Svenskar är ett ängsligt folk. Det är viktigt att vara modern, att hänga med, vara en del av sin tid. Jag har aldrig förstått det där. Jag har aldrig varit i fas med samtiden. Jag har inte känt behovet heller. Jag har borrat ner skallen mellan axlarna och krigat på och ibland har jag legat rätt i tiden men oftast har jag överhuvudtaget inte haft en aning om vad som är trendigt, inne eller rätt för stunden.
Samtiden är sval och meningslös.
Det verkar så jobbigt att hela tiden behöva snegla ut genom samtidens fönster för att veta hur man ska bete sig, vem man ska varan vilken liga man ska älska…
Jag struntar i allt sådant.
Folk har försökt dödförklara den italienska fotbollen i tio års tid. Kanske längre än så. Jag vet inte riktigt varför behovet har funnits där men det är något med den italienska fotbollen som väcker starka känslor hos folk.
Så låt oss titta på fakta de senaste tio åren.
Italien vann VM 2006 , efter en vår som toppades av skandaler. Inför VM i Tyskland fanns det dem som talade om att Italien aldrig mer borde ställa upp i ett mästerskap. Jag minns Italiens sista träningsmatch inför turneringen. Jag har aldrig hört ett landslag bli så utbuat, vara så hatat…
Italien tog flyget över Alperna och vann alltihop.
Den 9 juli är ett av mitt livs vackraste smycken.
Cannavaro fick Gudbollen och året efter vann Totti Guldskon.
2007 vann också Milan Champions League.
2010 vann Inter Champions League. Så sent som i våras spelade Juventus final i Champions League.
2012 var Italien i final i EM.
Inget dåligt facit för ett land och en liga som blivit dödförklarade så många gånger.
Det är naturligtvis sant att serie A tappat i status sedan mitten av nittiotalet. Men det har i stort sett alla andra stora ligor också gjort. Vad som hänt är att målarfärgen runnit åt lite olika håll, som när ett barn slår omkull ett glas med vatten över sin pamflett med målarfärg.
PL har vuxit, liksom Bundesliga och La Liga. Serie A dominerade den europeiska toppfotbollen fullständigt under nästan hela nittiotalet. Nu har andra ligor kommit ikapp och på vissa områden, arenor, tv-teknik och en del annat, så har de ligorna gått förbi.
Men vem avgör vilken liga som är bäst?
Jo, den som älskar.
Den som älskar har alltid tolkningsföreträde.
De som hävdar att Premier League är bäst har knappast statistiska och säkra skäl för det. Men de älskar, alltså är de delvis blinda och därmed förlåtna. De kanske varit förälskade på en bar (eller tusen) i Lodon, de kanske älskar The Smiths och tycker Manchester är världens vackraste stad. De kanske trivs som bäst med i livet när de är i Birmingham…
De som hävdar att La Liga är bäst har onekligen Spaniens framgångar i EM och VM samt Barcelonas dominans i Europa, att ta spjärn emot…
Mot det kan man möjligen nämna bristen på bredd i La Liga men, återigen, älskar man Spanien och tycker att Barcelona uppfunnit det ultimata sättet att spela fotboll så har man tolkningsföreträde.
Det är helt säkert att något som är fel med mig. Men jag har ju mitt ursprung att skylla på… Jag är halvitalienare och har fått allt som har med Italien att göra i blodet.
Jag ser heller en regnig fruktansvärd match mellan Bologna och Carpi än jag ser ett derby i Manchester. Inte för att jag (som tidigare) har något emot engelsk fotboll eller är full av fördomar om avslagen öl och ljummen flottig fisk i tidningspapper utan för att jag älskar…Och för att min kärlek är riktad åt ett annat håll.
Jag älskar Italien, jag har varit flera gånger i Bologna, jag har minnen från staden, från tågresor till och från Bologna, från bygden omkring, från en sjukt berusad men underbar bilresa mellan Florens och Bologna och så vidare. Därför väljer jag matchen mellan Bologna och Carpi. Jag vet hur kaffet smaskar på det lilla troget nedanför det sneda, höga tornet. Jag vet hur klackarna låter från de unga kvinnorna som studerar vid universitetet där, jag vet hur köttfärssåsen smakar, jag kan en del om det där regnet, och hur man tar skydd ifrån det i arkaderna.
Jag älskar allt som har med Italien att göra. Jag sätts i samklang med mig själv. Låter det högtravande? Det hoppas jag. Livet är högtravande och har ni inte insett det har ni missat något väldigt grundläggande.
Omgången då?
Roma lyckades vinna igen och det var nyförvärvet El Shaarawy som visade vägen med sitt Zlatan-doftade klackmål. Vilken glädje att se att det lossnar för en spelare som det hoppades så mycket på för några år sedan men som försvann in under några besvärande skuggor och nu är ute och skiner på sina egna premisser igen.
Derbyt i Milano inramades av en otrolig stämning och som vanligt Tifo i världsklass. (Ja, Tifo stavas alltid med stort T)…
Matchen blev inte särskilt välspelad men var ändå sjukt underhållande. Jag trodde aldrig jag skulle få se dagens Milan spela försvarsspel som om det var 1994 igen. Vilken försvarsmässig insats av detta tidigare sargade Milan, och mot ärkerivalen Inter som verkar ha gått i motsatts riktning, från ljus till mörker när det gäller just det som Mancini byggt alla sina lag med, nämligen en stark defensiv.
Underbart att i ena stunden se Alex grimasera illa efter ett osedvanligt dåligt surrat träben och minuten senat gå upp högst av alla i rymdskeppet San Siro, och nicka in 1-0 för Milan.
Och så kom Mario Balotelli in. Jag hann knappt jubla klart innan han dragit på sig en gult kort…
27 sekunder tog det. Han log när han fick det…
Balo is back.
Jag är möjligen en av de största idioterna i det här landet när det gäller min kärlek till serie A ,en jag skäms inte ett dugg. Jag ber aldrig om ursäkt för att jag älskar.
Serie A är världens vackraste liga och bara det faktum att jag känner så är den enda förklaring, eller ursäkt, jag behöver…