Mitt 1-Majtal 2016.

image

Jag är rädd för att bli bitter. Jag vill verkligen inte bli bitter. Men jag är rädd att den här känslan av att inte ens få chansen att visa hur bra jag skriver, hur bra radio jag skulle kunna sända, vilken grym debatt-tv jag skulle kunna göra, ska käka upp mig.

Patetiskt? Ja, helt säkert. Men låt den utan skuld kasta första stenen…

Jag söker runt tjugo jobb i veckan. Jag får knappt ett svar tillbaks. Jag bjuds in med armbågen och ska tacka för smulorna som kastas till mig.

Jag är sur på att medelmåttorna premieras. Jag är sur på det här landet som kollektivt och konsekvent kan hålla en man tillbaka utan att någon egentligen vet varför.

Jag är inget offer. Jag äger inte ens den där offerkoftan som idioterna skriker om att jag alltid har på mig. Jag köper inte skitsnacket runt min person och mitt land. Jag köper inte lögnerna, förtalet, de hatiska vykorten, attackerna mot min blogg, spottloskorna bakom min rygg, gamla värdelösa vänner som säger upp bekantskapen, jag köper inte det ständiga förtalet.

Jag vägrar rätta mig efter samtidens perverterade längtan att acceptera allting, att inte visa sig sårbar. Jag ÄR sårbar. Jag är ledsen. Jag blir arg när människor ägnar tid åt att medvetet ljuga och förtala.

Vem tror ni att ni är? Vem tror ni att jag är?

Jag sjunger som Eldkvarn: ” Jag är bättre än dig. Min stil är från botten. ”

Jag vill ha en ärlig chans. Jag är värd en ärlig chans. Jag skriver kalsongerna av de flesta krönikörer i det här landet. Det hänger inte ens resårband kvar när jag skrivit färdigt.

Sverige är ett fantastiskt land. Men Sverige är ett förljuget land. Vi har medelmåttiga politiker och patetiska ledare som knappt skulle kunna få ihop Melodikrysset utan att fuska. Det är hemskt och patetiskt att ägna mer än en enda minut åt svensk samhällsdebatt. Det skriks överallt. Alla bara skriker. Det är flottigt, svart och motbjudande.

Jag avskyr att samhällsklimatet i det här landet har kedjat mig runt den här löjliga lilla stolen som är svensk offentlighet… Jag avskyr hur vänstern blivit en del av den motbjudande revyn som är svensk poltik. Jag tycker så illa om alla förbannade politiskt korrekta små soldater som tindrar om sitt rena samvete med ena lungan och blåser svart syra åt meningsmotståndare med den andra…

Jag avskyr alla fega politiker som håller käften om allting och talar med svart tunga om resten. Om någon timme är det 1 maj och då ska de där tunga farbröderna traska framför sin blåsorkester längs fula gågator och vifta med små röda vimplar framför kamerorna och de ljuger så hårt och så länge att de tror sig själva.

De släpade ner mig i källaren, de jävlarna. De städade undan spelet. De knuffade mig hit, till Facebook, till utmarken, till gräset under träden och de trodde att solen aldrig skulle hitta hit.

Men solen hittade hit… Solen är alla ni tusentals som läser detta, som HELLRE läser detta än alla de andra pösmunkarna i sina förbannad palats av stålar och lögner…

Vi har blivit droppar av dagg som samlat sig till ett vattenfall och det tog lite tid men jag tror vi är på god väg att skrämma slag på dem allihop. Vi är tusenden. Vi är fler än vi tror.

Men vi sitter nere i hålorna i källaren.

Allt medan kommunister, kvinnomisshandlare, fega stackare utan en enda egen tanke i sitt hjärta, lögnens lakejer, och tusen andra lirare, dukar upp till fest några våningar högre upp…

Men jag sliter och sjunger i mina kedjor, som havet och natten… Jag sjunger mörkrets sånger med ljusets röst… Jag sjunger och jag sliter i de kedjorna så att murbruket lossnar…

Jag kommer aldrig sluta slita i de där förbannade kedjorna…

Jag sliter i mina kedjor så att det rasslar hela vägen från hålan jag sitter i och upp till festsalen i slottet där amatörerna, de ryggradslösa kvacksalvarna, de förljuget toleranta, rövslickarna, feministerna, kommunisterna och ryggdunkarna sitter och skrattar åt varandras skämt…

De har sin fest på en hög av aska. De lagrar sin sprit på korslagda ben.
De firar de dödas dag om och om igen, och de märker det inte ens själva…

Deras fest är en skam för det här landet.

Men jag ska slita i de här kedjorna tills de går av.
Sedan ska jag ta trapporna upp och kräva det som rättmätigt är mitt.

Och jag kommer inte vara ensam…

Jag ger mig aldrig.