Äntligen premiär!

För tio år sedan vann Italien VM i fotboll. Det är både länge sedan och igår.

Inte många i laget som var med och vann är aktiva idag. De Rossi och Totti i Roma så klart, Buffon och Barzagli (den sistnämnde spelade bara sporadiskt under turneringen)  i Juventus, Pirlo i USA och faktiskt (om ni glömt honom) Zaccardo i Carpi.

Italien släppte endast in två mål (om vi inte räknar med straffarna i finalen) under hela turneringen och inget av dem var riktiga spelmål. Zidane (vars anseende och eftermäle inte kom i närheten av att ifrågasättas som det borde efter att han skämt ut sig själv och sitt land i finalen) stänkte en straff ribba in i finalen och så var det just Zaccardo som olyckligt styrde in en hörna mot USA i andra gruppspelsmatchen.

Det är tio år sedan…

Det är en lång tid. Och det är ett andetag.

Minns ni vart ni var i livet för tio år sedan?

Själv satt jag i en sekelskiftsvåning i Norrköping och hade precis skrivit klart en diktsamling. I maj och i oktober 2006 förlorade vi två för tidigt födda barn. Jag skrev men ingen publicerade det jag skrev. Jag grät mycket. Jag satt uppe på nätterna. Jag sade upp bekantskapen med Gud.

Jag hade blivit nykter året innan och ägnade dagarna mest åt att dricka starkt kaffe och ta sorgsna promenader. Det var en tid för återuppbyggnad och eftertanke. Det var en besynnerlig tid och ibland är tiden som en korridor man går vilse i. Om man lägger örat mot väggen kan man höra sig själv gå förbi på andra sidan. Ibland känns 1992 bra mycket närmare än 2006. Tiden är inte statisk. Alla som varit förälskade (och jag hoppas vid Gud att du fått uppleva den känslan) vet att en timme inte är en timme när man är kär.

Det är som om hjärtat själv hackar sönder den där timmen, den där tiden, och strör de svarta snabbfotade sekunderna över platsen man är på. Allting skenar. Alla som någon gång stått i en Ikea-kö en långrandig tisdag vet också att samma timma kan dra på sig fångkläder och kedja en vid grusschaktet och sätta en idiotisk hacka i ens händer tills det känns som man är en mumie av ålder när man vacklar fram och börjar lassa upp sina tunga, platta paket, sina krukväxter i plast och sina bestick och tallrikar…

Yrkesmässigt har mitt liv skenat under de här tio åren. Jag har erövrat många toppar och många kullar. Jag har vunnit många krig. Jag har förlorat ungefär lika många. Så är det ju i livet, högarna med segrar och med nederlag väger till sist ungefär lika och det är med hjälp av den balansen man försöker hantera livet. Så är livet för alla oss soldater som vägrar kompromissa men det enda vi har, oss själva…

På många sätt är jag tillbaka i den underjord där jag härjade och huserade 2006. Jag är som U2 som plötsligt får börja om i källaren igen. Jag drog fulla arenor för några år sedan, lastbilarna stod på kö och scenen jag skulle uppträda på tog tre dygn att bygga. Varje kväll studsade jag in på den där scenen, liten, rädd, men med stark och tydlig röst.

Men showen jag drog igång och försökte hålla vid liv var aldrig min, alltid någon annans. Det jag förmedlade, det jag skrev och skrek ut var mina ord men allting kontrollerades av den väldiga apprat, det hysteriska bygge som jag bara var en kugge i.

Nu ser allting annorlunda ut. Jag föll också i rätt tid. Medielandskapet är fullständigt förändrat. Det går att nå läsare utan att ha någon annans stora plattform. Det räcker med att skapa en egen. Också på det sättet liknar tiden mycket 2006, när jag började blogga och min karriär som författare drog iväg på höjder jag aldrig kunde drömma om. Den nya mediala utveckligen är punkig och demokratisk. Det går att dansa förbi alla förbannade kulturella och mediala grindväktare…

En sak är jag stolt över. Jag har mitt hjärta intakt. Det svider inte av feghet och eftergifter som hos så många andra i den här branschen. Om ni visste vilka ryggradslösa dörrmattor folk förvandlas till för att få tillgång till de stora scenerna. De flesta offentliga personer i media är självupptagna rovdjur, giriga, baktalande skitstövlar som skulle sälja sin egen morsa för en tia om det betydde att de fick stå överst, eller näst intill…

Jag är glad att jag hann undan.

Jag började skriva om italiensk fotboll på Svenska Fans januari 2007. Jag värvades till Expressen 2009 där jag sedan vann flera priser för mitt skrivande.

Bland annat vann jag Guldskölden som Sveriges bästa krönikör och Sveriges bästa blogg.

Jag var med och startade och drev Club Calcio i TV4 mellan 2011-2015.

Min utgångspunkt har alltid varit supporterns. Jag kan inte mer eller mindre om italiensk (eller annan) fotboll än dig. Jag drivs av två saker. Passion och talang. Jag kan skriva och jag älskar Italien, alltså älskar jag att skriva om italiensk fotboll.  Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Nu lanser jag detta nya projekt där jag regelbundet kommer att skriva om serie A, om Italien och om annan europeisk toppfotboll. Under våren kommer jag också hårdbevaka det italienska landslaget inför EM. Jag kommer  resa till Italien och det finns andra, spännande planer som jag presenterar under vintern och våren som följer.

Jag gör det för att jag älskar att skriva om italiensk fotboll och jag vet att det finns människor i Sverige som fortfarande älskar att läsa om det.

Så min dröm är att du vill vara med på den här resan, att du vill följa det jag skriver här.

För dig som gillar att läsa om det som sker i hjärtat på en som följer fotbollen, för dig som tröttnat på all matematik som omger fotbollen, som inser att vi som älskar är förlorade soldater i ett krig vi aldrig kan vinna, vi som innerst älskar att stå i regnet efter en förlust med 0-1 på övertid och känner regnet och tårarna blandas på våra kinder, till dig som insett att det är supportern som äger rätten till ett lag, till dig som någon gång tagit en tidig promenad genom Roms gränder, till dig som förälskade dig i Paolo Maldini, till dig som älskar att klä dig i kostym och ta en vintrig men underbar promenad till San Siro en söndag, till dig som älskar när legender och fanbärare som Totti blir kvar och trogen sin klubb (eftersom du för alltid kommer vara trogen den där klubben), till dig som längtar efter ljuset över Gardasjön när mörket drar in över Ridarfjärden i mitten av januari, till dig som alltid reser dig upp när gamarna hoppades att du skulle ligga kvar, till dig som drömmer om att skriva ”Ni vet inte vad ni missar” på gravstenarna i Neapel när Napoli vinner ligan i vår,  till dig som älskar att Italien är en explosion av yta och innehåll och som insett att det är en rätt bra bild av livet självt, till dig som stått på din favoritarena, suckat över förbannade löparbanor och grå betong men sedan börjat gråta och glömt allt när kluvna brister ut i en bomma av sång och sjunger Roma, Roma, till dig som aldrig förstått varför fotbollens extas i det här landet alltid tycks hamna i England, till dig som hellre är nykter och dricker en kaffe eller äter en pasta än bälgar i dig tusen öl framför fyra teveapprater på rad i en sunkig pubs tak, till dig som inte köper snacket om att serie A gått ner sig, till dig som köpt snacket om att serie A gått ner sig, till dig som sparar pengar för att ta fakirflyget till Milano baraför att få känna dofterna, smakerna, ljuset och färgerna, till dig som inte orkar analysera varför du älskar Italien men med hjärtat vet att du gör det, för dig och för alla andra skriver jag om allt detta, här, på denna plats…

Du är varmt välkommen.

Forza Roma.