Rädsla för de som ska skydda oss?

Löprunda genom högsommaren. Människor och tro i SRP1 i lurarna. Alltid intressant.
Idag talade programledaren med korrespondent Lotten Collin från Rio med anledning av att OS drar igång på fredag…

Collin hade tagit en promenad längs den berömda strandpromenaden i Rio och kunde med förfäran rapportera om att hon sett många militärpoliser med automatkarbiner utplacerade längs hela stranden…

– Annars brukar man få hålla ett fast grepp om väskan på stranden, skrattade hon…

Sedan sade hon något intressant som givetvis bara passerade okommenterat.

– Jag föredrar nästan att det är så framför att se alla dessa militärer med vapen som pekar åt olika håll…Man blir nervös av dem.

Så Sveriges Radios utsände är alltså mer rädd för de som är där för att skydda henne än hon är för anledningen till varför de är där.

För faktum är att det finns ett väldigt uttalat hot mot OS från IS. Det bekräftades för övrigt av både reportern och programledaren.

Det är därför militärerna är där. För några veckor sedan genomfördes ett barbariskt terrordåd (för övrigt planerat i flera månader och inte ett dåd av en ensam galning) längs strandpromenaden i Nice.

Jag utgår ifrån att Collin skulle känna sig en aning mer tacksam mot militärerna som står där och riskerar sina liv för hennes och andras säkerhet om de faktiskt lyckades förhindra ett terrordåd en kväll när hon tar en promenad längs vattnet…

Relationen till städer. (Känn ingen sorg…)

Relationen till städer är några av de viktigaste vi har under ett liv.
Min kärlek till Rom har präglat mig på djupet. Min uppväxt i en förort till Göteborg har gjort mig till den jag är. I Norrköping tog min skrivande karriär fart på riktigt och Stockholm…Ja, Stockholm har en stor roll, inte bara som bakgrund, i min nya, kommande roman. Här är mina barn uppvuxna.

Likt alla relationer förändras också relationen till städer genom livet. När jag flyttade från Göteborg den 1 januari 2004 lämnade jag en krater av fylla, illvilja, kaos och vad jag uppfattade som en total likgiltighet inför mitt skrivande. Under flera år ville jag inte ens resa tillbaka till Göteborg. Staden var som ett museum.
Göteborg var som den uppstoppade vargen på naturhistoriska som stirrar på en med sina döda ögon av glas. Den blicken följer en överallt i rummet men är egentligen blind…

Sedan blev Göteborg nostalgi och vemod. Jag minns den regniga kvällen när Johanna och jag vunnit På Spåret. Jag satt i en taxi och lyssnade på Håkan Hellström. Jag tog en promenad den natten, upp mot Landala, traskade genom Guldheden, ner mot Järntorget, Slottsskogen, Majorna, gatorna där vi rasade, rusade, ramlade. Det var väldigt vackert. Vi hade vänd och vunnit den där tävlingen på sista resan. Gissa vart vi var på väg?
Göteborg.

Jag samlade mina minnen på ett strå den kvällen och efter det började något lossna och skramla i hjärtat. På ett väldigt bra sätt.

Jag har varit tillbaka lite då och då under de här tolv åren. Ofta har det varit stillsamt och värdigt. Fint, stilla, lite vemodigt.
Den här gången, när tåget rullar in på stationen, känns det annorlunda. Göteborg är inte längre alla dessa minnen. Vargen har riktiga ögon. Michaela är med men det är inte bara därför. Staden har trätt ut ur mitt egocentriska gastkramande grepp. Göteborg har gått vidare. Eller, vilket nog är sannare, det är jag som gått vidare. Göteborg gick vidare för länge sedan.

Vi har några riktigt fina dygn i min gamla hemstad och jag är stolt att hon strålar som hon gör. Jag besväras inte av minnen eller vemod överhuvudtaget. Jag går på Liseberg med Michaela och det känns som att bli barn på nytt. Vi träffar mina föräldrar och äter middag. Vi promenerar, köper kläder på rea. Vi älskar varandra och det är som om staden sjunger sina sånger för oss…

De där gatorna med sina kullerstenar, spårvagnarna som gnisslar i kurvorna, turisterna med sina kartor, Saluhallen, Sjuans Ölhall, gamla krogar som bytt namn eller slagit igen, träden i alle´n, Heden, Järntorget… Allting står upp en gång till, på nytt.

Folk är trevliga, tillmötesgående, vänliga och det är då det slår mig. Göteborg är numera en ny stad för mig. Det har äntligen runnit tillräckligt mycket vatten under broarna för att en idiot som undertecknad ska kunna försonas och gå vidare med sitt liv.

Mamma kör oss tillbaka till hotellet efter middagen och Älvsborgsbron glöder som ett bruddiadem…

Kristenhetens härskarteknik.

Detta att ärkebiskopen går till hätska angrepp och tar hjälp av DN för att stenhårt försöka tysta all kritik är rent motbjudande. Det är klassisk härskarteknik.

I min bok är det fortfarande mer anständigt att bli arg på en ideologi som skär halsen av ens trosfränder än att bli arg på budbäraren som envist och trots mordhot, påhopp, illvilja och smutskastning faktiskt försöker beskriva verkligheten som den är.

I min värld som kristen står man upp för sina kristna syskon. I min värld är kärlek aldrig samma sak som att ängsligt hålla sin käft. I min värld är ett tydligt ställningstagande MOT barbariet också ett ställningstagande MOT den militanta islamismen.

Det är rätt ynkligt när Svenska Kyrkan, ärkebiskopen och DN istället för att jaga terrorns barbariska hantlangare, istället för att på allvar ta ställning MOT våldet, väljer att försöka misskreditera och smutskasta mig och andra.

För er kännedom. Jag har sökt ärkebiskopen vid flera tillfällen för att mötas och samtalas men bara möts av ignorans och hätska utfart om varför hon aldrig i livet skulle vilja träffa en sådan som mig.

I mellanöstern är snart alla kristna utplånade och fördrivna. I Frankrike fick en präst halsen avskuren. Nästan dagligen mördas människor över hela jorden i den militanta islams namn.

Att då mumla i skägget är inte att visa sympati eller solidaritet eller kärlek. Att tveka, fega, att hålla käften om det alla ser och det alla vet är INTE kristet.

Det är bara fegt.

Jag tror på samtal och försoning. Men jag tror lika mycket på mod och på att vi privilegierade kristna (som också dagligen utgör en måltavla för samma hat och barbari) medan vi ännu hare chansen ska visa vår solidaritet med våra kristna syskon runt om i världen.

Den nya elitens folkförakt stinker.

Gav mig ut i skogen samtidigt som molnen drog ihop sig över himlen. Äntligen föll regnet. Sprang mina kilometrar och lyssnade på radio, Studio Ett i SRP1. Debattören Ebba-Witt Brattström anklagade alla som stödjer Trump i USA för att vara ”vita kränkta män”.

Jag har inte ett enda ruttet öre över för Trump. Det är det där folkföraktet jag värjer mig emot. I själva verket är det personer som Ebba-Witt Brattström och hennes inbillat radikala etablissemang som krattat manegen åt personer som Donald Trump. 

Det är egentligen helt bisarrt att en miljardär kommit att föra folkets talan i ett presidentval och att en kvinna som Hillary Clinton blivit elitens och etablissemangets röst, uppbackad av allt från kändisar, via feministerna och till Wall Street och CIA…

När de radikala fick smak för makten förvandlades dem. Det är nämligen vad makten gör med människor, den korrumperar. Också de allra mest radikala, kanske allra helst just dem… Så medan den demokratiska vänstern i USA (och här hemma) flyttade till sina inhängnade små öar och började tjäna pengar kapade de alla band till vanligt folk.

Jag har försökt beskriva det där i texter under lång tid. Men själva ser de inte att de förvandlats till just den elit de en gång gav sig ut på barrikaderna för att strida emot.

Det är därför så många LO-arbetare röstar på SD. Det är därför så många bortglömda människor på landsbygden i Sverige röstar på andra partier än det gamla statsbärande partiet Socialdemokraterna och jag tror det är därför som så många vanliga människor är beredda att lägga en röst på Donald Trump. Det är inte för att de tycker att Trump verkar vara en suverän statsledare med ledaregenskaper utan det är för att alla de som faktiskt hade kunnat göra verklig skillnad i deras liv, de som skulle varit deras företrädare, helt enkelt svikit dem, pissat på dem, skitit i dem, föraktat dem.

Kanske till och med klumpat ihop de allihop och kallat dem ”kränkta vita män” för att därmed täppa till truten på dem.

Tänk på det. Ebba-Witt Brattström. Det är ditt och dina gelikars svek som gör att de som egentligen tycker som er, som delar era värderingar, ser sig om efter andra företrädare.

Det är ni som sviker.
Eftervärldens dom kommer bli hård.

De äldre svälter.

Vi har människor i det här landet, män och kvinnor, som arbetat hela sina liv, som byggde upp det här landet från grunden, som levt för att arbeta och bygga Sverige starkt och stolt, som nu lever under fattigdomens gräns.

UNDER fattigdomsgränsen…

Stockholms stadsmission slår larm. Allt fler pensionärer kommer till dem för att de inte har råd att äta. Det är ju fullständigt vedervärdigt.

Gamla människor som vi alla, särskilt politikerna, står i tacksamhetsskuld till, som är så fattiga att de inte har mat för dagen. De svälter. Hade de inte haft Stadsmissionen hade de inte haft råd att äta.

Och de blir allt fler.

Samtidigt lägger regeringen miljarder på nyanlända. Senast idag skriver bland annat DN om dessa miljarder.

Och vänta lite nu…Innan ni börjar singla med rasistkortet. Sverige bör vara en humanitär stormakt. Sverige bör vara ett solidariskt land. Men man bör ha råd med sitt öppna hjärta. Har man inte det har man inget öppet hjärta, så enkelt är det ju.

Under den tid som vi hade råd att både ta hand om våra äldre och de nyanlända var det ju fantastiskt. Och Sverige är och har alltid varit ett solidariskt land.

Men i ekonomins värld finns alltid ett sammanhang och jag undrar nu, jag säger inte att det ÄR så, men jag undrar. Skulle en del av de miljarder som läggs på de nyanlända kunna komma våra äldre till del?

Får man ställa den frågan?

Jag är stolt över Sverige generösa sida. Men hur generös är man när så många gamla i vårt land har det så svårt?

Inte ett enda ord om de äldre från politikerna…

Pengarna finns. Men inte för de gamla tydligen…

För att vara väldigt tydlig: Jag säger inte att det ÄR så. Jag undrar bara. Någon med bättre ekonomisk överblick får gärna förklara.

Och hur kan vi kalla oss ett solidariskt samhälle om vi låter våra gamla söka hjälp på Stadsmissionen för att de inte har råd med mat?

Jag visste inte att situationen var så katastrofal. Det är en stor skam för Sverige.

Terror nu och då.

Det var intressant att lyssna på SRP1 igår…

Jag har jobbat med radio från och till i nästan tjugo år. Jag har arbetat i alla kanaler (utom P2).

Jag har haft Tankar för dagen i P1, medverkat i Allvarligt Talat i P1, sänt lokalradio i både Göteborg och i Norrköping, arbetat med Bossanova och Frank i P3 och sänt Karlavagnen i P4. Jag har aldrig fått sommarprata men varför jag inte fått det kan en tvååring räkna ut…

Jag älskar radio. Jag kan höra på programledares röster när de blir extra engagerade, när de får säga något som ligger de lite extra varmt om hjärtat.

I går var en sådan dag. På morgonen hörde jag en fullständigt bisarr krönika av Jens Möller i Bryssel. Jag vet inte vilken hippie-drog han svept till fruktost men han var arg över att han såg så mycket beväpnad polis i Bryssel och när han var i Frankrike. Han gillade inte att se de där beväpnade poliserna. Varför inte det kan man undra? Jo, för att de beväpnade poliserna (som är där för att skydda människor som Jens Möller) enligt Möller ”tvingar terroristerna att bli mer kreativa”…

Just när man trodde att idiotiens gräns nåtts och fått tusen flaggor på sin topp klättrar Möller en liten bit högre upp…

Enligt Möllers logik vore det alltså bättre att plocka bort alla poliser och all militär så att terroristerna kan halshugga, använda yxa och självmordsbomba oss enligt klassisk sed…

På eftermiddagen sedan, i Studio Ett, var det dags igen.

Programledarna sade sig ha uppgifter om att väldigt mycket färre människor dör i terrordåd idag än på sjuttio och åttiotalen. De lät triumferande. Äntligen skulle vanligt folks oro punkteras. Äntligen skulle den blöta fega filten knytas ett extra varv. Äntligen skulle den fina, statliga, korrekta radion berätta för alla okunniga dårar att de inte behöver vara rädda…

Terrorexperten Hans Brun var med och han plockade de taffliga redskapen direkt ur händerna på journalisterna.

Med tre, fyra enkla meningar konstaterade han att i stort sett alla terrorrelaterade dödsfall förr handlade om konflikter i Spanien och/eller var utförda av IRA på Nordirland. Två konflikter som upphört. Då visste man var terrorn huserade. Då visste man hur barbariets infrastruktur såg ut. Man visste att undvek man Belfast och delar av Spanien var man mer än säker.

Programledarn blev helt villrådiga. De stammade. De blev tysta. De lät sura över att få sin tes krossad. De visste inte riktigt hur de skulle handskas med allt detta…

”Så vi har alltså skäl att vara rädda trots allt?” utbrast en av programledarna.

Den nya terrorn handlar inte om separatister i Spanien eller om IRA. De nya terrorn är ett sorts ständigt pågående krig mot OSS, mot det liv och den solidariska demokrati VI byggt upp och vi är dumma i huvudet om vi försöker översätta terrorn 2016 till hur terrorn såg ut 1974. Det är ett helt annat slags krig nu. Det är inte ett krig mot några andra någon annanstans. Det är inte andra de är ute efter. Det är OSS de är ute efter. Det är vårt sätt att leva de hatar så intensivt.

Avslutningsvis en annan terrorforskare; Magnus Norell:
– Om man tittar tillbaka på den senaste tiden är det få veckor då det inte inträffat ett islamistiskt terrordåd någonstans i världen.

Jag begriper inte varför statlig media med en sådan perverterad iver hela tiden försöker söka andra lösningar än de uppenbart sanna när det gäller den islamistiska terrorn.