När jag bodde i Norrköping umgicks jag mycket med en man som är läkare. Han berättade om hur intagningen till läkarutbildningen ändrats, att de rent statiska kvalifikationerna, betygen alltså, fått allt större betydelse, att den personliga lämningen (ett underbart uttryck för övrigt) fått stryka på foten.
- Det betyder, sade han till mig, att vi får utsökt utbildade, duktiga, plugghästar men kanske empatstörda karriärister till läkare. Det är inte säkert att det är den person med högst betyg som är den varmaste medmänniskan. Risken är, fortsatte han, att vi får människor som mest av allt vill briljera med sitt läkaryrke bland andra välutbildade.
Jag tänker på honom när jag läser att pengarna till politikernas favorit treenhet, “Vård-skola-omsorg” är rekordhöga, samtidigt som rapporter om utbrända socialsekreterare, sjusköterskor och just läkare dundrar in. Varför mår alla så dåligt när det uppenbart finns pengar? Varför räcker inte de ekonomiska musklerna till när det handlar om möten med människor, livsviktiga möten, nödvändiga möten, helt och hållet avgörande händelser.
Det finns ingen motsatt mellan att bli värdigt bemött och att uppleva en sjuksköterskas stress. Hon gör sitt jobbet men går under på kuppen. Så skulle man, en smula tillspetsat, kunna formulera saken.
2006 förlorade vi två för tidigt födda barn. Dante föddes i vecka 22 och dog strax efter att han fötts. Vi fick då två helt olika bemötanden av samma sjukvård. En klinisk och en empatisk. Den första var i grunden klanderfri, den andra en fullständig katastrof. Den andliga, empatiska och medmänskliga vården existerade inte för oss. En tyst, svettig präst gjorde ett pliktskyldigt 5-minuters stopp när vi låg förkrossade på uppvak.
Jag vet att andra haft andra upplevelser men jag hör och läser också väldigt ofta om hur avsaknaden av Gud, avsaknaden av sambandet mellan själ och kropp, mellan hjärta och huvud för att vara tydlig, ofta saknas i svensk sjukvård.
Nyligen kunde vi läsa hur en kvinna i Jönköping ritat ett kors och satt upp i den lilla sjukhuskyrka hon besökte eftersom kyrkan saknade ett kors. Personalen rev ner det. Personalen fick order uppifrån om att riva ner ett handmålat kors inne i en kyrka. Anledning? Det var inte tydligen inte en kyrka längre utan ett “neutralt bönerum”…
Vad vinner vi med denna plågsamma ynkedom och rädsla?
Är det inte rimligt att en något större del av den stora ekonomiska kakan rörande områdena vård, skola och omsorg, gick till att vårda även personalen, så att de ska orka våda oss? Borde inte mer pengar hamna hos dem som ordnar med arbetsmiljon för sjuk och undersköterskor? För den egentliga arsenalen av kunskap och kärlek är inte olika system eller organisationer, utan människor, personalen, enskilda medarbetare som är stolta över sitt yrke, som vill göra rätt varje gång, som handskas med frågor om liv och död så gott som dagligen. Att just dessa människor mår dåligt fast pengarna förs in i deras organisationer och system, är ett allvarligt hot och en besynnerlig felprioritering.
Mer pengar borde gå till att ordna med miljon runt hjältarna som arbetar inom vård, skola och omsorg. Om inte vårdarna själva mår bra mår antagligen inte heller de behövande särskilt bra.
De som arbetar med människor är hjältar. De som dagligen lever med och upprätthåller värdigheten i vårt samhälle är värda så oerhört mycket bättre. Kanske borde politikerna verkligen se över hur de förmedlar sina pengar och också se hjältarnas betydelse för att en god och värdig vård, skola och omsorg ska kunna fungera.
Att först lägga alla resurser på de behövande utan att ta fullt ansvar för hjältarna som jobbar, är som att spotta en törstig kamel i halsen och tro att den blir nöjd!