De äldre svälter.

Vi har människor i det här landet, män och kvinnor, som arbetat hela sina liv, som byggde upp det här landet från grunden, som levt för att arbeta och bygga Sverige starkt och stolt, som nu lever under fattigdomens gräns.

UNDER fattigdomsgränsen…

Stockholms stadsmission slår larm. Allt fler pensionärer kommer till dem för att de inte har råd att äta. Det är ju fullständigt vedervärdigt.

Gamla människor som vi alla, särskilt politikerna, står i tacksamhetsskuld till, som är så fattiga att de inte har mat för dagen. De svälter. Hade de inte haft Stadsmissionen hade de inte haft råd att äta.

Och de blir allt fler.

Samtidigt lägger regeringen miljarder på nyanlända. Senast idag skriver bland annat DN om dessa miljarder.

Och vänta lite nu…Innan ni börjar singla med rasistkortet. Sverige bör vara en humanitär stormakt. Sverige bör vara ett solidariskt land. Men man bör ha råd med sitt öppna hjärta. Har man inte det har man inget öppet hjärta, så enkelt är det ju.

Under den tid som vi hade råd att både ta hand om våra äldre och de nyanlända var det ju fantastiskt. Och Sverige är och har alltid varit ett solidariskt land.

Men i ekonomins värld finns alltid ett sammanhang och jag undrar nu, jag säger inte att det ÄR så, men jag undrar. Skulle en del av de miljarder som läggs på de nyanlända kunna komma våra äldre till del?

Får man ställa den frågan?

Jag är stolt över Sverige generösa sida. Men hur generös är man när så många gamla i vårt land har det så svårt?

Inte ett enda ord om de äldre från politikerna…

Pengarna finns. Men inte för de gamla tydligen…

För att vara väldigt tydlig: Jag säger inte att det ÄR så. Jag undrar bara. Någon med bättre ekonomisk överblick får gärna förklara.

Och hur kan vi kalla oss ett solidariskt samhälle om vi låter våra gamla söka hjälp på Stadsmissionen för att de inte har råd med mat?

Jag visste inte att situationen var så katastrofal. Det är en stor skam för Sverige.

Terror nu och då.

Det var intressant att lyssna på SRP1 igår…

Jag har jobbat med radio från och till i nästan tjugo år. Jag har arbetat i alla kanaler (utom P2).

Jag har haft Tankar för dagen i P1, medverkat i Allvarligt Talat i P1, sänt lokalradio i både Göteborg och i Norrköping, arbetat med Bossanova och Frank i P3 och sänt Karlavagnen i P4. Jag har aldrig fått sommarprata men varför jag inte fått det kan en tvååring räkna ut…

Jag älskar radio. Jag kan höra på programledares röster när de blir extra engagerade, när de får säga något som ligger de lite extra varmt om hjärtat.

I går var en sådan dag. På morgonen hörde jag en fullständigt bisarr krönika av Jens Möller i Bryssel. Jag vet inte vilken hippie-drog han svept till fruktost men han var arg över att han såg så mycket beväpnad polis i Bryssel och när han var i Frankrike. Han gillade inte att se de där beväpnade poliserna. Varför inte det kan man undra? Jo, för att de beväpnade poliserna (som är där för att skydda människor som Jens Möller) enligt Möller ”tvingar terroristerna att bli mer kreativa”…

Just när man trodde att idiotiens gräns nåtts och fått tusen flaggor på sin topp klättrar Möller en liten bit högre upp…

Enligt Möllers logik vore det alltså bättre att plocka bort alla poliser och all militär så att terroristerna kan halshugga, använda yxa och självmordsbomba oss enligt klassisk sed…

På eftermiddagen sedan, i Studio Ett, var det dags igen.

Programledarna sade sig ha uppgifter om att väldigt mycket färre människor dör i terrordåd idag än på sjuttio och åttiotalen. De lät triumferande. Äntligen skulle vanligt folks oro punkteras. Äntligen skulle den blöta fega filten knytas ett extra varv. Äntligen skulle den fina, statliga, korrekta radion berätta för alla okunniga dårar att de inte behöver vara rädda…

Terrorexperten Hans Brun var med och han plockade de taffliga redskapen direkt ur händerna på journalisterna.

Med tre, fyra enkla meningar konstaterade han att i stort sett alla terrorrelaterade dödsfall förr handlade om konflikter i Spanien och/eller var utförda av IRA på Nordirland. Två konflikter som upphört. Då visste man var terrorn huserade. Då visste man hur barbariets infrastruktur såg ut. Man visste att undvek man Belfast och delar av Spanien var man mer än säker.

Programledarn blev helt villrådiga. De stammade. De blev tysta. De lät sura över att få sin tes krossad. De visste inte riktigt hur de skulle handskas med allt detta…

”Så vi har alltså skäl att vara rädda trots allt?” utbrast en av programledarna.

Den nya terrorn handlar inte om separatister i Spanien eller om IRA. De nya terrorn är ett sorts ständigt pågående krig mot OSS, mot det liv och den solidariska demokrati VI byggt upp och vi är dumma i huvudet om vi försöker översätta terrorn 2016 till hur terrorn såg ut 1974. Det är ett helt annat slags krig nu. Det är inte ett krig mot några andra någon annanstans. Det är inte andra de är ute efter. Det är OSS de är ute efter. Det är vårt sätt att leva de hatar så intensivt.

Avslutningsvis en annan terrorforskare; Magnus Norell:
– Om man tittar tillbaka på den senaste tiden är det få veckor då det inte inträffat ett islamistiskt terrordåd någonstans i världen.

Jag begriper inte varför statlig media med en sådan perverterad iver hela tiden försöker söka andra lösningar än de uppenbart sanna när det gäller den islamistiska terrorn.

Strukturer och Förtryck.

När det gäller sexuellt ofredande har alla män ett ansvar. Vi fäder har ett ansvar hur vi uppfostrar våra sönder och döttrar. Jag vill hävda att vi i Sverige kommit ganska långt på detta område.

Vissa grupper är också snabba med att kräva av alla män att ta ansvar för att några extremt få män beter sig som svin och begår dessa övergrepp. Jag har inga problem med det. Jag tar gärna det ansvaret. Jag står upp för sunda, goda och solidariska värderingar.

Jag skäms som man när jag läser om allt från tafsande till regelrätta våldtäkter. Jag blir skitförbannad på alla idiotiska män.

När det gäller vissa män som satt ett kulturellt och religiöst förtryck i system inträder dock helt nya villkor. Detta illustreras kanske bäst av det samtalet jag hörde för en tid sedan i SRP1, i programmet Människor och tro. En panel bestående av politiskt engagerade och pålästa kvinnor rabblade vant upp de Södertörns-programmerade klassikerna om manligt förtryck, patriarkat och ALLA mäns ansvar när det gäller sexuellt ofredande.

Men så tog programledaren upp det förtryck som kvinnor utsätts för i vissa förorter av män med annan kulturell och religiös bakgrund. Det talades bland annat om att kvinnor klockas vid T-banan och annan kontroll, utförda av män ståendes vid stationerna. Det talades om påtvingande äktenskap. Det talades om hedersförtryck. Det talades om unga kvinnor som övervakas av sin egen familj. Det talades om unga kvinnor som MÖRDAS för att de vill leva sina liv. I Sverige 2016 mördads det kvinnor av sin egen familj för att de vill älska vem de vill!

Är inte det en boll som vänstern borde kasta sig över? Är inte det värt en lastbil eller två under Pride-tåget? Är inte detta något för de unga arga kvinnorna på Södermalm att ta tag i? Är inte detta något den där Zara Larsson borde ägna några minuter åt?

Men plötsligt var allt snack om strukturer och patriarkat som bortblåst Då gick det inte längre om att tala sammanhang.

”Man ska inte generalisera så här. Det går inte att skuldbelägga på detta sättet” sades det plötsligt.

Istället kom panelen fram till en annan lösning…Man skulle ta bort bänkarna vid T-banenedgången…

Ni hajar…

Jag förstår inte det där. Varför är det tydligen att okej att tala om strukturer och förtryck i det ena fallet, men inte i det andra? Vad är alla så förtvivlat rädda för?

Det är hur enkelt som helst att se att vissa värderingar gällande islam är patriarkala. De allra grövsta, vidrigaste och bestialiska uttrycken för detta patriarkat inkluderar hedersmord, kontroll, förtryck och misshandel.

Vi behöver ha med ALLA goda krafter i de här samtalen. Annars lämnar vi fältet fritt och öppet för andra typer av krafter.

Jag har blivit en sorts nagel i ögat på det feministiska etablissemanget och jag kan leva med det. Jag har skrivit och gjort mer för ett solidariskt och på riktigt jämställt samhälle än vad hundra arga fikagäster nere på Rio Rio på Hornstull gjort under hela sina liv.

Deras kamp blir mest en teoretisk dans runt den stora elefanten i rummet och efter en viss tid återstår ett annat ord….Hyckleri.

De verkligt utsatta kvinnorna verkar feministerna inte alls intresserade av att upprätta och värna.

Den mediala fegheten.

Jag älskar SRP1. I en tid av ytlighet och snabba klick är det skönt att vila i program som Människor och tro, Filosofiska Rummet, Språket och Studio Ett.
Men i morse, under annars förträffliga God Morgon Världen, slogs nog ett slags bisarrt rekord i feghet.
Man kunde höra ryggrader knäckas och för egen maskin kräla undan.

De tre i panelen fick frågan vad man kan göra, politiskt och på annat sätt, efter ännu ett islamistiskt terrordåd.
Plötsligt knöt sig tungorna på alla. Det talades (jo, faktiskt) på allvar om ”fritidsgårdar” ännu en gång… Det talades om att öka säkerheten och att få till en blandning av mjuka och hårda åtgärder… 

Tre stycken var dem. Plus programledaren. Man kunde höra hur de hjälpte varandra att knyta ihop sina tungor. Man kunde faktiskt höra fegheten stryka runt mikrofonerna… En bisarr upplevelse.

Ingen av dem vågade ens yttra orden militant islamism. Ingen nämnde ordet IS. Ingen nämnde jihadism. Ingen vågade ens närma sig ämnet.

Det talades om detta dåd, som märk väl hur hemskt och bestialiskt det än är bara är ett i den långa, långa raden av liknande dåd, som om det en karusell på Liseberg som fastnat. De verkade uppgivna. Vilket i så fall är lika illa som att vara feg,

Den här mediala, journalistiska och kulturella fegheten är en stor skam. Jag förstår inte hur uppburna människor på landets största, mest respekterade tidningar så medvetet kan dra att ut sin egen ryggrad och lägga sig platt för det som pågår. Jag förstår inte hur annars engagerade människor som får facit efter facit dunkade framför sig i sina förbannade äppelträdgårdar kan välja att blunda. En del av dem förföljer istället till och med sådana som undertecknad och andra. Jag förstår inte hur det är möjligt att begåvade, insatta människor låter sig förnedras så här av sin egen feghet.

Ynkligt.

Jag är ett koger. De är pilen.

Himlen grå och tung idag. Dov. Liknar ett blåmärke.
Himlen som en barsk, sträng men godhjärtad präst i en Bergman-film…

Jag hör kyrkklockor mitt på dagen. Jag stannar upp och lyssnar till dem. Jag älskar det ljudet. I Venedig ringer kyrkklockorna hela tiden. Jag längtar dit, till den stadens ceremoniella skönhet, till broarna, båtarna, gränderna, torgen.

Jag äter lunch med Hussfelt och hör alla vardagliga röster omkring oss. Hussfelt är en krigare, en empatisk medmänniska full av liv och planer. Älskar människor som sjuder av liv.

Det är fridfullt. Stockholm gör inte många knop i mitten av juli.

Det är min dotters sista dag på förskolan. Inte bara för sommaren utan för alltid. Till hösten väntar den förberedande klassen på sin brors skola. Jag har med mig en stor väska som vi fyller med teckningar, gamla kläder, kramdjur, fotografier och annat som hängt eller blivit kvar vid hennes plats. Tackar den fantastiska personalen. Avskyr avsked. Försöker få dem att förstå hur fantastiskt bra de är och har varit för båda mina barn under alla de här åren. Försöker få dem att förstå att de är hjältar i vardagen, hjältar konsekvent och målmedvetet över tid.

Vi är i parken sedan en stund och de badar i poolen där. Så fria, så fulla av liv och så sjudande av kärlek mitt i den här världen som rymmer så mycket ondska. Men mina barn är samtidigt det enda jag behöver för att inse att kampen alltid är värd att ta.

Att inte orka strida är att svika sina barn.

Jag vet inte vilken perverterad galenskap som vrider den här förbannade planeten åt mörkret till, men jag vet att det räcker med att titta på mina barn i en enda minut för att jag ska orka göra allt JAG kan för att vara en motkraft, ett ljus i det mörkret. Jag är inte modigare än någon annan. Jag gör det jag gör eftersom jag har ett ansvar mot mina barn.

Jag ser fotografiet på det döda barnet i den där påsen mitt på gatan i Nice. Jag ser det fast jag inte vill. Jag försöker sätta mig in i skräcken, försöker fysiskt känna hur det skulle kännas att kasta sitt eget barn över ett stängsel för att försöka rädda det från en man som satt sig i en lastbil och som bestämt sig för att slakta så många oskyldiga som möjligt. Jag försöker förstå för att på allvar i mitt hjärta brodera ett motstånd mot det hat som den mannen gjort till sitt kall.

Äntligen faller regnet och jag öppnar alla fönster. Jag kramar mina barn länge innan de somnar. Som vilda fåglar är dem. Om jag är ett koger är de pilen. Jag tänker aldrig svika dem. Aldrig. Jag kommer aldrig ge mig. Jag kommer aldrig lakoniskt slå ut med armarna och stöna något om att jag inte vet vad jag ska göra, skriva eller säga. Jag kommer aldrig falla till föga. Jag kommer aldrig vika ner blicken från spegeln. Jag kommer alltid vara en partisan mot fundamentalismen, mot hatet, mot de satans mördarna, mot allt mörker som är ont och elakt.

Jag ligger där länge och andas in mina barn, rör vid deras armar, ser deras lungor häva sig upp och ner, ser drömmarna varsamt börja sy sina världar innanför stängda ögonlock. Jag ser mina barn och jag kan faktiskt under några sekunder ana vilken närmast obeskrivlig urkraft det bor i ett fadershjärta. Om något händer dem….

Jag kysser dem och ställer dörren öppen. Jag tänder några ljus och några lampor, står länge vid fönstret och härmar en man som ser lugnt på världen.

Friheten är värd att kämpa för! Vi kanske inte inser det förrän den rycks undan och bort ifrån oss…

Friheten, den värld som våra barn tagit för given, är oss given men den är också vår att försvara när den blir attackerad!

Om vi bara blundar, ser åt ett annat håll, börjar mixtra med sanningen, så är det ingen frihet längre.

Plötslig är den ersatt med något annat.

Och då är det försent.
Förstår ni det?

Jag dricker ett glas vatten och ser mig i spegeln. Äldre, gråare, tröttare. Men alls inte slagen.

Från sovrummet hör jag plötsligt skratt och fnitter och jag kikar in på barnen där de ligger.

De ler och sparkar med benen i sömnen. De drömmer kanske att de springer och leker i en framtida värld.

Ta den inte för given.

Ett samhälle värt att försvaras.

Minst 84 döda i vad som tros vara ett nytt fruktansvärt islamistiskt terrordåd. Vanliga människor som du och jag, barn som dina och mina, som var ute och promenerade längs stranden en vacker sommarkväll.

Ger vi upp nu? Suckar vi tungt? Försöker vi hitta perfekt och menlöst tempererade floskler? Fortsätter vi tassa runt den heta gröten som kastrerade katter, som menlösa fån som spelar terrorn rakt i händerna?

Det är väldigt många obekväma frågor som behöver ställas. Det är väldigt mycket konkret och kontroversiellt som måste göras för att vi alls ska komma närheten av att försöka stoppa detta.

På radion hör jag hur franska ambassaden i Stockholm vid en av attackerna mot Paris pryddes av blommor och tända ljus. Väldigt många människor ville visa sin solidaritet med ett utsatt land och ett utsatt folk. Nu är det helt tomt och stilla utanför samma ambassad. Har vi blivit avtrubbade? Orkar vi bli förbannade? Orkar vi se sammanhangen? Eller håller vi som vanligt käften av ren bekvämlighet? Är vi för dåligt insatta? Är vi för fega? Har det gått så långt att ett dåd av den här digniteten knappt ens lämnar ett blåmärke på oss?

För det utsatta folket, och det utsatta landet kunde vara vårt folk och vårt land. Den frihet och den värdighet, den livsstil och de vägval som Frankrike valt för sina medborgare är samma värdighet, samma frihet, samma livsstil och samma vägval som vi valt. Det är ett modernt religiöst korståg mot själva grundbulten i den västerländska demokratin de vill skada på djupet. De mördar inte andras barn. De mördar på ett sätt VÅRA barn.

För några år sedan försökte jag i en berömd tweet sätta denna terror i samband med islamism. Det var färre dåd då, de kom inte lika ofta, jag var bland de första i en fruktansvärt feg och patetisk offentlighet (svenska kulturarbetare borde skämmas som hundar för sin feghet i allting som inte har med Slussen att göra) som försökte lyfta debatten, försökte se sammanhangen…

Jag gick skallen så till den grad att jag snurrade runt några varv. Vänner sade upp bekantskapen. Jag fick ha polisbesked på mina uppträdanden. Jag tog emot ett tiotal direkta mordhot. Jag anklagades för uppvigling och allt möjligt. I Debatt i SVT satt ”antirasisterna” (Åh, herregud dessa hatets hantlangare) och anklagade MIG för att vara islamofob och en hel del annat….

Jag har under flera år försökt att ruska liv i den här debatten. Jag har försökt ställa de obekväma frågorna. Jag har försökt göra det lilla jag kan göra. Jag har verkligen försökt. Det har kostat mig en del men det har också skänkt mig min värdighet tillbaka.

Vår naivitet och vårt käbbel spelar terrorn i händerna. Vår oförmåga att på gå på djupet med allvaret i det som sker runt omkring oss är i grunden en total brist att på allvar visa solidaritet med de människor som mördas, slaktas, skadas i islams namn.

Att sucka tungt räddar inga liv. Att hålla käften om det vi vet är inte solidaritet. Att anklaga de få som vågar för att vara islamofober och rasister är att spela terrorn i händerna. Nu är det hög tid att ta ansvar för den frihet vi och våra förfäder byggt upp. Nu är det dags att damma av några av de SKYLDIGHETER som kommer med den frihet och de ideal som vi älskar att hylla. En av dessa skyldigheter är att ta det berömda bladet från munnen. Var är de muslimska samfunden i den här debatten? Hur kommer vi till rätta med detta bottenlösa hat? Finns det värderingar som är bättre än andra? Finns det ett sätt att leva som det faktiskt är värt att försvara, att slåss för?

Ja. Jag menar att det finns det. Jag menar på allvar att det krig vi ser nu inte bara är ett krig mot Frankrike utan ett krig mot alla oss som kommit att älska det västerländska, demokratiska, fria och toleranta samhälle. Vi kan tycka vad vi vill om detta krig. Jag avskyr krig. Men det ÄR ett krig. Vi måste erkänna det som ett sådant.

Samtidigt är det så att människor som ser sammanhangen men ändå håller käften är de som indirekt håller terrorn under armarna. Att faktiskt veta och se sammanhangen och ändå hålla käften, är faktiskt rent skamligt.

Jag vill inte bli avtrubbad, Jag vill bli heligt förbannad. Jag vill försvara det öppna samhälle jag kommit att tro på men eftersom detta fria och öppna samhälle inte varit under attack på så länge, faktiskt inte sedan nazisterna och kommunisterna härjade som värst, så kan det vara svårt att ens inse att det är själva fundamentet i vår demokrati som är under belägring. Men så är det. Det är vårt sätt att leva de är ute efter att tillintetgöra. De stoppar inte för någonting. De skulle enkelt skära halsen av dina barn om de fick en chans. Och fortfarande finns det folk i detta fria, öppna samhälle som vägrar benämna en spade som en spade.
Skäms ni inte?

Att inte ens försöka beskriva verkligheten som den ser ut är inte att visa solidaritet. Det är bara fegt.
Men en svensk tiger eller hur?
Jag önskar att den tigern kunde ryta nu. Jag önskar att den tigern faktiskt insåg att det fanns något väldigt, väldigt betydelsefullt att försvara. För oss och för våra barn.

Det är inte VI som sätter folk emot folk. Länder som Frankrike och Sverige har istället välkomnat alla slags människor till våra länder, hjälpt människor på flykt, visat medmänsklighet och empati. Det är jag stolt över. Det är också detta samhälle jag vill försvara, ett öppet, medmänskligt samhälle. Det är också detta samhälle de vill förstöra. Om vi inte ser det kommer vi förbli blinda tills vi murat in oss i vår feghet.

 

Unknown-2

Detta ständiga käbbel om fritidsgårdar…

Vänstern säger att det är utsatta och frustrerade människor som kastar sten på polis, säljer droger och slåss..
 
Jag trodde de boende i dessa områden som drabbas av ligisterna var de VERKLIGT utsatta och frustrerade…
 
Ser SVT Opinion där de snackar om våldet i förorten.
Vänstern fortsätter att snacka om fritidsgårdar och att de stackars ungdomarna inte har något att göra. Det där är en ständigt återkommande floskel från vänstern.
Men en fritidsgård med biljard och pingisbord kan inte styra upp det kaos som råder i vissa svenska förorter. Det är bara rappakalja.
 
Det är en halsbrytande logik. Förr startade folk kulturföreningar, bildade rockband, demonstrerade, skrev böcker och insändare, sökte sig upp och ut.
 
Nu bränner man bilar. Nu kastar man sten på ambulanspersonal och polis. Nu säljer man droger och handlar med vapen.
 
Och allt för att de stackars jävlarna inte fick spela pingis efter skolan?
 
” Men varför sålde du droger, slog sönder bilar och brände ner korvkiosken”?
” För att de stängt fritidsgården”.
”Och varför kastade du sten på ambulansen?”¨
”För att korvkiosken brunnit ner”.
 
Gå in med specialstyrkor i de här områdena och styr upp förorterna. Lyft ut dem som ägnar sig åt brott så att de verkliga hjältarna, människor som sköter sig och sina liv kan leva i frid.
 
Hur svårt ska det vara?

Vem ordnar ett bussflak för de kristna i Mellanöstern?

Sveriges regering har ju som ett av ytterst få demokratiska länder erkänt staten Palestina. Ett minst sagt bekymmersamt beslut med tanke på hur rena terrordåd mot oskyldiga israeler både uppmuntras och sanktioneras från de styrande i Palestina.

Samtidigt har riksdagen fegt vägrat att erkänna det IS sysslar med runt om i världen för folkmord.

Det måste vara det fegaste icke-beslutet i svensk politik sedan andra världskriget.

I en nyligen publicerad rapport från Europaparlamentet slås det fast att: ” Den 2000 år gamla kristna gruppen i Irak står inför utrotning och den kristna befolkningen i landet har minskat från 1,2 miljoner på 90-talet till 500.000 2013, och till 260.000 2015″.

Vad handlar detta om?
Jo, folkmord.

Jag undrar helt stilla om alla dem politiska företrädare som gladeligen i sympati med enskilt utsatta muslimer satte på sig burka och lät sig fotograferas, är beredda att bära ett kors runt halsen för den miljon kristna som mördats, fördrivits eller bannlysts från sina hem.

Pride-tåg i all ära. Där flockas politikerna och tyckarna. Dit vallfärdar kyrkan och alla andra.

Men att stå upp för sina syskon i Mellanöstern väger uppenbarligen betydligt lättare.

Tänk om ett enda bussflak på Pride kunde handla om andra utsatta grupper? Vem vågar bygga ett flak för de miljoner kristna som mördas och fördrivs av den militanta islamistiska terrorn?

Lägesrapport från ett avlopp.

Lyssnar på P1 Morgon. De är i en moské för att lyssna på hur muslimerna där firar avslutningen av ramadan. En av de blodigaste sluten på en religiös högtid som världen skådat på bra länge. Men inte en enda kritisk fråga. Man hör att reportern är nervös, rösten darrar lite…Man hör att hon är rädd…

Härom dagen hörde jag en annan intervju. Det var en vanlig britt som röstade för att Storbritannien skulle lämna EU.
Han fick flera frågor om vad han tyckte om att rasister utnyttjat situationen och valresultatet för att sprida sin dynga. Vad tyckte han om att folk ropade rasistiska slagord mot polska gästarbetare?

Han beklagade det. Han tog tydligt avstånd ifrån det. Han tog sitt ansvar. Han förklarade att det var inte därför han röstade nej till EU.

Men från moskén hörs ingenting… I bakgrunden hör man böner som utropar Allah är stor. Samma sak som många av terroristerna ropar, exakt samma ord som de skriker, innan de spränger sig själva och alla runt omkring, små barn, söner och döttrar som kunde vara era söner och döttrar, i luften.

Men inte en enda fråga om hur muslimer i Sverige ställer sig till allt det som sker i islams namn. Vilken chans att i direktsänd radio ta tydligt avstånd ifrån allt det barbariska våld som sker i den egna religionens namn.

Men inte ett ord. Det är helt tyst.
På nyheterna ser jag sedan kroppar släpas ut ur rasmassorna i Irak. Jag hör om mödrar som rest från Sverige till IS med sina barn för att mörda och utrota oskyldiga människor. Jag hör om Migrationsverket som anmäler allt fler nyanlända till Säpo och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om allt det här längre. Jag läser om förorter som är angränsande, parallella världar, laglösa frizoner, kvinnor som jagas, mördas, förföljs, trakasseras för att de vill leva sina egna liv, för att de vill älska vem de vill…

Från Almedalen hör jag åsiktseliten tycka och tänka som åsiktsliten alltid gjort. Jag hör feghetes rasslande kedjor. Jag hör hyckleriet, ser ryggradslösa politiker svamla med döda ord, jag ser journalister och tyckare svamla bort sanningar.

Jag sitter vid höga fönster och ser Västerbron en bit bort. Jag hör inte till längre. Jag förstår ingenting av det som sägs och det som inte sägs. Jag försökte verkligen förändra, förbättra, lyfta frågor men jag fick bara stryk, bankad i marken. Jag har rest mig nu. Jag står stolt och fri. Men jag vet ärligt talat inte längre om det är min uppgift latt vara en del av det offentliga politiska samtalet.

Jag är så förbannat trött på svensk feghet, på slätstrukenheten, på vanligt folk som bara håller käften och hoppas att någon annan ska föra deras talan men sedan backar när denne någon annan får stryk av den mobb som tagit täten i det offentliga samtalet i det här landet.

Jag är trött på eliten och deras facism. Jag är trött på den våta, hemska filt som ligger över allting. Jag är så trött på det goda hatet, på vänsterns självgoda pösighet, på islams förbannade terror, på att alla ser sanningen, den ligger där på gatan.
Ingen gör den till sin.