Vi går där vi går och väntar på ovädret som ska dra in.
Under tiden strosar jag med M genom Gamla Stan. Stockholm är vackert, också i väntan på stormen.
Drottninggatan kryllar av människor så vi snirklar oss fram på diverse sorgsna bakgator tills vi når Beyond Retro en bra bit upp på Drottninggatan.
Gamla skjortor, kängor och klänningar överallt. Hittar en liten hörna med svarta gamla rock-tshirts men hittar ingen jag vill ha.
Jag rotar runt bland kepsar och kängor och Michaela återberättar en fin konversation hon hört mellan två killar sedan jag gått ner för trapporna-
– (lätt exalterad) Kolla, det är Marcus Birro.
– (lika exalterad) Vem är det?
– (fortsatt exalterad) Han skriver…
– Är han bra då?
– (lite tvekande) Ja….
Älskar att killen som inte har en aning om vem jag är blir exalterad han också.
”Vet ni vem jag såg idag? Jag har fortfarande egentligen ingen aning om vem det är, jag vet inte vad han gör, jag har glömt hans namn, vet inte hur han såg ut, kommer inte ihåg en enda grej han ägnat sig åt men jag såg honom! Tror jag…”
Underbart….
Nedanför Strindbergs-muse´t ligger antikvariatet August. När jag var ung gick jag jämnt och rotade bland böcker på antikvariat. Även när vi bodde i Norrköping gick jag ofta på antikvariatet på Knäppingborgsgatan.
Men sedan vi flyttade till Stockholm slutade jag med det. Trots att den här staden kryllar av dessa sagoplatser, dessa underbara öar av välbefinnande och litteratur.
Jag vet inte varför.
Höga bokhyllor proppfulla med böcker, nya, gamla, slitna, väldoftande böcker. Jag hittar några fantastiska förstaupplagor med Tranströmers tidigaste diktsamlingar.
Den ena kostade 1 krona och 75 öre när den kom ut, nu kostar den närmare 700 kronor. Jag hittar Odysseus, i perfekt skick, för endast 125 kronor och när jag köpt den och är på väg ut hittar jag samtliga band av Marcel Prousts mästerverk På spaning efter den tid som flytt i just den utgåvan, och i just den geniala och berömda översättning som Gunnel Vallquist ansvarade för, för endast några hundralappar.
Det var just denna upplaga som jag läste när jag läste Proust för första gången, fast då lånade jag dem på biblioteket. Jag glömmer aldrig på vilket sätt i grunden Proust förändrade i stort sett allting i mitt liv.
Exakt den kraften har litteraturen.
Nu står de där framför mig i den där bokhyllan, i sina skyddspapper, och jag tvekar inte längre än tio sekunder innan jag slår till och köper dem.
Jag är lycklig som ett barn. Tiden står stilla där inne. På riktigt. Om jag hade orkat bry mig om folket och trängseln på gatan utanför hade jag sett att de säkert fortsatt röra på sig medan jag och Michaela och några till strosade runt där inne men är det inte just detta som kännetecknar hjärtats sång de gånger i livet när tiden står still, vi bryr oss inte om den meningslösa hettan, larmet, världen, tillvaron, vi bryr oss inte om döden eller ens livet och just därför kan tiden stå still under några minuter.
Vi åldras inte. Vi rör vid böckerna, smeker deras sidor och omslag, sätter näsan varsamt mellan papperet och orden, lösryckta meningar, kyssar, famntag, vänskap, svek, otrohet, kris, uppbrott, förlåtelse, försoning, allting kommer rusande emot oss från de där sidorna, från en värld så oerhört mycket viktigare och värdigare än den vi normalt och dagligen tvingas leva i…
När vi kommer ut med våra tunga kassar är vi lyckliga som barn.
Vi tar hissen upp och hälsar på August Strindberg. Hans lägenhet är nästan på pricken identisk med hur den såg ut när han dog i maj 1912. Jag har varit där förut men det är alltid lika andäktigt och storslaget att se hans skrivbord, som är orört sedan han dog, se tidningen han fått med posten, breven ,pennorna, papperen, de små glasögonen, fotografiet på yngsta dottern.
Det är som han när som helst ska komma släntrande från matsalen strax intill och sätta sig ner och börja arbeta igen.
Jag har läst så väldigt mycket om och av Strindberg. Under en period i mitt liv (som återkommit med jämna mellanrum) levde jag extremt nära honom, läste alla biografier jag kom åt och hämtade väldigt mycket styrka och tröst i hans verk och hans liv.
Nu ser jag mig som en blygsam och i jämförelse medelmåttig efterföljare till honom. Och nej, ni behöver inte slipa knivarna, jag ser mig inte som Strindberg, jag äger inte hälften av hans begåvning, men jag äger en del av hans eld, en del av hans mod (en del skulle kalla det dumdristighet) och jag äger en del av den heliga vrede som gör att jag trots allt och faktiskt är en av de få författare i det här landet som på allvar och på riktigt vågar gå på tvärs med allt och alla i sin förfärliga samtid.
Det kan ingen ta ifrån mig.
Och nu får gärna stormen komma.