Author Archives: admin

Jag påminner om Marcel Proust, ligger i min sänkt med mina skärmar, skriver, öppnar fönstret ibland, låter regnet, eller doften av regnet hinna in innan jag forsätter skriva. Travar med böcker runt omkring mig, Mindre av allt som larmar runt omkring mig, mer av det eviga, av Gud, av skrivande och litteratur.

Nutiden betalar ingen räkning längre. Hela det här landet kvider. Eller om det är jag som kvider, liggandes i det höga svenska gräset, liggandes på rygg, på mage, i fosterställning, gör allt för att inte ha för ont. Det är bara motstånd överallt, hat och hot, upprepningar, grannar som postar sitt hat på vykort, resten som föraktar allt det jag står för, och kanske håller jag på att förvandlas till en landsförvisad i mitt eget land, en flykting, en bespottad, en stackare man helst går förbi.

Men låt hatarna hata. Låt nutiden rasa. Låt redaktionerna klamra sig fast vid sina lögner.

Det finns hav av litteratur kvar att simma i, tusentals sidor böcker kvar att skriva. Jag har levt ett väldigt besynnerligt liv, om man ser det utifrån, om man bara följer mig som person som gör olika saker, allt det där offentliga.

Men allt viktigt i en människas liv sker på insidan. Och på insidan har jag rest en del monument, nämligen mina böcker. Man bygger ett torn med sina böcker. Jag har också gjort det. Jag tänker fortsätta göra det.

Jag reglar persiennerna och ingen når mig längre, inget hat, inga förbannade fiender, inga motståndare, inga likgiltiga före detta vänner. Jag tänder några ljus, en lampa när jag måste och rör mig mellan tusen världar inuti mig själv.

Jag minns signora Paola i Rom 2004 som sade att ju äldre hon blev, ju mindre blev hennes yttre värld och ju bredare, livligare, hjärtligare och större blev hennes inre värld.

– Till sist, sade hon, har jag väl bara några gator att gå på här ute men en hel värld, eller fler, att upptäcka här inne…

Som författare är det min skyldighet, mitt yrke, att utforska de världarna. Det är vad jag gör nu, det blir en roman, en sorglig och plågsam roman, en arg och sann, ovärdig, snuskig, och väldigt uppriktig roman.

Att skriva är den både min rättighet och min skyldighet. Jag har ett ansvar mot talangen, mot mig själv, mot mina barn, mot de som fortfarande orkar tro på mig. Jag har ett ansvar mot mig själv eftersom jag vill överleva och leva anständigt också när allt det här dragit förbi och över och för att kunna göra det måste jag ge min version, både i kärlek och i krig, och jag måste få berätta om det mitt hjärta är fullt eftersom det är min övertygelse att du som läsare och medmänniska inte skiljer dig särskilt yrket från mig.

Det är just det som är Prousts gåva till oss. En svårt sjuk, tvärhand hög farbror i Paris för snart hundra år sedan som skrev sju böcker om mitt liv.

Så fungerar även bönens kraft, Så fungerar all verklig och god kommunikation. Någon man aldrig träffat sätter ord på ens eget liv.

Regnet tilltar här ute. Knarkarna skyndar längs gatan i stripigt hår. De andra, mobbarna, medelklassen, barnfamiljerna, hundratals snörpta munnar skyndar också.

Jag ligger kvar i sängen, skriver och sluter mina ögon… Där upptäcker jag människor jag glömt att jag älskat, vänner från förr, vänner från framtiden, mina barn strålar där, mina föräldrar, och tusen andra namn och hjärtan som rusat igenom mig som om jag varit en transithall genom hela livet, en centralstation i rusningstrafik, människor i tiotusental, med sina egna solar, med sina egna strålande och skimrande planer, som pilar av guld utan ljud men med värme, stark värme, rakt in i mig, rakt in i det enda som betyder något, som äger ett värde för en skrivande människa.

Litteraturen.

lskan. Vreden. Och. ja, hatet. En psykopat tar sig friheten att spy ut sitt hat rakt ner i min brevlåda. Det landar några meter från där min son sitter glad och bygger sitt Lego. Uppenbart en granne som tar sig friheten att hota och trakassera mig. 

Det gör något med mig. Jag känner det. Jag känner hur det vrider tag i mitt hjärta. Jag vill det inte men jag skulle ljuga om jag sade att det inte gör något med mig.

Det har blivit lite för mycket sådant här nu. Några råder mig att inte berätta om hoten och hatet, att det föder ännu mer hot och hat. Det kanske är så. Jag vet inte. Men jag fungerar inte så. Om jag inte berättar det så äter det mig på allvar. 

På nyheterna hör jag hur människor i det här landet filmar drunkningsolyckor med sin mobilkameror. När ambulanspersonalen ber övriga badgäster bilda en ring från stranden och ner i vattnet för att leta efter ett barn som drunknat så vägrar dem! 

Flera gånger i månaden sitter jag på bussar i Stockholms innerstad där chaufför och passagerare är nära att slåss. Några gånger gör de det också och polis kallas till platsen. Allting skälver. Det rister i folk. Det vibrerar. Allt detta hat. All denna medelmåttiga ilska och detta patetiska hat.

En småbarnsfarsa som skriver böcker och artiklar och försöker sköta sitt liv får ta emot hot och hat från den politiska vänstern, från psykopater, från feminister, från grannar, från fan och hans moster med det rinnande ögat… En skribent får sparken från alla sammanhang för att han ätit lunch med folkvalda. En skribent blir pestsmittad och förlorar varenda jobb han har för att han ägnat sig åt det han är satt på jorden för att ägna sig åt, nämligen att skriva.

Ingen ser sin medmänniska längre. De som skryter om hur de älskar sina medmänniskor är de värsta jävlarna.

Jag har blivit en dissident i mitt eget land. Jag känner mig, och ursäkta min högstämdhet, som en flykting här. Jag är rädd. Hatet och hoten har flyttat närmare. Jag skiter i det för egen del, folk får tycka vad de vill om mig, men när jag ser på mina barn, när jag håller dem nära, när jag ligger  nära dem på kvällarna och vet att det finns sinnessvaga psykopater i min närhet som hatar mig med en sådan iver blir jag arg. Jag blir skitförbannad helt enkelt. Jag accepterar det inte.

Många hör av sig och uttrycker sitt stöd och jag är tacksam för det. Men jag står på något sätt ändå ensam i detta. Jag ber och böjer på huvudet. Jag gör vad jag kan för att inte låta hatet slå rot.

Jag orkar inte leva i ett land som så konsekvent och så bestämt berättar för mig att den jag är är någon de spottar på. Det är som att gå på en utställning och ha med sig det finaste man har, man har verkligen ansträngt sig för att göra bra ifrån sig, och domarna kletar en 1 på alltihop… Det som är jag är bedömt och värderat nu. Det var ingenting värt.

Allting runt omkring talar ett främmande språk. Jag får inga jobb, är bannlyst från både kristen och sekulär media. Folk spottar på gatan när jag går förbi, de ropar saker, de skickar vykort, dumpar kattskit utanför dörren och låter mig konsekvent få veta vilket svin jag är.

Har jag då verkligen förlorat om jag flyttar härifrån? Eller är det Sverige som förlorar då?

Varför ska jag utsätta mig för allt detta? Är det värt det? 

Hade jag inte haft mina barn här hade jag flyttat för länge sedan.

Den 25/8 kl 17:30 i Stockholm är det releasefest för Marcus Birros senaste bok Fyra årstider med Birro.

De 20 första som svarar rätt på frågan ”Vad hette Birros första roman?” får biljetter till relasen.

Maila svaret till kontakt@marcusbirro.se