”If a person keeps living, he will run into himself…”

 

I går var vi på Stockholms Stadsmission och handlade böcker, bland annat fina Saknaden av Ulf Lundell från 1992. Köpte den när den kom ut och tyckte mycket om den. Köpte faktiskt också min egen bok Svarta Vykort från 2007 eftersom jag inte hade den.

Magisk löprunda igår igen. Söder Mälarstrand, över Västerbron (där de tejpat räcker högst upp, någon måste ha klippt sönder staketet och jag såg att någon skrivit Förlåt mig för att jag fanns till vid hänglåsen) och så Norr Mälarstrand, Riddarholmen, de där smala broarna nära tågen och så upp mot Skinnarviken igen.

Jag lyssnade på Thåström, hans saliga industriperiod, PLP. Testa att ha Peace, Love And Pitbulls i lurarna när ni tränar nästa gång. Man orkar hur mycket som helst.

Just nu roar jag med att skriva om Daniel i min nya roman.

Daniel är präst och en rätt bedrövlig sådan. Han är konstant otrogen samtidigt som han håller sitt saliga leende vid liv när han tillrättavisar människor som söker honom i förtvivlan över sviken eller falnande kärlek.

Jag tänker på de blickar jag sett hysteriska moralister kasta efter unga flickor i samband med de besök i kyrkor jag gjort genom åren. Jag tänker på deras förljugna själar. Jag tänker på hur snabbt de dömde mig, hur de sparkade mig ut ur alla sammanhang, hur de drog in min lön, hur de tog sin hand ifrån mig.

Kanske är de livrädda att deras egna mörka hemligheter ska träffas av ljuset?

Det blir en rätt otrevlig roman. Men den blir sann. Och som Bibeln lär oss, sanningen ska göra oss fria…

Jag har fått betala ett högt pris för att skriva sanningen. Jag betalar ett väldigt högt pris för att jag inte ville lära mig spela spelet på spelets villkor.

Men samtidigt hade jag förlorat min själ om jag sålt mig, om jag gjort som jag blev rådd och tillsagd, om jag hållit tyst och smusslat, om jag hållit käften, ljugit och dribblat.

Mitt liv just nu är en återgång till mig själv. Jag har sprungit rätt många varv runt huset, det är spår överallt, och som Carl Perkins uttrycker saken: ”If a person keps living, he will run into himself”.

 

Att bli behandlad som en brottsling av människor som säger sig älska nåden och förlåtelsen är en smärtsam sak. Att få sparken av människor som jag trodde mer och högre om är också det smärtsamt, men det har också varit nyttigt.

Jag kan nu se vad det är som många ogillar med svensk kristenhet, dessa av människor uppställda regler och förordningar. Stängsel uppställda av ytliga moraliska skäl, av människor, inte av Gud.

Jag gör som Lundell, jag borrar ner skallen mellan axlarna och stretar vidare. Det går upp och det går ner. Allting skiftar form i mitt liv just nu och det är tusen saker jag kunde ha gjort bättre, och det är mer än tusen saker jag borde gjort annorlunda, men jag fortsätter skriva, jag söker jobb varje dag, jag lär mig ödmjukhet och omtanke och tappar inte förlåtelsen. Och gör jag det letar jag upp den igen.

Ni som föraktar är de föraktade.

Ingen av er har mer en enda rad ur den väldiga bok som är mitt liv. Hur kan ni få för er att ni tror att ni vet hur boken är skriven?

Samtidigt är jag tacksam över allt det jag har och alla dem som orkar vara medmänskliga och stöttande i det som sker. Det är en eftergift också för er. Det är stort.