lär börja sälja Piggelin i kiosken vid grindarna till Helvetet innan det händer men jag gillar tanken.

Under tiden ser vi en av de största drakarna, Stampen, krisa ihop och begära rekonstruktion.

Jag är uppväxt under drakens vingar. GP var Pravda för Västkusten och under många år vägrade de skriva en rad om mig och mitt arbete. Först när jag flyttade från Göteborg ändrades den inställningen.

Det senaste året har GP varit en av ytterst få tidningar som publicerat mina texter.

Men detta handlar inte bara om GP eller Stampen. Det handlar om ett förändrat medialt landskap där elitens makt över folkets informationsintag minskar dag för dag.

Det är en sund utveckling. Men den ställer också krav på både den etablerade media som finns kvar, och den alternativa media som växer fram.

Media är en förtroendebransch. Och just nu är förtroendet för etablerad media minst sagt ansträngd.

En fri och verklig demokrati kännetecknas av ett spektra av åsikter, versioner, synpunkter, tankar och beskrivningar. Tiden när ALL media mörkade, ljög, tystade röster, jagade oliktänkare och avskedade folk för att de tyckte ”fel”  är (som bekant) inte förbi, men den nya tiden ger dessa nya röster en plattform av nå ut på… Och människor läser! Folket söker aktivt upp dessa skribenter.

Och det är som bekant folket som bygger landet…

.

Jag är inte där.

Jag tänker på vad Ulf Ekman sade till mig vid ett tillfälle. ”Det är inte min uppgift att gå runt och täcka upp för alla lögner och allt snack runt min person.”

Jag har ofta återkommit till det där. Jag har ofta misslyckats totalt med att låta bli att försöka korrigera mediala, publika, lögnaktiga föreställningar som flyger runt. Men jag har blivit bättre. Och jag jobbar på det. För om man ska gå runt och berätta för alla människor att deras föreställning om en är felaktig, får man ingenting gjort. 

Dessutom är det så, som Bruno K Öijer skriver, har de fel bild av dig kan de aldrig skada dig. Inte på allvar, inte på riktigt.
De kan vrida och vända på mitt namn, som en gammal trasa, de kan kasta mitt namn och mitt rykte i väggen, dra upp det och kasta det igen. De kan hälla tjära och fjädrar över mitt namn, de kan knyta fast mitt namn, mitt skrivande och min gärning vid en lastbil och sedan köra iväg över stenar och grus.

De kan få det att framstå som om jag är en hjärtlös Judas. De kan försöka vrida pennan ur mitt namns händer. De kan hata och håna med en bödels brist på sympati. De kan, och gör också, vad som helst för att misskreditera inte bara mig utan också det jag skriver.

Men jag är inte där…

Jag sitter någon annanstans med alla mina sorger, mina förtjänster och brister, med allt mitt ljus. Jag är någon annanstans med mitt skrivande.

Jag är en stilla vik med spegelblankt vatten, en skog, en brygga, en stilla sanning.

Så när ni kommer hit och tar er friheter, eller när ni skriver personliga brev om vilken ynklig människa jag är, eller om ni är människor jag älskat i tjugofem år men som plötsligt degraderar mig till det där namnet och roar er med att svinga några gånger när det rasar förbi era ouppfyllda drömmar och ni tar ut era misslyckanden på mig, eller när ni hånar och jagar mig för rena lögner vi läst, så vet då en sak. Det finns ingen verklig människa bakom det där namnet ni säger er veta så mycket om.

Jag är inte där.

Det Aftonbladet gjort kan vara olagligt.

Efter tips kollade jag med en advokat rörande det Aftonbladet skrev. Det kan faktiskt vara rent olagligt. Jag är inte längre en representant för det offentliga Sverige. Jag skriver inte för någon stor tidning, har ingen verklig makt, är inte politiker, har ingen position alls. Och jag har inte begått något brott. I strikt juridisk mening är jag som vilken samhällsmedborgare som helst. Alltså handlar det uteslutande om förtal och smutskastning.

Jag tänker gå vidare med ärendet.

Är Sverige en demokrati?

Är det rimligt att ett land som briljerar med sin demokrati förhindrar människor från att öppet stå för vilka de är?

Vem är det som bestämmer vem som tycker fel och varför? Är det rimligt att människor blir avskedade, mordhotade, socialt förkastade, spottade på, hotade, peststämplade om de offentligt tar ställning på ett sätt som en annan grupp anser är fel?

Vem ger denna andra grupp den rätten?

Varför är det ingen som ställer dessa frågor i offentligheten? Varför är det ingen som ens reflekterar över det bisarra i det som sker.

Makten har ju helt givit upp. Den har inga argument kvar. Så de kör med härskarteknik istället. Alla som tycker fel ska ha stryk. Verbalt, ibland fysiskt, kulturellt, socialt, yrkesmässigt.

Det stinker.

Alldeles oavsett vad du tycker om en annan människas politiska åsikter, anser du att du har rätten att hota och jaga dem som inte tycker som du?

Vad hände med den intellektuella hederligheten? Vad hände med att sitta ner och samtala?

Tiotusentals människor tänker, känner, tycker men vågar inte säga ett enda ord om det i rädsla för att bli avskedade, socialt förkastade eller i rädsla för att förlora vänner, familj, kollegor, allt…

Så de håller käften. För att de inte vågar. I ett av världens mest självgoda, demokratiska länder…

Vad säger det om Sverige?

Tiotusentals människor som lever under detta diktatoriska tryck. Tiotusentals människor, kanske fler ändå, som av rädsla för sitt arbete och ibland för sin egen hälsa inte vågar säga vad de tycker. Som inte vågar visa vilka de är.

Vilken typ av demokrati har ett land som faktiskt fysiskt, känslomässigt och yrkesmässigt jagar och fördriver oliktänkande?

Vem ger den andra gruppen rätten att förtrycka och jaga er?

Och jag är ledsen att skriva det men så länge ni håller käften och fegar ur kommer de fortsätta att hitta galjonsfigurer som undertecknad som de kan kleta halvsanningar och skitsnack på.

Sedan ställs jag ut som ett exempel på vad som händer om man INTE inleder ett samarbete med en omdiskuterad tidning.

Tänk då om någon annan hade kommit till en annan slutsats än jag gjorde och faktiskt hade inlett ett samarbete med den tidningen? Hade jakten, hoten, hatet, spottloskorna, avskedanden varit rätt och riktiga och om ja, varför då?

Vem ger de rätten att bestämma allt detta? Är det du som ger dem den rätten, genom att hålla käften?

Det blir ett demokratiskt problem när en grupp individer får för sig att en annan grupp inte har rätt att tycka som de vill.

Dynaiken i en demokrati utgörs av friktionen när olika uppfattningar möts.

Diktatur däremot kännetecknas av maktens och medias skrämselpropaganda mot allt det och alla dem som makten och media anser vara av ondo.

Vilket land är Sverige just nu, tycker ni?

Skillnaden mellan förhandling och samarbete.

Mycket som valsar runt nu.

Så här var det.
Efter att ha fått sparken från Expressen och flera andra fann jag mig stå utan pengar. Verkligen utan pengar. I samband med att jag stod barskrapad och desperat fick jag ett antal erbjudanden. Samtiden var ett av dem. Jag mejlade förutsättningslöst om vad man kunde göra och vad det skulle kosta. Jag behövde pengarna. Jag behövde verkligen pengarna. Som jag minns det var erbjudandet högre än summan som valsar runt. Men det var tidiga och förutsättningslösa mejl.

Jag delar inte Samtidens värderingar och insåg att jag inte ville skriva för dem. Jag fick ett förslag i en svår situation, övervägde det, bollade lite med någon person och kom sedan fram till att det inte var något för mig.

Alltså lät jag mina värderingar segra över mammon. Strikt ekonomiskt borde jag ha tagit jobbet.

Jag fick ett erbjudande som jag avböjde. Jag har inte skrivit en rad för Samtiden och inte tagit emot ett enda öre från Samtiden.

En förhandling är en sak. En överenskommelse och ett samarbete är något helt annat. Åtminstone i min värld.

Om detta är värt ännu en hetsjakt kan inte jag bedöma. Det får andra göra.