FOTBOLL

Fanbärare för serie A.

Av allt märkligt jag gjort i media var nog Club Calcio i TV4 (vid sidan av vinsten i På Spåret) det roligaste jag fått vara med om.

Att få sitta i teve och snacka italiensk fotboll med Hussfelt, Nordahl och de andra var verkligen en stor ynnest. Att få vinna Guldskölden (ett pris Erik Niva med viss rätt vunnit varenda år sedan jag vann det….) är fortfarande overkligt stort i min värld.

Jag kom från sidan, tog en brutal löpning, tränade när alla andra sov och lyckades under en tid bli fanbärare för serie A i Sverige. Jag glömmer aldrig när en viss Wegerup på Aftonbladet klappade mig på huvudet och utbrast ”Det spelar ingen roll hur bra du skriver om Italien, någon riktig sportjournalist blir du aldrig”.

Hon hade rätt så klart. Jag är ingen journalist. Men få skriver lika bra om Italien och serie A än vad jag gör.

Och att inte vara journalist ser jag numera som en av mina största styrkor…

I går när jag låg hemma och såg Juventus-Inter saknade jag Club Calcio mer än jag gjort på väldigt länge. Det var en fin tid. Nu är det en annan tid och den är fin på andra sätt. Så fungerar livet. Det är i ständig rörelse. Men just därför kan det vara nyttigt ibland att se tillbaka och påminna sig själv om att man faktiskt varit med om en hel del värdefullt i sitt liv.

Jag kan sakna att vara en betydande medial del av serie A-bevakningen i Sverige. Men när jag spanar efter dagens italienska fanbärare hittar jag….ingen. Ingen har tagit upp flaggan jag håller i bilden nedan. Om Viasat behöver förstärkning någon söndag ringer de sin gamla trotjänare Nordahl och det är naturligtvis rätt och riktigt, karln är helskön, men det säger också en del om hur få som verkligen brinner för och älskar serie A.

Men vi som älskar den italienska ligan älskar med samma innerliga övertygelse som vi alltid har gjort.

 

image image

Fallet Totti. (Mitt hjärtas ambassadör).

images

Det förflutna…

När du blir äldre ska du märka hur viktigt det är att ha blicken fästad på några av de flaggor man orkat spika ner längs vägen. Och när man inte själv kan eller orkar spika ner dem har man ambassadörer, fanbärare, människor man sätter sig sin tillit till, människor man lär sig älska.

Nuet…

När dessa möts, som de gör med spelare som Totti, flyter världarna samman på ett speciellt sätt.

Jesper Hussfelt snackar om det i senaste avsnittet av Radio Birro, hur han kommit att älska vissa spelare i Italien, inte bara som spelare, utan som människor, som ställföreträdare nästan.

Jag älskar det där. Det är vackert.

Totti är en sådan kärlekens ambassadör.

Han har spelat fotboll på högsta nivå i tjugofem år. Han är den siste av de lojala, den sista i den mäktiga klanen av spelare som Maldini, Baresi, Zanetti, Del Piero. Han är en av få som fortfarande är aktiv från laget som vann VM för Italien 2006. Och redan då var han 30. I år fyller han fyrtio.

Jag svor en tidig gryning för över tjugo år sedan att alltid försvara allting Totti gör.

Det kändes då som ett ställningstagande, en risk. Men de senaste sju, åtta åren har det enbart varit ett nöje. Totti har vuxit som människa under hela sin karriär, han har tagit konsekvenserna av sitt liv, både de ljusa och de märka sidorna.

2009 döpte jag min son till Totti Birro.

Ni vet allt det där men jag älskar att skriva det…

Totti Birro…

Totti är djupt älskad i Rom. Han är också kidnappad av sin stad. Han är fångad och fast. Han kan inte röra sig som en vanlig människa någonstans så det är på flera sätt så oändligt stort av honom att faktiskt stanna kvar i en stad och i ett lag som (förutom någon inhemsk cup) inte vunnit något sedan 2001.

Men det finns andra värden att vinna, det finns segrar som inte ger bucklor bakom nyputsade glasskåp, men som fäster livslångas medaljer i människors hjärtan.

Jag minns en lång intervju med Paolo Maldini för något år sedan. Jag minns vilken sorg han fick i ögonen när han kom in på landslaget. Han debuterade ju i EM 1988 och sedan var han med om fjorton års sorger i den azurblå tröjan. Ut på straffar i alla VM under nittiotalet, 1990, 1994, 1998. Sen vändning och Frankrikes Golden Goal 2000 och så Sydkorea 2002. Han missade guldet 2006. Trots allt han vunnit blev han sorgsen över allt det han INTE vann. Så fungerar ju de riktigt stora.

Men Totti har faktiskt vunnit VM och hans status har snarare stärkts genom åren. Allt eftersom andra yngre spelare kommit fram och han själv mognat har han blivit ett föredöme för väldigt många.

Nu behöver han ingen försvarsadvokat längre.

Han kritiserar sällan Roma eftersom han ÄR Roma.

Men när han nu gör det lyssnar världen. Om han tycker att Spalletti inte behandlar honom med respekt så har faktiskt klubben ett ansvar att reda ut vad det än handlar om. Totti är värd det. Klubben är värd det. Klubben är Tottis i högra grad än den är Spalletti. Det handlar inte om att spela Totti från start i varenda match, det säger han själv också, men det handlar om att föra en konversation med honom om laget, om honom själv, om framtiden. Nu verkar Spalletti mest snacka med tidningarna istället för med Totti och till sist reagerar kaptenen. Han har all rätt att göra det.

När Totti nu hotar med att lämna Roma är det som att tråckla det gulröda ur matchtröjan. Det vore att byta klubbmärke. Det vore att tvingas byta ut sina föräldrar. Jag vill inte ha någon annan ambassadör för mitt lag. De Rossi gör ett fantastiskt jobb men så länge Totti kan stå på benen och masa sig ner till sidlinjen ska han vara mitt hjärtas ambassadör.

Inför kvällens stormatch!

Var i Rom i veckan. Det finns ju tankar på att göra något extra och speciellt i samband med EM. Jag lär få återkomma om detta.

Rom bjöd på många poliser och något färre turister än vanligt. Jag känner mig trygg där. Det händer något med mig, något gott, något bra, något verksamt. Jag behöver kanske analysera det så mycket mer än så. Jag mår bra där. Fint att få vara där med Michaela igen.

Roma ja. Fyra segrar på raken under Spalletti. Vet inte exakt hur mycket det betyder egentligen. Roma är en stad och ett lag som älskar entréer, som älskar nystarter, det första vita pappersarket, den lilla svarta markören högst upp i vänstra hörnet, en ny sida, ett nytt kapitel.

Det viktiga är ju att hålla i när man väl är i gång, eller som Juventus gjort, båda.. Att vända en svag start och sedan målmedvetet och spöklikt konsekvent fortsätta vinna. Det är vad mentalitet handlar om. Få klubbar har specialiserat den konstformen som Juventus.

I kväll är det stormatch i Italien. Just Juventus tar emot Napoli och det handlar ju om så oerhört mycket mer än fotboll. Det är den klassiska motsättningen mellan nord och syd, en motsättning som moderna politiker, näringsliv och även så kallat vanligt folk delvis verkar vilja tona ner vikten av numera.

Men bara att se Juventus och Napoli spela fotboll bevisar exakt hur tydliga motsättningarna mellan nord och syd faktiskt är. De är både myt och realitet.

Maskin Vs Konst, Hjärna Vs Hjärta och allt det där…

Napoli har inte vunnit ligan på över tjugofem år. Juventus har vunnit ligan sedan dess….

Typ…

I södra Italien frodas alltjämnt föreställningen om att norra Italien skor sig på södern, att alla fifflar, att alla vill syd illa.

Det är bara delvis sant. Men om man hamnar i trångmål eller matas av denna tradition överallt där man går, kan det vara lätt att gripa efter det där halmstrået, att allting är någon annans fel.

Särskilt i ett land som Italien där det faktiskt bevisligen varit så att det rika nord raggat arbetskraft och annat från det fattigare syd. Men ingenting, och då menar jag verkligen ingenting (ok då förutom Juventus matchställ) är svart eller vitt. Det är sant att nordItalien byggt sin välgång med hjälp av det fattigare syd, men det är också sant att det kan vara rätt bekvämt att bygga sitt utanförskap med hjälp av andra. För om allting är alla andras fel kan det hindra att man tar tag i det som ligger nära.

Glöm inte heller att det var just Fiat (som står Juventus extremt nära) som tog hand om hundratusentals fattiga arbetare från hela Italien efter kriget, gav barnen skolgång och arbetarna semester och annat, en lojalitet som ju betalat sig,  Juventus är Italiens i särklass populäraste klubb.

Sant är att Turin och Neapel är två oerhört vackra städer, men på väldigt olika sätt. Turin är raka, städade gator, perfekta små parker, torg och återhållsam arrogans.

Neapel är…raka motsatsen. När jag drack älskade jag Neapel för sitt kaos. Nu när jag är nykter kan jag rättmätigt uppskatta Turin för ordningen och funktionaliteten.

Matchen ikväll har snackats upp i en dryg vecka. I Italien finns det ingen som tror annat än att årets ligaseger går till något av de här två lagen.

Jag tror Napoli har fler än en motståndare. Framförallt sig själv. Det är väldigt länge sedan laget vann något och den där längtan kan föda en sorts krampaktig desperation som ett skoningslöst lag som Juventus iskallt kan utnyttja. På det sättet vore det en seger mot staden Neapels tidigare kynne om man skulle vinna i kväll och sedan också ta hem titeln.

Napoli behöver på allvar konfrontera sin underdog, stirra ner den fähunden och återta makten över sitt eget öde. Det är svårt. Men det går.

I så fall får vi nog åter igen se scener som de för tjugofem år sedan när människor tog sig in på kyrkogårdarna (!) och sprayade gravstenarna med texten: ”Ni vet inte vad ni missar”.

Dagen efter hade någon annan (levande eller död) svarat: ”Jo, ert jubel väckte oss”.

En sådan stad är svår att inte älska.

För att jag älskar!!

 

Svenskar är ett ängsligt folk. Det är viktigt att vara modern, att hänga med, vara en del av sin tid. Jag har aldrig förstått det där. Jag har aldrig varit i fas med samtiden. Jag har inte känt behovet heller. Jag har borrat ner skallen mellan axlarna och krigat på och ibland har jag legat rätt i tiden men oftast har jag överhuvudtaget inte haft en aning om vad som är trendigt, inne eller rätt för stunden.

Samtiden är sval och meningslös.

Det verkar så jobbigt att hela tiden behöva snegla ut genom samtidens fönster för att veta hur man ska bete sig, vem man ska varan vilken liga man ska älska…

Jag struntar i allt sådant.

Folk har försökt dödförklara den italienska fotbollen i tio års tid. Kanske längre än så. Jag vet inte riktigt varför behovet har funnits där men det är något med den italienska fotbollen som väcker starka känslor hos folk.

Så låt oss titta på fakta de senaste tio åren.

Italien vann VM 2006 , efter en vår som toppades av skandaler. Inför VM i Tyskland fanns det dem som talade om att Italien aldrig mer borde ställa upp i ett mästerskap. Jag minns Italiens sista träningsmatch inför turneringen. Jag har aldrig hört ett landslag bli så utbuat, vara så hatat…

Italien tog flyget över Alperna och vann alltihop.

Den 9 juli är ett av mitt livs vackraste smycken.

Cannavaro fick Gudbollen och året efter vann Totti Guldskon.

2007 vann också Milan Champions League.

2010 vann Inter Champions League. Så sent som i våras spelade Juventus final i Champions League.

2012 var Italien i final i EM.

Inget dåligt facit för ett land och en liga som blivit dödförklarade så många gånger.

Det är naturligtvis sant att serie A tappat i status sedan mitten av nittiotalet. Men det har i stort sett alla andra stora ligor också gjort. Vad som hänt är att målarfärgen runnit åt lite olika håll, som när ett barn slår omkull ett glas med vatten över sin pamflett med målarfärg.

PL har vuxit, liksom Bundesliga och La Liga. Serie A dominerade den europeiska toppfotbollen fullständigt under nästan hela nittiotalet. Nu har andra ligor kommit ikapp och på vissa områden, arenor, tv-teknik och en del annat, så har de ligorna gått förbi.

Men vem avgör vilken liga som är bäst?

Jo, den som älskar.

Den som älskar har alltid tolkningsföreträde.

De som hävdar att Premier League är bäst har knappast statistiska och säkra skäl för det. Men de älskar, alltså är de delvis blinda och därmed förlåtna. De kanske varit förälskade på en bar (eller tusen) i Lodon, de kanske älskar The Smiths och tycker Manchester är världens vackraste stad. De kanske trivs som bäst med i livet när de är i Birmingham…

De som hävdar att La Liga är bäst har onekligen Spaniens framgångar i EM och VM samt Barcelonas dominans i Europa, att ta spjärn emot…

Mot det kan man möjligen nämna bristen på bredd i La Liga men, återigen, älskar man Spanien och tycker att Barcelona uppfunnit det ultimata sättet att spela fotboll så har man tolkningsföreträde.

Det är helt säkert att något som är fel med mig. Men jag har ju mitt ursprung att skylla på… Jag är halvitalienare och har fått allt som har med Italien att göra i blodet.

Jag ser heller en regnig fruktansvärd match mellan Bologna och Carpi än jag ser ett derby i Manchester. Inte för att jag (som tidigare) har något emot engelsk fotboll eller är full av fördomar om avslagen öl och ljummen flottig fisk i tidningspapper utan för att jag älskar…Och för att min kärlek är riktad åt ett annat håll.

Jag älskar Italien, jag har varit flera gånger i Bologna, jag har minnen från staden, från tågresor till och från Bologna, från bygden omkring, från en sjukt berusad men underbar bilresa mellan Florens och Bologna och så vidare. Därför väljer jag matchen mellan Bologna och Carpi. Jag vet hur kaffet smaskar på det lilla troget nedanför det sneda, höga tornet. Jag vet hur klackarna låter från de unga kvinnorna som studerar vid universitetet där, jag vet hur köttfärssåsen smakar, jag kan en del om det där regnet, och hur man tar skydd ifrån det i arkaderna.

Jag älskar allt som har med Italien att göra. Jag sätts i samklang med mig själv. Låter det högtravande? Det hoppas jag. Livet är högtravande och har ni inte insett det har ni missat något väldigt grundläggande.

Omgången då?

Roma lyckades vinna igen och det var nyförvärvet El Shaarawy som visade vägen med sitt Zlatan-doftade klackmål. Vilken glädje att se att det lossnar för en spelare som det hoppades så mycket på för några år sedan men som försvann in under några besvärande skuggor och nu är ute och skiner på sina egna premisser igen.

Derbyt i Milano inramades av en otrolig stämning och som vanligt Tifo i världsklass. (Ja, Tifo stavas alltid med stort T)…

Matchen blev inte särskilt välspelad men var ändå sjukt underhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få se dagens Milan spela försvarsspel som om det var 1994 igen. Vilken försvarsmässig insats av detta tidigare sargade Milan, och mot ärkerivalen Inter som verkar ha gått i motsatts riktning, från ljus till mörker när det gäller just det som Mancini byggt alla sina lag med, nämligen en stark defensiv.

Underbart att i ena stunden se Alex grimasera illa efter ett osedvanligt dåligt surrat träben och minuten senat gå upp högst av alla i rymdskeppet San Siro, och nicka in 1-0 för Milan.

Och så kom Mario Balotelli in. Jag hann knappt jubla klart innan han dragit på sig en gult kort…

27 sekunder tog det. Han log när han fick det…

Balo is back.

Jag är möjligen en av de största idioterna i det här landet när det gäller min kärlek till serie A ,en jag skäms inte ett dugg. Jag ber aldrig om ursäkt för att jag älskar.

Serie A är världens vackraste liga och bara det faktum att jag känner så är den enda förklaring, eller ursäkt, jag behöver…

Totti- En upplyst glänta av solidaritet.

Det finns nog ingen annan som försvarat Francesco Totti lika konsekvent och stenhårt som jag under de senaste femton åren.

2009 döpte jag min son till Totti Birro.

Ända sedan den där spottloskan mot Poulsen i EM 2004 har fördomarna och skitsnacket staplats på varandra i en mörk, evig trave.

Men Totti är en av oss, fast mycket mer. Han är en ambassadör, en representant för godhet, lojalitet. Han är en bror och en fanbärare.

Låt oss förbli en smula högtravande ett tag till….

Om fotboll är  poesi är Totti världens vackraste diktare. Ingen kan skriva fotbollens poesi som Totti. Kom igen nu alla ni dösnackare. Kräla upp ur er Tipsextra-dy. Se det större perspektivet.

En del säger att staden och laget Roma håller Totti som gisslan, att han aldrig kommer vinna något riktigt stort i klubblaget (förutom ligan 2001) och det är delvis sant men ska man välja en stad att bli kidnappad av så är det ju Rom.  Han är i första hand en fanbärare numera, en ledare, en samlande kraft, en samlande upplyst glänta av solidaritet mitt  den brutala skog av pengar, mörker och tatuerade egon som är den moderna fotbollen, Han är fridlyst och helt unik, den gode Totti.

Det finns inte många kvar av hans sort. Om tjugo år kommer vi prata om honom som helt och hållet unik. En del av er var inte ens födda när han stänkte sitt första mål för Roma 1994.  Han har varit med mig längre än en del av mina äldsta vänner. Han är en kärlek som aldrig dör. Han har tagit mina strider, han har vunnit och förlorat mina strider. Det är så det känns. Han representerar mig. Det är så det känns och det är säkert löjligt men det är också sant.

Den som inte med sitt hjärta begriper detta begriper ingenting om fotboll.

De Rossi- Som en dörrvakt på snedtändning.

Jag tänkte visa Göteborg för Michaela.

Så vi tar tåget dit, jag ska uppträda i Sjömanskyrkan, och vi rullar in lördagkväll men det är dimmigt och snöigt, och slaskigt och så det där regnet jag nästan hade glömt, det våggrätta regnet, det där strilande, nålvassa regnet som kommer underifrån nästan, och så snön som skrämts upp i gränderna, spårvagnarna i kurvorna, det tjutande gråa överallt.

Vi stryker förbi Järntorget och jag pekar bort mot hamnen och säger ”Där är hamnen, men man ser den inte.”

Men det är vackert där. Säger jag.

Vi äter hos min pappa, träffar min halvbror och sedan rullar taxin genom diset, regnet, söndagen, tillbaka till hotellet och Lazio har vunnit och Inter har vunnit och Napoli har vunnit och på kvällen ställer Roma upp med samma trötta uppställning som under Garcia och jag undrar var de där amerikanerna egentligen gör för nytta, det börjar bli dags att pumpa in pengar och liv i den här stendöda vargen som är Roma just nu.

Den här vargen skrämmer ingen. Den står uppställd och uppstoppad med glaspärlor istället för ögon.

De Rossi överkompenserar som han gör ibland och ser mest ut som en dörrvakt på snedtändning.

Ett lag får inte mer energi bara för att man blir arg.

Och Dzeko. Vi måste tala om Dzeko…

Han är så usel att jag får sympati för honom. Det är synd om honom. Han ser ut som ett mobbat barn på väg till den förhatliga skolan en brutal morgon i raden av brutala morgnar.

Ni som följde honom i England, var han lika usel där?

Det är något närmast överjordiskt, övernaturligt över hans totala oförmåga. Hur är det mjöligt att förlora nickdueller när man är sju huvuden högre än sina motståndare?

Det är som om han lever under en ond häxas trollformel.

Napoli ser ut att på allvar utmana om ligatiteln i år. Det är kul. Italiensk fotboll behöver verkligen ett starkt Napoli. Det är bra för hela landet, det är bra för sammanhållningen och kulturen i Italien.

Och Juventus. Vi måste tala om Juventus. Och om Allegri. Jag var i Italien när det stod klart att det var han som skulle ta över Juventus. Många forum på nätet formligen dränkte honom i avsky. Men han tog klubben till seger i ligan och final (!) i Champions League.

Exakt samtidigt som exakt alla hade mer eller mindre dödförklarat italiensk fotboll slog hans lag ut Real Madrid och bjöd Barcelona värdigt motstånd i finalen. Det är sjukt starkt.

Men den här säsongen har han bevisat ytterligare två saker. Han har motbevisat de många röster som envist hävdar att just Allegri aldrig orkar med det där ”andra året” i ett lag OCH han har lyft laget till toppen i tabellen eter en usel inledning.

Det är storslaget. Juventus har, till skillnad från både Milan och Roma, verkligen insett att en storklubb behöver en RIKTIG tränare, en allvarligt skolad och taktiskt drillad tränare.

Allegri är allt detta och är just nu, tillsammans med Sarri i Napoli, seriens bästa tränare.

Sarri ja… Vi måste tala om Sarri…

Det är ju underbart att Napoli också vände en dyster kurva när Neapels konung Maradona gick ut och sade att just Sarri aldrig skulle lyfta laget till en där sjukt efterlängtade ligasegern.

Napoli har inte vunnit ligan på över tjugofem år.

Om de vinner i år har den gode Diego lovat att återvända till staden och stadion i helikopter, alltså exakt på det sättet han anlände när han kom till staden och laget (i den ordningen faktiskt) 1984.

Nu sitter vi på tåget mot Stockholm igen. Det är hysteriskt grått och dimmigt. Jag fyller 44 år och med den här gulröda elden i mitt hjärta saknar ålder. Den värmer världen och stegen framför mig.

När regnet fallit.

Solen som ett smycke. En gnistrande himmel. Kallt.

Lädret i Roma-väskan kvider i kylan. Jag köpte den när jag bodde i Rom, första halva av 2011. Det var samtidigt som amerikanerna gick in och köpte klubben och den gulröda delen av staden sjöd av förhoppningar om nya arenor, nya segrar, nya spelare, nya drömmar.

Vi fick några skisser på den nya arenan och…

Inte så mycket mer.

Italien är så där. Det sjuder, det sprakar, det rör sig, det skälver, det vibrerar, men när allting lagt sig, när regnet fallit, när gryningen kommer, när sopbilarna börjar slamra, när restaurangerna ställer ut sina skrangliga bord på kullerstenarna, när tidningarna dumpas i sina högar utanför kioskerna, när tanten med hunden stänger porten bakom sig, när dofterna från världens vackraste huvudstad rör sig uppåt mot himlen, när myllret närmar sig, när en ny dag randas, då är allting ungefär som förut.

Italien är världsmästare på att bevara tider som flytt.

Många retar sig på det där. Många blir provocerade av att tiden verkar gå långsammare i Italien. Många älskar den rastlösa ängsligheten av att aldrig riktigt hinna. Många vill stå längst fram i ledet.

Sverige är på det sättet Italiens raka motsats. Sverige älskar allting nytt. Vi vill stå längst fram i ledet. Vi vill utgöra ledet.

Själv älskar jag att det förflutna får plats och rum i Italien. Jag vet att folk i Rom, folk som bor där, är skitsura på att stadens ledning tycks ta mer hänsyn till folk som bodde i staden för två tusen år sedan, än till de som där i dag. Som detta med att bygga ut tunnelbanan. Så fort man börjar borra och gräva hittar man ton av gamla krukrester och arkeologerna med sina små penslar kallas in. Allt stannar av.

Jag minns när jag var sjutton år 1989 och var i Rom för andra gången. Uppe vid Piazza Venezia hade de börjat gräva för en ny tunnelbana och ställt ut väldigt skrytsamma, vackra skärmar om projektet.

2008, nästan tjugo år senare, hade den utbyggnaden ännu inte blivit klar. Efter det har jag slutat kolla hur det går med det där…

Men att få äran att då och då landa i den eviga staden är en ynnest och en glädje, en av de största jag har i mitt liv.

Äntligen premiär!

För tio år sedan vann Italien VM i fotboll. Det är både länge sedan och igår.

Inte många i laget som var med och vann är aktiva idag. De Rossi och Totti i Roma så klart, Buffon och Barzagli (den sistnämnde spelade bara sporadiskt under turneringen)  i Juventus, Pirlo i USA och faktiskt (om ni glömt honom) Zaccardo i Carpi.

Italien släppte endast in två mål (om vi inte räknar med straffarna i finalen) under hela turneringen och inget av dem var riktiga spelmål. Zidane (vars anseende och eftermäle inte kom i närheten av att ifrågasättas som det borde efter att han skämt ut sig själv och sitt land i finalen) stänkte en straff ribba in i finalen och så var det just Zaccardo som olyckligt styrde in en hörna mot USA i andra gruppspelsmatchen.

Det är tio år sedan…

Det är en lång tid. Och det är ett andetag.

Minns ni vart ni var i livet för tio år sedan?

Själv satt jag i en sekelskiftsvåning i Norrköping och hade precis skrivit klart en diktsamling. I maj och i oktober 2006 förlorade vi två för tidigt födda barn. Jag skrev men ingen publicerade det jag skrev. Jag grät mycket. Jag satt uppe på nätterna. Jag sade upp bekantskapen med Gud.

Jag hade blivit nykter året innan och ägnade dagarna mest åt att dricka starkt kaffe och ta sorgsna promenader. Det var en tid för återuppbyggnad och eftertanke. Det var en besynnerlig tid och ibland är tiden som en korridor man går vilse i. Om man lägger örat mot väggen kan man höra sig själv gå förbi på andra sidan. Ibland känns 1992 bra mycket närmare än 2006. Tiden är inte statisk. Alla som varit förälskade (och jag hoppas vid Gud att du fått uppleva den känslan) vet att en timme inte är en timme när man är kär.

Det är som om hjärtat själv hackar sönder den där timmen, den där tiden, och strör de svarta snabbfotade sekunderna över platsen man är på. Allting skenar. Alla som någon gång stått i en Ikea-kö en långrandig tisdag vet också att samma timma kan dra på sig fångkläder och kedja en vid grusschaktet och sätta en idiotisk hacka i ens händer tills det känns som man är en mumie av ålder när man vacklar fram och börjar lassa upp sina tunga, platta paket, sina krukväxter i plast och sina bestick och tallrikar…

Yrkesmässigt har mitt liv skenat under de här tio åren. Jag har erövrat många toppar och många kullar. Jag har vunnit många krig. Jag har förlorat ungefär lika många. Så är det ju i livet, högarna med segrar och med nederlag väger till sist ungefär lika och det är med hjälp av den balansen man försöker hantera livet. Så är livet för alla oss soldater som vägrar kompromissa men det enda vi har, oss själva…

På många sätt är jag tillbaka i den underjord där jag härjade och huserade 2006. Jag är som U2 som plötsligt får börja om i källaren igen. Jag drog fulla arenor för några år sedan, lastbilarna stod på kö och scenen jag skulle uppträda på tog tre dygn att bygga. Varje kväll studsade jag in på den där scenen, liten, rädd, men med stark och tydlig röst.

Men showen jag drog igång och försökte hålla vid liv var aldrig min, alltid någon annans. Det jag förmedlade, det jag skrev och skrek ut var mina ord men allting kontrollerades av den väldiga apprat, det hysteriska bygge som jag bara var en kugge i.

Nu ser allting annorlunda ut. Jag föll också i rätt tid. Medielandskapet är fullständigt förändrat. Det går att nå läsare utan att ha någon annans stora plattform. Det räcker med att skapa en egen. Också på det sättet liknar tiden mycket 2006, när jag började blogga och min karriär som författare drog iväg på höjder jag aldrig kunde drömma om. Den nya mediala utveckligen är punkig och demokratisk. Det går att dansa förbi alla förbannade kulturella och mediala grindväktare…

En sak är jag stolt över. Jag har mitt hjärta intakt. Det svider inte av feghet och eftergifter som hos så många andra i den här branschen. Om ni visste vilka ryggradslösa dörrmattor folk förvandlas till för att få tillgång till de stora scenerna. De flesta offentliga personer i media är självupptagna rovdjur, giriga, baktalande skitstövlar som skulle sälja sin egen morsa för en tia om det betydde att de fick stå överst, eller näst intill…

Jag är glad att jag hann undan.

Jag började skriva om italiensk fotboll på Svenska Fans januari 2007. Jag värvades till Expressen 2009 där jag sedan vann flera priser för mitt skrivande.

Bland annat vann jag Guldskölden som Sveriges bästa krönikör och Sveriges bästa blogg.

Jag var med och startade och drev Club Calcio i TV4 mellan 2011-2015.

Min utgångspunkt har alltid varit supporterns. Jag kan inte mer eller mindre om italiensk (eller annan) fotboll än dig. Jag drivs av två saker. Passion och talang. Jag kan skriva och jag älskar Italien, alltså älskar jag att skriva om italiensk fotboll.  Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Nu lanser jag detta nya projekt där jag regelbundet kommer att skriva om serie A, om Italien och om annan europeisk toppfotboll. Under våren kommer jag också hårdbevaka det italienska landslaget inför EM. Jag kommer  resa till Italien och det finns andra, spännande planer som jag presenterar under vintern och våren som följer.

Jag gör det för att jag älskar att skriva om italiensk fotboll och jag vet att det finns människor i Sverige som fortfarande älskar att läsa om det.

Så min dröm är att du vill vara med på den här resan, att du vill följa det jag skriver här.

För dig som gillar att läsa om det som sker i hjärtat på en som följer fotbollen, för dig som tröttnat på all matematik som omger fotbollen, som inser att vi som älskar är förlorade soldater i ett krig vi aldrig kan vinna, vi som innerst älskar att stå i regnet efter en förlust med 0-1 på övertid och känner regnet och tårarna blandas på våra kinder, till dig som insett att det är supportern som äger rätten till ett lag, till dig som någon gång tagit en tidig promenad genom Roms gränder, till dig som förälskade dig i Paolo Maldini, till dig som älskar att klä dig i kostym och ta en vintrig men underbar promenad till San Siro en söndag, till dig som älskar när legender och fanbärare som Totti blir kvar och trogen sin klubb (eftersom du för alltid kommer vara trogen den där klubben), till dig som längtar efter ljuset över Gardasjön när mörket drar in över Ridarfjärden i mitten av januari, till dig som alltid reser dig upp när gamarna hoppades att du skulle ligga kvar, till dig som drömmer om att skriva ”Ni vet inte vad ni missar” på gravstenarna i Neapel när Napoli vinner ligan i vår,  till dig som älskar att Italien är en explosion av yta och innehåll och som insett att det är en rätt bra bild av livet självt, till dig som stått på din favoritarena, suckat över förbannade löparbanor och grå betong men sedan börjat gråta och glömt allt när kluvna brister ut i en bomma av sång och sjunger Roma, Roma, till dig som aldrig förstått varför fotbollens extas i det här landet alltid tycks hamna i England, till dig som hellre är nykter och dricker en kaffe eller äter en pasta än bälgar i dig tusen öl framför fyra teveapprater på rad i en sunkig pubs tak, till dig som inte köper snacket om att serie A gått ner sig, till dig som köpt snacket om att serie A gått ner sig, till dig som sparar pengar för att ta fakirflyget till Milano baraför att få känna dofterna, smakerna, ljuset och färgerna, till dig som inte orkar analysera varför du älskar Italien men med hjärtat vet att du gör det, för dig och för alla andra skriver jag om allt detta, här, på denna plats…

Du är varmt välkommen.

Forza Roma.