Monthly Archives: augusti 2015

Det svenska är ett gift i mig. Jag får det inte ur blodet. Jag avskyr egentligen allting med det där giftet, den självbelåtna självcentreringen, den uppblåsta självbilden, de inbillat fördomsfria proggarna i skägg och gummistövlar, detta hyllande av medelmåtta och idioti.

Sverige är schlagerfjollornas paradis.  Vi spottar på tiggare, hugger sönder deras tält, jagar utsattheten med machete men krigar för att skolorna ska ha toaletter för den som varken är pojke eller flicka. Det skrivs debattartiklar om detta. Många är upprörda. Alla är fega.

RFSL uppmanar 10-åringar att onanera, abort är en rättighet och orkar du länge än tio sekunder ha en annan uppfattning i någon fråga så kommer de skicka ut sina termiter till spioner och jaga fatt i dig och tysta dig på exakt alla sätt de kan.

Ni bygger er lycka med låsta dörrar.

Ni sitter pÃ¥ parmiddagarna och talar om tillstÃ¥ndet i världen, om bostadsrättspriser, om rasisterna, om media, om politikerna, om tiggarna, om tunnelbanan, om löprundorna, om de kollektivt ägda förskolorna, om sopsortering, om balkonger och duggregn över Norr Mälarstrand, om det förbannade Nytorget,  och om rädisor passar att ha med pÃ¥ utflykt, om fadderbarn och skägg, om bruna kängor och upprullade mössor, om FI och SD och skinnrockar, om märkeskläder pÃ¥ barn och om genuspedagogik, om blÃ¥tt till flickor och rosa till pojkar, om skilsmässor, otrohet och om Hornstull och New York och om drinkar och stränder, om februari och vÃ¥ren som alltid dröjer och om sommaren som alltid regnar bort och det spelar  egentligen ingen roll hur mÃ¥nga ni är pÃ¥ de där middagarna, ni hÃ¥ller med varandra allihop….

Jag är glad att jag hann undan i tid.

Jag är så gammal att jag minns Mona Sahlins klassiska presskonferens efter den så kallade Toblerone-affären.

Hon var, med viss rätt, mycket upprörd, klädd i vitt. Rösten darrade. 

Drevet hade varit skoningslöst sedan hon använt fel kort för att betala några småsaker, choklad bland annat.

Men någonstans tror jag att Sahlin insåg, liksom många av oss andra gjorde, att hennes fall blev djupare och marken kom farande snabbare emot henne just för att hon var (och är så vitt jag vet fortfarande är) socialdemokrat. Hade en annan politiker som var aktuell i flödet under den tiden, säg Ulf Dinkelspiel, smusslat med skatt eller köpt godis med fel kort hade färre blivit upprörda, besvikna eller förvånade.

Men Mona Sahlin hade blivit ”det är häftigt att betala skatt” med hela svenska folket. PÃ¥ gott och ont.

Klart att folk blev förbannade. Också, och kanske främst, blev den egna rörelsen besviken. Så kallat vanliga socialdemokrater blev förbannade. För det fanns en djup och stolt tradition av rättskaffenhet i arbetarrörelsen. Man lever som man lär. Man gör sig inte till. Man är inte på ett sätt när lamporna är på och på ett annat sätt när lamporna släcks. Man talar med människor med samma innerliga välvilja oavsett om man räknar med att få ut något av det eller inte. Och står man i talarstolar och i teve och predikar om att det är häftigt att betala skatt, så betalar man skatt och köper inte ens en chokladkaka med fel kontokort. 

Allt det där har sköljts bort nu. Den nya hysteriska vänstern har hivat i stort sett allting överbord. Det är väldigt hårt, aggressivt, kompromisslöst. Väldigt lite utrymme för samtal eller samförstånd. Det är konflikt och slagläge mest hela tiden.

Så när hela den en etablerade politiska världens och medias älskling Timbuktu snurrar till det i sitt tal om skatter så rycker frontsoldaterna ut och skyddar sin ledare.

Politism kallar kvinnan som pÃ¥pekade dubbelmoralen, Rebecca U Uvell för ”skitstormsmaskin” (och tro mig, det är en mild bris i jämförelse med vad jag och andra blivit kallade, Anders Breivik är ett av deras mer vidriga slagträn) och konstaterar plötsligt att det alls inte är viktigt att leva som man lär. ”Vägra (sic!) leva som du lär-  Det är en fälla” skriver Politisk.

Så det egna exemplet betyder ingenting? Om jag skriver en sak men lever mitt liv på ett helt annat så är det en bra sak, ett sätt för mig att dansa undan en fälla? Vilken fälla? Vems fälla? 

Jag trodde i min naivitet att det är bra om det finns täckning för det man står på scener och basunerar ut ill folk. Jag trodde det var bra att det man står för och skriver om, det man vill berätta för världen, är sådant som bottnar i den egna verkligheten, i det egna livet.

Det betyder inte att man inte misslyckas med att leva som man lär, för det gör man. Man misslyckas ofta men då får man stå för det, böja sitt huvud. Men strävan måste väl hela tiden vara att låta det man säger, skriver bottna i vem man är?

Jag trodde att det låg ett värde i att man lever som man lär.

Jag hade uppenbarligen helt fel.

Allas vÃ¥r vän Göran Greider konstaterar till och med pÃ¥ Twitter att det är ”viktigare vad Timbuktu säger än vad han gör”.

Som om Timbuktu säger att det är fruktansvärt med barnaga men slår sina barn, så är det bra?

Dansar han undan fällor då också?

Herregud. Timbuktu har en del att fundera på närmaste tiden. En sådan sak borde vara att se vilka vänner han omkring sig, soldaterna som sluter upp vid hans sida och drar en lans för honom.

Med sådana vänner behöver han snart inga fiender längre.

Jag ger ut en ny bok idag.

Det är alltid lite speciellt. Kanske inte riktigt lika speciellt som den där första gÃ¥ngen, vÃ¥ren 1992 när jag var uppe hos förlaget i Örgryte och hämtade mina friex i en svart sopsäck och bläddra i vartenda ex pÃ¥ spÃ¥rvagnen, och kanske inte exakt lika häftigt som när jag äntligen fick ut min andra bok efter 5 Ã¥r av refuseringar 1997 och möjligen inte pÃ¥ pricken lika extatisk som när första romanen kom ut 1999, men bra nära ändÃ¥…

4 Årstider med Birro heter den och sträcker sig ifrån sommaren 2014 och fram till för några veckor sedan.

Förr i tiden skrev man böcker på det viset. Författaren skrev färdigt sin bok i maj/juni och så blommade böckerna i stadens skyltfönster i början av augusti.

Nu för tiden är bokutgivning ofta en sådan hysteriskt stor sak att det kan dröja år från det att en bok är färdigskriven och till att den finns publicerad och utgiven.

Av allt jag gör och gjort är och har alltid mina böcker varit kärnan, fundamentet, det stampade jordgolvet.

Jag vill tacka bokförlaget Semnos som dels trodde på ide´n och dels orkade hålla en egen tanke i hjärta och huvud när delar av sens kristenhet förvandlades till ett pliktskyldigt zombieliknande tåg av moral och apati. När så många av offentlig svensk kristenhet plötsligt fick för sig att det var bäst att göra som alla andra gjorde och dra undan sin hand, dra undan sin vänskap, dra undan sin heder och dra undan alla möjligheter för mig att skriva och försörja mig.

Deras dom kommer döma dem.

Så tack till Semnos för att ni orkade och våga.

Jag minns i vintras när DN hörde av sig och publicerade en 7-sidig intervju med mig efter  allt som hände dÃ¥… Hur allting vände. Inte för och ibland journalisterna förstÃ¥s, de hade redan bestämt sig för att jag var en pestsmittad slugger, en paria, en idiot och brÃ¥kmakare. Men bland folk förändrades väldigt mycket dÃ¥.

Så fungerar det ju! Orkar du ge en medmänniska lite utrymme så blir det bra mycket för svårare för dig att döma honom eller henne. Nyanserna blir fler, villkoren och utmaningarna står tydligare framför dig.

Lite så hoppas jag att den här boken ska fungera och jag ber till Gud att folk ska köpa och läsa den. Den är värd det. Jag också.

Här följer en lista över samtliga böcker jag givit ut:

I den andra världen, dikter 1992

Skjut dom som älskar, dikter 1997

Alla djävulska främlingar, roman 1999

Kalashnikov, roman 2001

Landet Utanför, roman 2003

Diktskola- Författarens guide till galaxen, handbok i skrivande 2003

Flyktsoda, roman 2005

Du är Christer Pettersson du också, texter 2005

43 Dikter, dikter 2007

Svarta Vykort, dikter och texter 2007

Italinbloggen, texter 2007

Att leva och dö som Joe Strummer, roman 2010

Pappatexter, texter 2011

Släng alla kartor, memoarer mitt i livet 2012

Calcio Amore, ungdomsroman om fotboll 2013

Evangelium enligt Marcus, levnadsberättelse, 2014

Mitt hjärta står öppet, texter 2014

4 årstider med Birro, texter 2015