Sahlins avgång.

Mona Sahlin avgår.

Hon gör det efter ännu en skandal men hon borde nog ha avgått långt tidigare, kanske när terroristen från Rosengård greps av belgisk polis misstänkt för terrordådet där.

4 stycken har ringt Monas telefonlinje. Törs man ställa frågan: Tänk om familjen ställer sig bakom ungdomens beslut att resa till IS för att mörda?

Där någonstans borde hon kanske avgått. Eller innan dess.

Jag skrev ett öppet brev till henne för en tid sedan och kanske gick jag för hårt fram. Jag gillar henne egentligen. Jag tror verkligen att hon vill väl. Jag tror verkligen att hennes engagemang är på riktigt.

När Miljöparitet avslöjats som en plantskola för islamism har det blivit pinsamt klart för alla att svensk vänster till stora delar inte haft en aning om hur man ska handskas med den militanta islamismen.

Den har gått på tvärs med alla för vänsterns älskade förprogrammerade åsikter om offer och förövare. Plötsligt ser rollerna inte ut som de gjorde tidigare.

Mina Sahlin har varit väldigt mycket tydligare i sitt fördömande mot högerextremism, den kampen har Socialdemokratin alltid varit bra på. Men det politiska och religiösa hotet mot demokratin ser annorlunda ut nu för tiden.
Där har inte Socialdemokraterna haft en aning om hur de ska bete sig.

Det är min uppfattning att nästan ingen av det politiska etablissemanget vågat ta det islamistiska hotet på allvar. De har varit tvåa på bollen alldeles för ofta. De har inte vågat skriva, säga eller agera kraftfullt i rädsla för att framstå som islamofober. De har varit för fega helt enkelt. De har hukat under det politiska korrekta. De har vetat men inte agerat.

Så detta handlar inte om Mona Sahlin som person. Det handlar om hennes roll som samordnare. Hon var fel person från början och folk i hennes närhet borde ha insett det för länge sedan.

Jag läser att Anders Lindberg på Aftonbladet tycker att hon gjorde bra ifrån sig som samordnare. Antingen ljuger han medvetet vilket är illa. Eller så är han så fast i sina politiska positioner att han fortsätter att vinkla sina skygglappar vilket är värre.

Ingen, inte ens Lindberg, kan på allvar och med trovärdigheten i behåll hävda att Sahlin var en bra samordnare. Varför skriver han så?
Därför att allting vacklar för socialdemokratin och Miljöparitet just nu.

Delar av det politiska etablissemanget skakas i sina grundvalar just nu.
Jag tror det är en hälsosam och nödvändig jordbävning. Den kan gott skaka maktens korridor ett tag till.

Det goda sekulära samhället.

Alla som följt mitt skrivande de senaste åren vet att jag tagit ett tydligt ställningstagande för den kristna tron, för att våga vara offentlig med den och för att låta den få en större plats.

Jag tror fortfarande på det där. I min värld är inte ”alla religioner av samma skrot och korn”.

Som jag ser de, och som jag upplever det, och också efter att ha läst tonvis med religiös litteratur de senaste sex, sju åren, så är den kristna tron en medmänsklig, solidarisk, varm gemenskap som ser på sina medmänniskor med stor värme, ömhet och kärlek.

Bibeln är INTE Koranen. En kristen tror inte på samma Gud som en muslim. Det betyder INTE att en kristen är värd mer än någon annan, egentligen är det tvärtom. Den kristna tron har sitt fokus på ”den andre”, på solidaritet, på att vrida ner sig själv och ta itu med sitt flottiga ego.

Vårt samhälle vilar på kristen grund. Vårt rättsväsende bygger på kristen grund. Jag tror det finns något andligt (eller Gud som jag kallar detta andliga) nedlagt i alla människor och jag tror också att det är det detta andliga som reser sig i ilska när människovärdet kränks eller när andliga kulturella och religiösa uppfattningar, sm INTE delar synen på alla människors lika värde, bereder ut sig i samhället.

I Sverige har vi nedmonterat en människa till att vara enbart kropp eller psyke. Men när vår sjukdom, vårt dåliga mående, vår ensamhet, vår tomhet, härstammar ur en andlig brist vet vi inte vart vi ska ta vägen. För till kyrkan går vi inte längre. Till Gud ber vi inte längre. Bibeln är en dammig gammal bok om en gubbe i skägg som sitter på ett moln. På sin höjd kan vi sitta på en sten i en skog och gråta lite i smyg, men att våga visa oss som svaga att vi behöver en Gud är det inte allt för många av oss som vågar…

Allt det där är en stor brist i vårt land, som jag ser det. Det kommer aldrig gå att fylla vår andlighet med något som talar till vår kropp eller till vårt psyke.

Men jag har blivit övertygad om att det inte går att tvinga på människor denna andlighet. Det krävs en undergång, kanske ett sammanbrott, en sorg eller en katastrof för att vi ska kana ner till det trampade jordgolv som är grunden för varje Gudsmöte.

Jag tror det är viktigt att vi särskiljer politik, samhället och religion. Tidigare har varit av motsatt uppfattning. Men det är dygd att våga och kunna ändra sig.

Människor måste först och främst få vara fria i sitt sökande efter Gud. Om jag eller någon annan står där och har alla svar innan han eller hon hunnit formulera frågan blir ingen hjälpt.

Jag har tänkt mycket på detta när jag läser om att så många människor upprörs över, vad de upplever, den ökade islamiseringen av samhället. Jag minns när jag för några år såg en tv-debatt rörande separata badtider och hur alla politiker och journalister omedelbart angrep den eller dem som vågade yttra ett ord om det lämpa i detta.

Men ett sekulärt samhälle gör inte skillnad på pojkar och flickor. Ett kristet, sekulärt samhälle är jämställt och om någon flicka blir stöd av någon pojke i simbassängen lyfter man ut pojken och ber honom gå ut och byta om.

Det är samma med diskussionen om kristna asylboenden. I min värld ska sådana vara som slussar ut i samhället. Och i samhället, särskilt det svenska samhället, samsas vi. Som kristen är man och har länge varit i minoritet. Men det är okej. Det är så det är. i Sverige får vi vara den vi är. Alltså är jag emot separata, enskilda asylboenden för kristna. Det är inte okej att muslimer attackerar kristna i samhället och alltså är det inte okej på asylboenden heller. Gör man så kan man resa tillbaka varifrån man kom. Det är inte den mobbade som ska flytta, det är mobbaren.

Svensk kristenhet har varit alldeles för undflyende mot islamismen i Sverige. Det har daltats en hel del. Det har hetat att det är ungefär samma Gud och att alltihop har mer liknat en mässa för new age där man kan plocka lite vad man vill och bygga sin egen Gud, alltså klassisk avgudadyrkan.

Men det finns något väldigt uppfriskande i att så många människor upprörs över religiöst grundad särskiljning av människor. Det ligger ett djupt patos i botten. Det handlar om rättvisa.

Det handlar alltså INTE om främlingsfientlighet eller islamofobi. Det handlar om ett värnande av grundläggande medmänskliga rättigheter och värnandet av det samhälle vi gemensamt skapat. Jag tror att sekulariseringen i detta hänseende varit av godo! Och här har jag ändrat mig. Islamismen bevisar med all önskvärd tydlighet att politk och religion inte hör ihop. Jag tror också att det finns sätt att se på homosexuella, på kvinnan, på jämställdhet och på andra troende där vi kristna numera (Svenska Kyrkan är här ett föredöme) faktiskt har en, om uttrycket ursäktas, bättre syn än delar av islam har.

Det finns kulturer där kvinnan har betydligt lägre status än här och det kan inte vara rimligt att synen importeras hit. Inte ens snällt leende och naiva Miljöpartister kan tycka att det är okej att kratta manegen för en människosyn som de facto ligger mil från den vi har.

När många människor upprörs över att vissa män i vissa förorter klockar sina kvinnor vid tunnelbanan, eller vägrar ta kvinnor i hand, eller fördömer homosexuella, eller hotar kristna till livet, eller anser att ateister ska avrättas, så är det något väldigt grundläggande patos som väcks till liv. Det är en solidarisk ilska som vaknar. Det handlar om solidaritet med allt det goda vi faktiskt skapat i Sverige de senaste hundrafemtio åren, och mycket av den kampen har varit möjlig just för att kyrkan och staten gravdis skiljts åt.

Iskan mot islamismen är ilskan mot orättvisor och därmed djupt medmänsklig och solidarisk. Därför är det fortfarande en obehaglig gåta att delar av vänstern inte ser den kampen i sitt rätta ljus och att samma delar av vänstern lägger ner mer krut på att brutalt angripa folk som vittnar om denna orättvisa än de lägger på orättvisan i sig själv.

Våren och den nya romanen.

 

Jag började skriva min roman i vredesmod och förtvivlan. Men ni vet hur det är, man måste vara extremt långsint för att orka vara arg under någon längre tid. Mitt halvitalienska arv kan nog lyckas bibehålla ilskan under en viss tid men tiden har en sällsynt förmåga att stilla också de värsta stormar.

Nu när jag skriver om andra delen av romanen (den är indelad i tre delar) gör jag det inte i en viss känsla av försoning med mig själv.

Man ska vara försiktig med att döma människor i kärlek.

Ja, jag har förlorat väldigt mycket under det senaste året. Jag har har tvingats ödelägga i stort sett hela mitt liv, för att återfå makten att bygga det på nytt. Jag försvann längs vägen. Plötsligt var jag bara borta. Jag kunde inte hitta mig. Det fanns en stor skog av obegriplighet som jag irrade runt i. Det var ingen hemsk plats, men det var en övergiven plats.

I går tog jag en löprunda längs Skeppsbron och nedanför slottet, sneddade in framför Grand Hotell och fortsatte bort runt Skeppsholmen, varifrån fotografiet är taget. Långsamt var det som om mitt blod syrsattes. Jag vågade le igen. Jag vågade känna den lätta stumheten i benen, värmen från solen, trängseln från människor och inget av det hotade mig längre.

Det jag förlorat vägde inte tyngre än det jag vunnit, och det jag har kvar.

När jag var i Täby i lördags, med Michaela och hennes familj, och såg mina barn leka på den stora gräsmattan var det som om mitt hjärta sänkte garden och stillade sig. Jag SÅG dem igen, mina barn, och så vackra de är, så oerhört perfekta, så innerliga i sin tillgivenhet.

Jag insåg att det jag förlorat inte vägde någonting. Jag insåg att det jag förlorat för alltid kommer vara en lätt sorg, en skugga i mina steg, men att mitt liv nu faktiskt är värt att leva, att det är värt att kämpa för framtiden, för mina barn, för det som återstår.

Det finns också något befriande i att sänka kraven, att inte hetsa, att inse att en viss typ av möjligheter kanske aldrig någonsin kommer bli mina igen, men att det bara betyder att en hel rad andra möjligheter kommer bli mina igen…

Jag satt där, lite åldrad, lite tilltufsad, lite rädd, men också stolt, nykter, beslutsam, kärleksfull, inte ensam.

Min melankoli, som följt mig som ett gråtande barn genom hela livet, är en del av vem jag är. Men det är inte VEM jag är.

Så romanen blir en roman om avsked, olika sorters avsked, kärlek och äktenskap givetvis, men också till ungdomen och till en del vänner, till det gamla livet, till syskon, till sig själv som man var inte minst.

Jag tror det blir en väldigt bra roman och jag hoppas ni vill läsa den när den kommer ut.

 

 

image

Mitt 1-Majtal 2016.

image

Jag är rädd för att bli bitter. Jag vill verkligen inte bli bitter. Men jag är rädd att den här känslan av att inte ens få chansen att visa hur bra jag skriver, hur bra radio jag skulle kunna sända, vilken grym debatt-tv jag skulle kunna göra, ska käka upp mig.

Patetiskt? Ja, helt säkert. Men låt den utan skuld kasta första stenen…

Jag söker runt tjugo jobb i veckan. Jag får knappt ett svar tillbaks. Jag bjuds in med armbågen och ska tacka för smulorna som kastas till mig.

Jag är sur på att medelmåttorna premieras. Jag är sur på det här landet som kollektivt och konsekvent kan hålla en man tillbaka utan att någon egentligen vet varför.

Jag är inget offer. Jag äger inte ens den där offerkoftan som idioterna skriker om att jag alltid har på mig. Jag köper inte skitsnacket runt min person och mitt land. Jag köper inte lögnerna, förtalet, de hatiska vykorten, attackerna mot min blogg, spottloskorna bakom min rygg, gamla värdelösa vänner som säger upp bekantskapen, jag köper inte det ständiga förtalet.

Jag vägrar rätta mig efter samtidens perverterade längtan att acceptera allting, att inte visa sig sårbar. Jag ÄR sårbar. Jag är ledsen. Jag blir arg när människor ägnar tid åt att medvetet ljuga och förtala.

Vem tror ni att ni är? Vem tror ni att jag är?

Jag sjunger som Eldkvarn: ” Jag är bättre än dig. Min stil är från botten. ”

Jag vill ha en ärlig chans. Jag är värd en ärlig chans. Jag skriver kalsongerna av de flesta krönikörer i det här landet. Det hänger inte ens resårband kvar när jag skrivit färdigt.

Sverige är ett fantastiskt land. Men Sverige är ett förljuget land. Vi har medelmåttiga politiker och patetiska ledare som knappt skulle kunna få ihop Melodikrysset utan att fuska. Det är hemskt och patetiskt att ägna mer än en enda minut åt svensk samhällsdebatt. Det skriks överallt. Alla bara skriker. Det är flottigt, svart och motbjudande.

Jag avskyr att samhällsklimatet i det här landet har kedjat mig runt den här löjliga lilla stolen som är svensk offentlighet… Jag avskyr hur vänstern blivit en del av den motbjudande revyn som är svensk poltik. Jag tycker så illa om alla förbannade politiskt korrekta små soldater som tindrar om sitt rena samvete med ena lungan och blåser svart syra åt meningsmotståndare med den andra…

Jag avskyr alla fega politiker som håller käften om allting och talar med svart tunga om resten. Om någon timme är det 1 maj och då ska de där tunga farbröderna traska framför sin blåsorkester längs fula gågator och vifta med små röda vimplar framför kamerorna och de ljuger så hårt och så länge att de tror sig själva.

De släpade ner mig i källaren, de jävlarna. De städade undan spelet. De knuffade mig hit, till Facebook, till utmarken, till gräset under träden och de trodde att solen aldrig skulle hitta hit.

Men solen hittade hit… Solen är alla ni tusentals som läser detta, som HELLRE läser detta än alla de andra pösmunkarna i sina förbannad palats av stålar och lögner…

Vi har blivit droppar av dagg som samlat sig till ett vattenfall och det tog lite tid men jag tror vi är på god väg att skrämma slag på dem allihop. Vi är tusenden. Vi är fler än vi tror.

Men vi sitter nere i hålorna i källaren.

Allt medan kommunister, kvinnomisshandlare, fega stackare utan en enda egen tanke i sitt hjärta, lögnens lakejer, och tusen andra lirare, dukar upp till fest några våningar högre upp…

Men jag sliter och sjunger i mina kedjor, som havet och natten… Jag sjunger mörkrets sånger med ljusets röst… Jag sjunger och jag sliter i de kedjorna så att murbruket lossnar…

Jag kommer aldrig sluta slita i de där förbannade kedjorna…

Jag sliter i mina kedjor så att det rasslar hela vägen från hålan jag sitter i och upp till festsalen i slottet där amatörerna, de ryggradslösa kvacksalvarna, de förljuget toleranta, rövslickarna, feministerna, kommunisterna och ryggdunkarna sitter och skrattar åt varandras skämt…

De har sin fest på en hög av aska. De lagrar sin sprit på korslagda ben.
De firar de dödas dag om och om igen, och de märker det inte ens själva…

Deras fest är en skam för det här landet.

Men jag ska slita i de här kedjorna tills de går av.
Sedan ska jag ta trapporna upp och kräva det som rättmätigt är mitt.

Och jag kommer inte vara ensam…

Jag ger mig aldrig.

Den feministiska kampen.

Läser att det finns flera feminister som stöder separata badtider för pojkar och flickor… Det är helt obegripligt. Det är att lägga sig platt för den i särklass mest patriarkala, fördömande kvinnosynen som finns just nu. Det är att bli lurad och bortfintad upp på läktaren. Det är att göra gemensam sak med kvinnoförtrycket. Det är skrämmande och ytterst obehagligt.
Hur tänker ni egentligen?

Det var likadant när radio sände en rapport om att vissa män i vissa förorter hänger vid t-banan och klockar sina fruar och sina systrar.. Då var allt snack om patriarkatet som bortblåst. Då var det enda som kom upp…att man skulle ta bort bänkarna från t-banan för att försvåra kontrollen…

Den feministiska kampen är alltid viktig. Men just nu har en del feminister rest till ett annat krig och ingen begriper varför…

Italiensk polis avslöjar planerad attack mot Vatikanen.

En sak som slår en när man är i Rom är den tungt beväpnade polisen som står lite här och var. Jag hörde för en tid sedan en debatt i Sveriges Radio där flera personer bekymrade sig över att de sett två poliser på Centralstationen i Stockholm ”överdrivet beväpnade”.

Själv känner jag mig trygg med militärpoliser med automatvapen på gatorna. De utgör inget hot mot mig. De är där för att skydda en sådan som mig, mot bland annat terrorism.

Dessutom är Rom och Vatikanen två extremt utsatta mål för den militanta islamistiska terrorismen.

Nu visar det sig att italiensk polis lyckats avvärja ett möjligt terrordåd mot Israels ambassad i Rom och mot Vatikanstaten.

Givetvis tänker jag omgående och i solidaritet boka in ännu en fantastisk resa till Rom.

Värt mer än allt guld.

Jag får inte riktigt ihop bitarna. Ena stunden är jag som Marcel Proust med gardinerna fördragna mot det iskalla regnet, liggandes i min säng och skrivandes långa meningar om kärlek i min kommande roman, en obotlig romantiker med för mycket fritid, en Lundell-kopia i munkjacka på Söders höjder som vill dikta och älska mig ut ur världen.

Nästa stund är jag en siken sanningssökare med rättvisepatos, en skriftställare som gärna klättrar upp på barrikaderna och tar litterär strid för det jag tycker är viktigt, riktigt och sant.

Men jag tror nog att det är två sidor av samma mynt, mer än motsägelsefulla personligheter.

Det är delar i yrket så att säga. Allt för få författare vågar ta ställning och tar de ställning gör de det i harmoni med sina kollegor och sina vänner. De tycker som alla andra.

Sedan har jag också extremt få författande vänner. Å andra sidan har jag få vänner överhuvudtaget…

Men jag tror verkligen på författaren som en gerillarörelse. Jag tror på människan som går åt motsatt håll. Jag avskyr likriktning. Jag tycker så illa om feghet, om att ha makt och möjlighet men att missbruka den genom att stryka rätt ryggar.

Om ni visste hur många falska, livrädda karriärister det finns på landets redaktioner. Men det vet ni kanske redan.

En vän sade till mig härom dagen: ” Vi måste få upp dig på banan igen så du inte blir en av de där som blir erkända och berömda först efter din död”.

Jag har alltid trott att det var mitt öde. Jag kan ärligt säga att jag aldrig gjort något för att bli berömd eller populär. Jag har aldrig tagit den enkla vägen. Jag vet inte ens hur den vägen ser ut. Jag vet inte hur man hittar den vägen. Gud har en annan plan med mig och det är inte alltid jag sympatiserar med den planen men jag har alltmer kommit att acceptera den.

Mitt kall är att skriva som det är. Mitt kall är att använda det vapen jag blivit given, det skrivna ordet, och slåss för sanningen, för den lilla människan, för så kallat vanligt folk, för alla dem som inte har ordet som makt och vapen och för alla dem i vårt land som känner att makten och eliten inte ser dem, som känner sig förödmjukade och satta på undantag.

Det är inget arbete som ger stålar och guld. Det är inte heller, och detta är viktigt, ett arbete som är viktigare än någon annans arbete. Till skillnad mot ryktet ser jag inte mig själv som en särskilt betydelsefull person. Till skillnad mot ryktet tar jag faktiskt inte mig själv på ett allt för stort allvar. Men jag är stolt över uppgiften! Jag är stolt att jag har förmågan att vara till tjänst.

För det är ett arbete som ger en djupt liggande mening.

Och det är värt mer än allt guld.

Kärlekens motsats är rädsla, inte hat…

Jag har levt halva livet ensam.

Jag vill inte leva ensam längre. Jag vill ha ett bullrande hus, spring i dörren, onödigt mycket disk att diska, kaos, skratt, röster, tassande i dörrposten. Jag vill ha hallen full av okullvräkta skor. Jag vill ha jackor slängda på golvet. Och en trädgård. Jag vill ha en trädgård med uselt odlade krusbär. Jag vill ha ett bibliotek och böcker hela vägen till taket. Jag vill ha min M där och mina barn och alla hennes barn och en familj som är som en blomma som slår ut varje morgon, som en solros, som en stolt, leende blomma av ljus som sträcker sig mot solen…

Mina lyckliga stunder i livet har kommit i gemenskap. Som författare är jag programmerad för ensamhet. Men som människa är jag skapad för kärlek och gemenskap.

Hat är inte kärlekens motsats. Kärlekens motsats är rädsla. Att vara rädd, att ha alla chanser men inte ta dem, är kärlekslöst. Att låta någon annan alltid ta smällen, att huka, att smida hemliga planer, att hålla käften när man borde och kunde tala, när man ljuger om vad man egentligen tycker och tänker, är man kärlekslös.

Jag fyller 44 år i år. Jag har inte tid för mer ensamhet. Jag vill leva, blomma i kärlek.

En poets ilska under det nya terrorhotet…

Nytt terrorhot mot Sverige alltså… Inga kristna fundamentalister den här gången heller.

Jag minns när en del började prata om de eventuella riskerna med islamistisk fundamentalism i svenska förorter. Jag minns hur de raskt städades undan som rasister. Jag minns att jag själv tänkte att det inte kunde vara så illa. Inte kunde det frodas sektliknande enklaver i svenska förorter? Inte kunde vara det sant att det stod män och klockade sina kvinnor vid nedgången till tunnelbanan? Inte kunde det vara sant att det bildats parallella världar, små öar av hat och förakt där religiös fundamentalism frodades?

Jag värjer mig fortfarande mot detta med höger och vänster. Jag är inte höger! Jag står fri. Jag står på den plats jag krigat mig till och försöker beskriva det jag ser och formulera mig runt det. Men vänsterns svek i allt detta är dubbel. Dels vägrade de se problemen när de fick läge serverat på sitt bord, dels har de ägnat mycket tid, energi och hat åt att förfölja dem som haft modet att i solidaritetens namn uppmärksammat detta.

Vi som vägrar vika oss i den här kampen är inga fascister eller högerextrema idioter. Vi är empatiska, solidariska medmänniskor med patos som sr verkligheten som den är.

Sanningen har blivit satt på undantag i det här landet. Det har tassats och det har tassats runt den berömda gröten tills den blivit möglig och stinkande. Sedan har makten har satt fram en ny tallrik gröt och media, politiker och opinionsbildare har börjat tassa igen.

Detta har pågått i decennier.

Först det senaste året har etablerad media, politiker och de andra gjort det som vi andra försökt göra under en tid, nämligen att sätta en stor tas i den där gröten, vända upp och ner på skiten, skruva isär allting och se hur det är uppbyggt.

Alla har väl egentligen vetat det vi läser om idag, att IS har terrorister på plats i Sverige för att utföra terrordåd. Hur kom de hit? Tutade det upptaget i Monas lur? Har de kunnat gömma sig hos släkt och vänner? Har MP hjälpt dem?

Och ni! Ni som dryga 2700 som de senaste två dygnen försökt släcka ner min blogg. Vad gör ni om IS bombar era barns skola? Vad gör vi alla om det otänkbara händer, om IS lyckas genomföra en attack mot Sverige, hur blir det då med alla försvarstal riktade mot människor som offentligt visat sitt förakt för det västerländska? Hur tänker Svenska Kyrkan som ville plocka ner Jesus för och täcka för korsen för att välkomna muslimer? Hur blir det med alla aminers tystnad?

Är ni inte trötta på detta? Är ni inte trötta på er undfallenhet mot denna perverterade form av islam som hotar oss och våra barn?

Vi har alltså människor i vårt land som skulle jubla om de mördade era barn. Och många av er håller käften. Många av er hukar i gränderna. Många av er stöder förtryckarna. Många av er har mage att kalla era solidariska och toleranta. Det är ni som krattar manegen för terrorn. Alla ni som viftar undan debatten om den uteblivna handskakningen som en löjlig låtsasfråga. (Och det är många): Ni som helt håller käften om det ni vet. Ni som vägrar lägga ihop 1 plus 1.

Och alla ni moderata, fredliga muslimer som också håller tyst. Varför gör ni det? Varför höjer ni inte rösten och fördömer hatet och mördandet?

Vi måste stå enade mot barbariet. Vi måste verkligen se verkligheten som den är.

Jag minns hur upprörd en ung kvinna var i SVT Debatt efter valet 2014. Hon försvarade att hon plockat bort vänner från Facebook som röstat på SD. Jag uppskattade hennes ilska och henens patos. Jag minns att hon sade: ” Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag reagerade när neofacismen tog över Sverige”.

Jag håller med. Men neofacismen och det hot vårt land lever under kommer inte ifrån ett demokratiskt parti. Vårt största hot, vänsterns största hot, demokratins och allas lika värdes största hot, kommer från islamismen.

Alla de som hukar nu, alla de som till och med försvarat barbariet, alla ni som hotar och jagar en sådan som mig, alla ni som helt blankt vägrar skriva om det som sker, alla ni som börjat skriva om det först nu fast ni vetat i flera år, alla ni som under galgen går till reträtt, skäms ni inte?

Det är vänsterns lakejer som skulle bli uppställda mot den blodig väggen först. Det är just ER frihet de hatar. Det är ERA barn de skulle ha slaktat med ett leende på läpparna.

Förstår ni inte det?

Det är därför jag tar sådana risker med mitt skrivande. För att jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde för att vara en motkraft mot barbariet.

Svensk demokrati-En dörrmatta för islamism?

Har Malin Pekgul rätt i vad hon säger i SVT just nu är det en av de största svenska skandalerna i modern tid. Det är rätt många som är värda en ursäkt och upprättelse. Ett helt parti och alla dessa väljare tex…

Detta är bland det värsta jag hört. Svensk demokrati som en lekstuga för islamister. Svensk demokrati som en dörrmata för islamister och terrorister.

Jag säger inte att det ÄR så här. Jag säger bara att om det Pekgul, med stort mod, säger i direktsänd teve är sant, är det något grundläggande ruttet inte bara i Miljöpartiet, utan i svensk demokrati överhuvudtaget.

Det är verkligen vidrigt.