Hatet

lskan. Vreden. Och. ja, hatet. En psykopat tar sig friheten att spy ut sitt hat rakt ner i min brevlåda. Det landar några meter från där min son sitter glad och bygger sitt Lego. Uppenbart en granne som tar sig friheten att hota och trakassera mig. 

Det gör något med mig. Jag känner det. Jag känner hur det vrider tag i mitt hjärta. Jag vill det inte men jag skulle ljuga om jag sade att det inte gör något med mig.

Det har blivit lite för mycket sådant här nu. Några råder mig att inte berätta om hoten och hatet, att det föder ännu mer hot och hat. Det kanske är så. Jag vet inte. Men jag fungerar inte så. Om jag inte berättar det så äter det mig på allvar. 

På nyheterna hör jag hur människor i det här landet filmar drunkningsolyckor med sin mobilkameror. När ambulanspersonalen ber övriga badgäster bilda en ring från stranden och ner i vattnet för att leta efter ett barn som drunknat så vägrar dem! 

Flera gånger i månaden sitter jag på bussar i Stockholms innerstad där chaufför och passagerare är nära att slåss. Några gånger gör de det också och polis kallas till platsen. Allting skälver. Det rister i folk. Det vibrerar. Allt detta hat. All denna medelmåttiga ilska och detta patetiska hat.

En småbarnsfarsa som skriver böcker och artiklar och försöker sköta sitt liv får ta emot hot och hat från den politiska vänstern, från psykopater, från feminister, från grannar, från fan och hans moster med det rinnande ögat… En skribent får sparken från alla sammanhang för att han ätit lunch med folkvalda. En skribent blir pestsmittad och förlorar varenda jobb han har för att han ägnat sig åt det han är satt på jorden för att ägna sig åt, nämligen att skriva.

Ingen ser sin medmänniska längre. De som skryter om hur de älskar sina medmänniskor är de värsta jävlarna.

Jag har blivit en dissident i mitt eget land. Jag känner mig, och ursäkta min högstämdhet, som en flykting här. Jag är rädd. Hatet och hoten har flyttat närmare. Jag skiter i det för egen del, folk får tycka vad de vill om mig, men när jag ser på mina barn, när jag håller dem nära, när jag ligger  nära dem på kvällarna och vet att det finns sinnessvaga psykopater i min närhet som hatar mig med en sådan iver blir jag arg. Jag blir skitförbannad helt enkelt. Jag accepterar det inte.

Många hör av sig och uttrycker sitt stöd och jag är tacksam för det. Men jag står på något sätt ändå ensam i detta. Jag ber och böjer på huvudet. Jag gör vad jag kan för att inte låta hatet slå rot.

Jag orkar inte leva i ett land som så konsekvent och så bestämt berättar för mig att den jag är är någon de spottar på. Det är som att gå på en utställning och ha med sig det finaste man har, man har verkligen ansträngt sig för att göra bra ifrån sig, och domarna kletar en 1 på alltihop… Det som är jag är bedömt och värderat nu. Det var ingenting värt.

Allting runt omkring talar ett främmande språk. Jag får inga jobb, är bannlyst från både kristen och sekulär media. Folk spottar på gatan när jag går förbi, de ropar saker, de skickar vykort, dumpar kattskit utanför dörren och låter mig konsekvent få veta vilket svin jag är.

Har jag då verkligen förlorat om jag flyttar härifrån? Eller är det Sverige som förlorar då?

Varför ska jag utsätta mig för allt detta? Är det värt det? 

Hade jag inte haft mina barn här hade jag flyttat för länge sedan.