…Och folket bygger landet.

Jag har DN under en månad. Det kostar mig 49 kronor. Det var det värt.

Tidigare tog tidningar som DN täten i det offentliga samtalet, de satte agendan som det heter, man skapad enheter, man ledde nyhetsarbetet och människor läste och samtalade om det de hade läst.

Nu är det, som vi brukar säga, nya tider.

DN är fortfarande bitvis en relevant tidning, men man har i likhet med de flesta andra tidningar fullständigt tappat tätpositionen när det gäller opinionsbildning. Jag vet inte om chefredaktörerna på de stora tidningarna, cheferna på SR och SVT är medvetna om ville förakt deras tjänster och produkter väcker ute i landet.

Man kan se på det nye landskapet som en väldig skog som plötsligt drabbas av solen efter decennier av lågtryck och ösregn. Det sjuder av liv överallt. Det blommar under träden. Grenarna, de gamla, uråldriga journalistiska ekarna, slåss nu om det strilande ljuset med uppstickare underifrån.

Allt som gror är inte av godo. Det finns en del slagg, en del riktigt mörka krafter, men sammantaget är det av godo att demokratins yttersta gren, journalistiken, faktiskt på allvar blir demokratisk. För om gammelmedia nu är så oändligt överlägsen all annan media (vilket gammelmedia i mångt och mycket tror och tycker) så behöver dem berätta det på ett sakligt och konkret sätt. De behöver förtjäna sitt förtroende. De behöver legitimera sitt existensberättigande.

Jag älskar gammelmedia. Jag älskar tidningar, ledarsidor och långa reportage. Men eliten måste ta sig ut ur illusionen att man fortfarande är landets ledande förmedlare av sanning. Det är helt enkelt inte sant längre.

Folket bygger landet. Så länge folket älskade att bygga landet enligt socialdemokratisk modell så älskade eliten folket. Men när folket går åt ett annat håll tycker eliten, den mediala och den politiska, inte att det är lika roligt längre. Så man skyndar sig ner till stranden och sätter sig i den lilla ekan, ni vet den där båten som staten & kapitalet en gång rodde… Den ror media och politikerna ihop nu.

Men sanningen gror underifrån. Förändringen kommer från ilskan över att ha blivit förda bakom ljuset.

Det är koder med siffror, kampanjer, tystnader, rädslor, politiska överväganden, kampanjer, smutskastning, lögner, förtal och tusen andra knep som media försökt täppa till. Det har inte gått. Nu är vi där vi är. I en ny värld, i en ny ordning där förändringen går väldigt snabbt.

Men DN ja.

I veckan läste jag en spännande intervju med en norsk professor i sociologi, Grete Brochmann. Hon berättar om vilken total skillnad på synen på öppenhet det är mellan Norge och Sverige när det gäller information om sexualbrott. Hon säger:
– Om kvinnor i Norge hade blivit utsatta för angrepp på samma sätt som de verkar ha blivit i Sverige, så har jag väldigt svårt att tro att den norska polisen, eller medierna här, skulle lägga locket på av rädsla för att grupper av människor skulle bli stigmatiserade.

Det där är intressant. I Sverige har vi alltså en polismyndighet (cheferna, inte fotfolket) som hellre skyddar brottslingarna än värnar offren, de utsatta flickorna. Det är i högsta anmärkningsvärt.

Professorn fortsätter:
– Jag är generellt en förespråkare för att information och fakta ska upp på bordet för att man ska kunna diskutera och försöka se om det finns några mönster. Det är extremt viktigt om man vill kunna göra något åt samhällsproblem som är svåra, även mod et finns en risk att grupper blir utpekade.

Detta är och har varit självklarheter när det gäller nästan allting annat i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att INTE berätta om det varit vita, heterosexuella medelåldersmän som bildade klungor och i grupp ofredade unga flickor på rockfestivaler. Det är VISSA grupper som ska skyddas. Det är VISSA grupper som inte ska namnges. Jag förstår det inte.

Sedan säger professorn i DN en intressant sak till:

– Detta har gett oss (I Norge-min anmärkning) en mer pluralistisk debatt som har fler dimensioner än den ni har i Sverige. Den gör att vi fått upp ögonen för att gruppen ”invandrare” är en väldigt heterogen grupp med många olika erfarenheter.

Öppenheten som en försäkran MOT rasism annars. Precis tvärtom om hur det brukar låta i Sverige. Det där är spännande.

– När man lyfter upp konflikter och motsättningar i ljuset tar man ofta udden av dem, säger hon.

Sverige är inget rasistiskt land. Vi är ett av de mest generösa länderna i världen när det gäller att låta folk få komma hit undan krig och förföljelse. Det många reagerar på är när människor vi välkomnar hit hugger ihjäl människor som är där för att hjälpa dem på deras boenden, , eller kollektivt ofredar unga tjejer, eller drar runt i skrikande klasar på staden och ställer till bråk. Och folk blir förbannade när media och politiker ljuger för dem. När deras värld och verklighet på alla sätt går på total kollision med det de läser och ser på nyheterna.

Den kollektiva lögnen är på väg att brytas i Sverige. Det är folket som rest sig, som reagerat och det är fortfarande folket som bygger landet. Om man tycker att folket bygger landet fel har man alltid valet att ta debatten, att våga lita på sina egna argument, och inte hemfalla åt våld, hot, spottloskor, trakasserier, lögner, förtalskampanjer, avspelningar och annat subtilt och avskyvärt mörker som ”det goda hatet” ofta hemfaller åt.

Hur uselt och lågt är det inte att säga uppbekantskapen med en vän man haft i trettio för att denna vän röstar på ett parti man inte delar uppfattningar med. Ta debatten istället. Sträck ut en hand. Att hota, hata och säga upp vänskap är samma som att säga ” Jag tror du har fel men jag är rädd att du har rätt och jag är så förtvivlat arg på att jag inte bättre argument så jag tar bort dig som vän nu.”

Och folket bygger landet….

En öppen vinter.

I går blåste det så att det sjöng i springorna. Grannen ovanför, som fått för sig att hon måste gå runt inomhus i vad som låter som skidpjäxor, slet i balkongdörren tills den skrek som ett slaget djur.

De kala grenarna kastar sig fram och tillbaka. Det är några plusgrader och lördag i världen. Inte min favoritdag. Jag vet inte vad det är men lördag är som en kostym som sitter illa. Så har det alltid varit. Även när jag ung var lördag ett omkullvräkt vattenglas. Stiltje. En förmiddag med förhoppningar och en eftermiddag i tristess.

Men det är underbart att ha barnen här. De vrider upp glädjen för mig. De är veken i jorden, ett bloss som slår upp, gläntan äntligen efter tio timmars meningslös vandring rakt in i en dimma med tänder…

Jag läser Ulf Lundell, En öppen vinter. Dikter, eller polaroid-bilder i form av texter skulle man kunna säga. Den kom för sex, sju år sedan. Lundell är underbar, han är rädd, arg, rädd igen. Han kör bil mellan Österlen och Stockholm och blir förbannad på allt och alla, också på sig själv. Han skriver med en direkthet som tilltar mig. Han håller mig på tårna. Han är en av oss, en av de harhjärtade, en av oss som aldrig verkar få livet att gå ihop.

Vad är en öppen vinter? Nykterhet, strävan, arbete, blicken fokuserad, löprundorna över Västerbron.

Kärleken till barnen, till Michaela. Att inte bli bitter på alla jävlar som knyter upp snaror överallt för till sist upptäcker man att det inte är min skog de huserar i, det är inte i min skog de knyter sina snaror och gillrar sina fällor, det är en skog jag aldrig behöver sätta min fot i, det är deras mörker, deras elakhet är deras, min blick rör sig över andra vyer, regnet jag känner, anar, ser dra fram över hustaken är mitt regn, min storm.

Jag träffade en redaktör i veckan som sade det till mig, ”Vi vill inte ha mer av den där gnällige Birro, han som är sur för allt han blivit utsatt för” och visst hade han rätt och visste gnäller jag ibland men det har inte varit enkelt att stå stadig här, att stå rak och gå stolt efter det förbannade året jag har bakom mig. Det har inte varit enkelt men jag överlevde, jag är här, jag är stark, jag är grymt bra på det jag gör, och visst har jag fortfarande alla skäl i världen att vända det här fårade gamla ansiktet mot vinnarna och himlarna som jag alltid har gjort och fortsätta gå min väg som inte bara är min utan också er värld, ni som fortfarande och gärna läser det jag skriver.

En öppen vinter.

Det är fint. Det är vad vi behöver just nu, en öppen vinter.

Facebook! Jag vill ha mitt konto tillbaka.

Ingen bra dag.

En dag som varit som vädret, lodrätt snöfall med iskallt regn från alla håll och kanter.. Tuffa besked lite här och var.

Men också ett väldigt lovande möte rörande yrket.

Men så släcker Facebook ner mitt konto och ber mig verifierar att jag är jag. Jag gör det. Jag skickar till och med in bild på mitt pass och sedan väntar jag. Och väntar. Och väntar.

Ingenting händer.

Jag försöker kontakta Facebook, eftersom lite av grejen med sociala medier är just kommunikationen, men det visar sig inte helt enkelt.

Så jag mejlar.

Och väntar.

Men ingenting händer.

Mitt konto är fortfarande släckt och stängt.

Och så får jag reda på att det antagligen beror på att folk anmält mig till Facebook. Inte nog med att jag ska få sparken från alla sammanhang, de vill ha bort det jag skriver från Facebook också.

Sprid gärna detta på era egna FB-sidor.

Facebook är mitt enda arbetsredskap. Det är det enda jag har kvar. Det är det enda kvarvarande sättet jag har att nå ut på…

Om Facebook läser detta, eller någon vet något, meddela mig gärna. Jag vill ha mitt konto tillbaka.

 

Snart kväll igen i detta sönderslitna gamla land…

På vägen hem idag såg jag solen klättra tappert över takåsarna.

Det är sju plusgrader. Jag viker ner luvan på jacka, vänder mitt ansikte mot den där eviga himlen och försöker ta in allting som händer som nu, allting som är en känslig människas mardröm, en sorts matematisk kod som inte går att lösa.

Sverige är hårt, hårt spänt. Sverige är en blågul vajer i en mörk rymd och det är en vajer som hotar att brista. Ska/bör man vara rädd eller är det fånigt? Vad ser jag framför mig för mig själv, mina barn?

Gäng drar runt i storstäderna på kvällar och nätter, de våldför sig på kvinnor , ofredar dem, örfilar dem, gruppvis alltså, så fegt som något kan bli, de ägnar sig åt skadegörelse, polisen skriker efter mer resurser, det är en helt ny form av kriminalitet som dykt upp bara senaste tiden…

För några dagar sedan fick tio (!) poliser fly ut via nödutgången på ett asylboende eftersom stämningen var så hotfull.  Det liknande, enligt polisens egna rapport om ”en hejaklack på en hockeymatch”.

Minst en polis fruktar för sitt liv. ”Jag var mentalt förberedd på att slåss för mitt liv” skriver en av poliserna i den interna utredningen.

Kan vi stanna där ett ögonblick?

Människor som vårt land valt att ta emot hotar poliser till livet…

Människor som säger sig ha flytt från krig och lidande, som efter en lång resa kommer till ett land som är känt i världen för sin gästfrihet mot flyktingar, och så så hotar de poliser till livet?

Vad handlar detta om?

Enligt Expressens ledarsida handlar det till stora delar om att flyktingarna som kommer hit tvingas bo trångt.

Hur oanständig i sin perversa iver att förbli politiskt korrekt får man egentligen bli? Hur blind för den verklighet vi har omkring oss går det att bli`

Det är alltså därför en femtonåring knivhugger en ung kvinna till döds, för att det är trångt?

Stå framför den unga kvinnas anhöriga och säg det om ni vågar,  kära före detta kollegor på Expressen.

Polisen och resten av myndigheterna verkar stå helt handfallna inför de grupper av marockanska ungdomar som drar runt och vandaliserar och ofredar unga kvinnor på staden. Det är väl bara att ta dem och låsa in dem.

Enligt polisen flyr de från de boenden som finns för dem. Vad ska de då här att göra?

Ska vi tinga dem att söka asyl här fast de inte vill? Jag fattar inte…
Om man verkligen vet att de är från Marocko, om det går att bevisa det, varför inte köra dem till marockanska ambassaden? Samla ihop dem och sätt dem på ett flyg tillbaka till Marocko. Skicka räkningen till Marockos ambassad.

Polisens resurser går allt mer ut på att ta hand om bråk på flyktingmottagningar.

Dessutom har terrorhotet mot Sverige höjts och förstärkts. Vi hjälper säkert en del människor och den delen är jag stolt över. Men vi verkar inte ha någon kontroll alls över vilket kaos, vilka krig, vilka vanor och vilka brott vi därmed också tar in i landet.

I vissa fall får man tala om kultur, i andra fall får man det inte. Under tiden rasar verkligheten över oss i kväljningar, i svarta vågor…

Fler sansade röster måste höja rösten rörande detta. Fler journalister måste våga skriva. Fler poliser måste vittna. Annars kommer den där blågula vajern att brista och då blir det riktigt hemskt här.

Jag fattar ingenting. Denna undfallenhet. Denna plågsamma oförmåga till handling. Ta tag i problemet nu när det ligger på bordet.

Det skymmer utanför fönstret. Solen orkade inte upp hela vägen ovanför husen. Snart är det mörkt och kväll igen i det här sönderslitna gamla landet…

Det mediala hyckleriet.

Det finns många lärdomar att dra av vad DN för ett knappt år sedan kallade ”Fallet Birro.”

Den viktigaste läxan jag dragit är att jag förärats med en blick som numera skär rakt igenom etablissemangets hyckleri. Deras pinsamma ängslighet, deras förbannade positionering, deras räddhågsna självcentrering är ohyggligt tydlig och patetisk.

En annan läxa är det behövdes någon att snurra fast vid skampålen. Vänner försvann. Människor jag känt sedan Berlinmuren föll sade upp kontakten.

Exfruar valde sida offentligt. Människor jag arbetat med dagligen i åtta år sade upp bekantskapen.

Det var tufft. Men inte värre för mig än för många andra. Men jag valde att berätta hur ont det gör. Sverige kryllar av folk som har ont men av någon anledning håller käften om det.

Jag har aldrig förstått det där.

Vinden vänder snabbt när sanningen allt våldsammare slår igenom i sprickorna.

Nu försöker många fega skribenter ta åt sig äran av att ”skriva sanningen” men vägen de går är redan krattad, av sådana som undertecknad, men kanske framförallt av den alternativa, oetablerade media som de offentligt och officiellt säger sig avsky.

De inser att deras slag är förlorat.

Så applådera inte när dessa skribenter skriver självklarheter som många av oss försökte skriva för två år sedan redan. Se igenom partiledare som först nu, när vinden redan vänd, ber om ert förtroende i frågor där de under decennier konsekvent blundat för sanningen.

Jag vet att jag kan vara en gryning jävel men i grund och botten är det en  fråga om anständighet. Att hålla käften för att rädda sitt eget skinn när en kollega och vän släpas ner för den politiskt korrekta bygatan och något år senare helt sonika skriver exakt det som vi andra skrivit under flera år, är så genomskinligt.

Det är fegt och ynkligt. Att vissla och låtsas som ingenting när man satt på första parkett och såg människor gå under, och nu helt enkelt sno den offrades tankar, funderingar och engagemang vittnar om en värld präglad av ryggradslös ynkedom.

Jag minns och skrev också om den där presskonferensen som statsministern höll några dygn efter terrorattacken i Paris, där han menade att Sverige varit naiva. Han försökte få det att låta som om alla gått det mörker han och hans regering gått i. Men folket hade inte gått i något mörker. Många hade upplevt rädslan och skräcken och många hade också skrivit och talat om allt detta men makten hade helt enkelt inte lyssnat.

Så det var inte Sverige som land som varit naivt, utan regeringen med de flesta andra partier i riskdagen som varit det.

När jag åkte ut från Expressen, fick sparken från bokförlag och kyrkor, från fotbollssidor och annat räknade jag min bekantskapskrets och vänskapskrets i media till ungefär 75 stycken.

Ingen, inte en enda av dem, hörde av sig när jag åkte ut. Ingen! Många skrattade däremot, både högt och i smyg.

Nu ser och läser jag texter från flera av dessa som om det är just dem som kommit på hur läget i Sverige ser ut. Som om de var först med det.

Jag klarar mig. Det finns viktigare saker i livet än att få applåder för att man var först med att se världen, men jag undrar hur deras blick i spegeln ser ut. Skäms de inte?

Vi är många som tog striden först, som vågade när alla andra garvade åt eller spottade på oss. De gjorde sig av med oss för att nu helt sonika sno våra tankar och texter. De vände sin kappa efter vinden men de skulle aldrig våga vara den som ställde sig längst fram när det började blåsa.

Tro de inte. De är bara där de är för att få sitt ego smekt och sina förljugna hundhår smekta.

Det är så iskallt svenskt att man ryser i hela kroppen. Denna slätstrukenhet, denna feghet, detta undanglidande hån.

 

 

Visst finns det kultur att värna om.

I vissa sammanhang är det väldigt okej att prata om kultur. Om man vill bryta med den. Som fackföreningsrörelsen Kommunal. De vill bryta med en kultur som har handlat om att missbruka sina medlemmars förtroenden genom att supa dyrt och gå på porrshower. Då är det en kultur att bryta med.

I min värld är annars kultur något storslaget. Litteratur, poesi, konst, musik.

I ytterligare annat hänseende handlar kultur om ett kollektivs samling regler och överenskommelser. Kultur är vad som definierar ett land, en del av världen, en civilisation.

Kultur är att behandla sin medmänniska med respekt.

Kultur är att försöka uppfostra sina barn till solidariska, varma, innerliga och generösa människor. Kultur handlar om att uppfostra sina barn till att respektera alla och andra människor, att generation efter generation få barnen att förstå att alla är lika mycket värda och att det finns ett värde i att låta människor få vara som de är, att värna de svaga och lära dem att alla människor har rätt att vara vilka de vill.Och med vem de vill. Och att ingen har rätt att utnyttja dem.

Men när man försöker tala om kultur att bevara, även god och civiliserad sådan, som att inte knuffa familjemedlemmar från balkonger för att de älskar “fel” kille, som att konsekvent och alltid värna alla människors lika värde, som att ifrågasätta och fördöma fenomen som att kollektivt omringa och ofreda tonårsflickor på festival, att det inte är okej för män att gifta sig med minderåriga, då blir det plötsligt svårare.

Varför? Om det är en del av en annan kultur att mörda sin dotter för att hon drar skam över sin familj är det väl bara att kalla ett sådant beteende för vad det är. Barbari.

En kultur byggs upp långsamt och över tid. Sverige har kommit långt när det gäller väldigt mycket. En ung flicka kan gå i exakt hur kort kjol som helst utan att bli angripen eftersom vi över tid, genom och med hjälp av vår kultur, lärt våra barn genom några generationer nu, att det är hennes självklara rätt att gå klädd som hon vill. Det händer att hon antastas ändå, också av dem som levt i samma kultur som henne själv. Men jag törs skriva (jag är ju körd ändå) att det är bra mycket svårares för en kille som vuxit upp i denna kultur att gå så på tvärs med allt han lärt sig och antasta henne, än det är för någon som kommer från ett ställe där kvinnor ses på…På ett annat sätt.

Varför ryter feministerna aldrig till om detta? Jag fattar det inte. Men alla flickor här är untouchables. Fattar ni det? Ingen har rätt att lägga en hand eller ett finger på henne för att hon klär sig utmanade. I vår del av världen lägger vi inte vår familjs värde i våra döttrar. Våra döttrar är fria att älska vem de vill. Våra döttrar är inte våra i den meningen att vår heder hänger på vem de är med. Det är en helt och hållet främmande kultur för oss. Alltså skiljer sig vår kultur sig ifrån andras kulturer.

Jag är övertygad om att det är bra om kulturer blandas, om folk möts, om gränser överskrids. Men detta är mänskliga och civiliserade måttstockar. Det är demokratins fundament. Det är själva livets grundbult. Sluta snacka skit eller tassa ängsligt runt detta.

Vi har inte alltid rätt. Vi är inte alltid bäst. Men Sverige och västvärlden har kommit rätt långt när det gäller synen på jämställdhet och medmänsklighet. Det är vår kultur som gör oss starka i detta. Kultur är ett vackert ord. Det gör oss till något bättre människor. Det gör oss till medborgare i vår egen samtid. Det gör oss till civiliserade varelser mitt i en tid som skramlar med stenåldersmoral och vapen överallt.

Folk får gärna komma hit om de vill. Men de ska lämna sin stenåldersmoral vid gränsen.