Blogg

Curva Birro

Pressmeddelande 2016-05-24

DAGLIGT EM-MAGASIN PÅ NYHETER24 MED MARCUS BIRRO: Curva Birro

Nyheter24 kommer under fotbolls-EM att sända ett dagligt EM-magasin: Curva Birro – Tous Les Jours. Programledare för detta blir Marcus Birro. Ca 30 dagliga 10 minutersmagasin kommer att produceras och sändas, förutom de dagar då Sverige spelar då programlängden blir uppemot 45 minuter. Programmet kommer att släppas varje dag kl 10.00 på Nyheter24 samt eventuellt på andra sajter inom Nyheter24-Gruppen.

Programledaren Marcus Birro har en gedigen och djup kunskap inom både fotboll och tv. Marcus Birro kommer även att skriva en daglig EM-blogg på Blogg.se och Nyheter24. Birro har medverkat i ett stort antal tv-program, vunnit Guldskölden för Årets Bästa Blogg och för Årets Bästa Krönikör samt vunnit Aftonbladets Stora Bloggpriset för bästa sportblogg.

-En större fotbollsnörd får man leta efter och ett vinklat, färgat och partiskt magasin under Marcus Birro är något jag verkligen ser fram mot att kolla på, säger Douglas Roos, Nyheter24-Gruppen.

– Jag har längtat efter att få göra tv om fotboll igen och det här känns som en fantastisk chans. Ingen annanstans kommer rapporteringen från och om EM vara mer passionerad, mera subjektiv och mera underhållande. Dessutom gör det ju ingenting att Sverige och Italien är i samma grupp, säger Marcus Birro.
tmp_17185-Curva Birro_ pressbild_2 1360901770

Den mediala elitens kris.

Det skälver i medieSverige. Fundament är på väg att rasa. Stora mäktiga koncerner hotas av konkurs.
Medielandskapet ritas om. Människor söker sig bort från de traditionella medierna, särskilt de stora drakarna. Det görs fortfarande god journalistik hos de stora tidningarna, men de är inte ledande längre, de tar inte täten. De är desperata och försöker kriga sig till angelägenhet och betydelse.

Glappet mellan etablerad och oetablerad media bara växer. Jag tror fortfarande på samtal, på möten. Drömmen hade ju varit att ha ett tv-program på, säg Aftonbladet, där en sådan som jag kunde leda ett debattprogram om allt som sker just nu, gärna tillsammans med någon av tidningens profilerade ledarskribenter. Möten. Samtal, Anslag.

De lär börja sälja Piggelin i kiosken vid grindarna till Helvetet innan det händer men jag gillar tanken.

Under tiden ser vi en av de största drakarna, Stampen, krisa ihop och begära rekonstruktion.

Jag är uppväxt under drakens vingar. GP var Pravda för Västkusten och under många år vägrade de skriva en rad om mig och mitt arbete. Först när jag flyttade från Göteborg ändrades den inställningen.

Det senaste året har GP varit en av ytterst få tidningar som publicerat mina texter.

Men detta handlar inte bara om GP eller Stampen. Det handlar om ett förändrat medialt landskap där elitens makt över folkets informationsintag minskar dag för dag.

Det är en sund utveckling. Men den ställer också krav på både den etablerade media som finns kvar, och den alternativa media som växer fram.

Media är en förtroendebransch. Och just nu är förtroendet för etablerad media minst sagt ansträngd.

En fri och verklig demokrati kännetecknas av ett spektra av åsikter, versioner, synpunkter, tankar och beskrivningar. Tiden när ALL media mörkade, ljög, tystade röster, jagade oliktänkare och avskedade folk för att de tyckte ”fel”  är (som bekant) inte förbi, men den nya tiden ger dessa nya röster en plattform av nå ut på… Och människor läser! Folket söker aktivt upp dessa skribenter.

Och det är som bekant folket som bygger landet…

.

Jag är inte där.

Jag tänker på vad Ulf Ekman sade till mig vid ett tillfälle. ”Det är inte min uppgift att gå runt och täcka upp för alla lögner och allt snack runt min person.”

Jag har ofta återkommit till det där. Jag har ofta misslyckats totalt med att låta bli att försöka korrigera mediala, publika, lögnaktiga föreställningar som flyger runt. Men jag har blivit bättre. Och jag jobbar på det. För om man ska gå runt och berätta för alla människor att deras föreställning om en är felaktig, får man ingenting gjort. 

Dessutom är det så, som Bruno K Öijer skriver, har de fel bild av dig kan de aldrig skada dig. Inte på allvar, inte på riktigt.
De kan vrida och vända på mitt namn, som en gammal trasa, de kan kasta mitt namn och mitt rykte i väggen, dra upp det och kasta det igen. De kan hälla tjära och fjädrar över mitt namn, de kan knyta fast mitt namn, mitt skrivande och min gärning vid en lastbil och sedan köra iväg över stenar och grus.

De kan få det att framstå som om jag är en hjärtlös Judas. De kan försöka vrida pennan ur mitt namns händer. De kan hata och håna med en bödels brist på sympati. De kan, och gör också, vad som helst för att misskreditera inte bara mig utan också det jag skriver.

Men jag är inte där…

Jag sitter någon annanstans med alla mina sorger, mina förtjänster och brister, med allt mitt ljus. Jag är någon annanstans med mitt skrivande.

Jag är en stilla vik med spegelblankt vatten, en skog, en brygga, en stilla sanning.

Så när ni kommer hit och tar er friheter, eller när ni skriver personliga brev om vilken ynklig människa jag är, eller om ni är människor jag älskat i tjugofem år men som plötsligt degraderar mig till det där namnet och roar er med att svinga några gånger när det rasar förbi era ouppfyllda drömmar och ni tar ut era misslyckanden på mig, eller när ni hånar och jagar mig för rena lögner vi läst, så vet då en sak. Det finns ingen verklig människa bakom det där namnet ni säger er veta så mycket om.

Jag är inte där.

Det Aftonbladet gjort kan vara olagligt.

Efter tips kollade jag med en advokat rörande det Aftonbladet skrev. Det kan faktiskt vara rent olagligt. Jag är inte längre en representant för det offentliga Sverige. Jag skriver inte för någon stor tidning, har ingen verklig makt, är inte politiker, har ingen position alls. Och jag har inte begått något brott. I strikt juridisk mening är jag som vilken samhällsmedborgare som helst. Alltså handlar det uteslutande om förtal och smutskastning.

Jag tänker gå vidare med ärendet.

[adinserter block=”3″]

Är Sverige en demokrati?

Är det rimligt att ett land som briljerar med sin demokrati förhindrar människor från att öppet stå för vilka de är?

Vem är det som bestämmer vem som tycker fel och varför? Är det rimligt att människor blir avskedade, mordhotade, socialt förkastade, spottade på, hotade, peststämplade om de offentligt tar ställning på ett sätt som en annan grupp anser är fel?

Vem ger denna andra grupp den rätten?

Varför är det ingen som ställer dessa frågor i offentligheten? Varför är det ingen som ens reflekterar över det bisarra i det som sker.

Makten har ju helt givit upp. Den har inga argument kvar. Så de kör med härskarteknik istället. Alla som tycker fel ska ha stryk. Verbalt, ibland fysiskt, kulturellt, socialt, yrkesmässigt.

Det stinker.

Alldeles oavsett vad du tycker om en annan människas politiska åsikter, anser du att du har rätten att hota och jaga dem som inte tycker som du?

Vad hände med den intellektuella hederligheten? Vad hände med att sitta ner och samtala?

Tiotusentals människor tänker, känner, tycker men vågar inte säga ett enda ord om det i rädsla för att bli avskedade, socialt förkastade eller i rädsla för att förlora vänner, familj, kollegor, allt…

Så de håller käften. För att de inte vågar. I ett av världens mest självgoda, demokratiska länder…

Vad säger det om Sverige?

Tiotusentals människor som lever under detta diktatoriska tryck. Tiotusentals människor, kanske fler ändå, som av rädsla för sitt arbete och ibland för sin egen hälsa inte vågar säga vad de tycker. Som inte vågar visa vilka de är.

Vilken typ av demokrati har ett land som faktiskt fysiskt, känslomässigt och yrkesmässigt jagar och fördriver oliktänkande?

Vem ger den andra gruppen rätten att förtrycka och jaga er?

Och jag är ledsen att skriva det men så länge ni håller käften och fegar ur kommer de fortsätta att hitta galjonsfigurer som undertecknad som de kan kleta halvsanningar och skitsnack på.

Sedan ställs jag ut som ett exempel på vad som händer om man INTE inleder ett samarbete med en omdiskuterad tidning.

Tänk då om någon annan hade kommit till en annan slutsats än jag gjorde och faktiskt hade inlett ett samarbete med den tidningen? Hade jakten, hoten, hatet, spottloskorna, avskedanden varit rätt och riktiga och om ja, varför då?

Vem ger de rätten att bestämma allt detta? Är det du som ger dem den rätten, genom att hålla käften?

Det blir ett demokratiskt problem när en grupp individer får för sig att en annan grupp inte har rätt att tycka som de vill.

Dynaiken i en demokrati utgörs av friktionen när olika uppfattningar möts.

Diktatur däremot kännetecknas av maktens och medias skrämselpropaganda mot allt det och alla dem som makten och media anser vara av ondo.

Vilket land är Sverige just nu, tycker ni?

Skillnaden mellan förhandling och samarbete.

Mycket som valsar runt nu.

Så här var det.
Efter att ha fått sparken från Expressen och flera andra fann jag mig stå utan pengar. Verkligen utan pengar. I samband med att jag stod barskrapad och desperat fick jag ett antal erbjudanden. Samtiden var ett av dem. Jag mejlade förutsättningslöst om vad man kunde göra och vad det skulle kosta. Jag behövde pengarna. Jag behövde verkligen pengarna. Som jag minns det var erbjudandet högre än summan som valsar runt. Men det var tidiga och förutsättningslösa mejl.

Jag delar inte Samtidens värderingar och insåg att jag inte ville skriva för dem. Jag fick ett förslag i en svår situation, övervägde det, bollade lite med någon person och kom sedan fram till att det inte var något för mig.

Alltså lät jag mina värderingar segra över mammon. Strikt ekonomiskt borde jag ha tagit jobbet.

Jag fick ett erbjudande som jag avböjde. Jag har inte skrivit en rad för Samtiden och inte tagit emot ett enda öre från Samtiden.

En förhandling är en sak. En överenskommelse och ett samarbete är något helt annat. Åtminstone i min värld.

Om detta är värt ännu en hetsjakt kan inte jag bedöma. Det får andra göra.

Våldet i Norrköping.

Jag bodde i Norrköping i 8 år, mellan 2004 och 2011.

Jag kom dit från Göteborg med en blå Ikea-kasse och drömmen om att få starta på nytt. Norrköping gav mig den chansen. Invånarna i staden gav mig den chansen, tidningarna, radion, kulturlivet, teatrarna, alla gav mig chansen.

Och jag tog den. Norrköping lärde mig att bli människa igen. Jag blev nykter där, förlorade två för tidigt födda barn där, fick sedan en son och en dotter som överlevde och jag var med om att uppleva Italien vinna VM i fotboll där. Jag startade ett aktiebolag, vann fina priser, skrev flera böcker och uppträdde på Kulturkammaren och Skandiateatern och skrev en pjäs som gick för fulla hus.

Jag fick en chans och jag tog den. Norrköping var den första staden som vågade vara hygglig mot mig. Jag älskar människorna i Norrköping. Jag högaktar deras lågmälda stolthet.

Nu läser och hör jag om stenkastning, bilbränder och våld i en av stadens förorter. Det handlar tydligen om människor som vill fortsätta sköta sin droghandel där, det handlar om yngre män som ser upp till äldre kriminella och det handlar om räddningstjänst som inte åker dit om inte polisen är med, om poliser och brandkår som blir utsatta för stenkastning.

Kort sagt. Det handlar om ett samhälle som fullständigt abdikerat, som klivit av sin roll som samhälle.

I P1 i morse lyssnade jag med förskräckelse på en kvinna från kommunen som också var en stadsplanerare och hon sade: “Jag tror de försöker säga något”.

Verkligen?
Vad säger man när man kastar sten på poliser? Vad vill man ha sagt när man bränner andra människors bilar nätterna igenom?

Jag har ett konkret förslag. Testa att skriva en insändare istället. Lägg undan droger, vapen, eld och stenar och skriv ett lagförslag eller ett brev eller ett inlägg på Facebook.

Hon lät fullständigt handfallen. Hennes röst var tom som en öken, som en rymd. Hon hade inget svar alls på varför det ser ut som det gör.

“ Vad är det viktigaste att göra nu för er stadsplanerare nu” frågade reportern.

“Att arbeta vidare med det vi gör och tänka långsiktigt” blev hennes svar…

På riktigt?Jag trodde i min dumhet att det viktigaste kanske var att låta polisens specialstyrkor gå in i området, plocka de tiotal som sysslar med skiten och lyfta bort dem, bura in dem så att ambulans och brandkår kan åka in dit när de behöver utan att behöva bli utsatta för stenkastning.

Jag trodde att kommun, polis och rättsväsende fanns till för att skydda de medborgare som INTE kastar sten och bränner bilar,

Samhället står helt handfallet inför det som sker. Om jag bodde i ett område där folk kastade sten på polisen skulle jag kräkas i varje riktning där myndigheter och politiker står och babblar om att ligisterna “vill säga något” och att “det saknas saker att göra”.

Det finns hur mycket som helst att göra.

Hur är det möjligt att legitimera stenkastning och bilbränder med att det saknas saker att göra? På riktigt? Hur idiotiskt kand et bli innan man trillar av den blågula pinnen som är Sverige?

Sverige har två val. Antingen tar man i ordentligt mot allt detta, mot dem som vill upprätta och bibehålla egna kriminella lagar och regler i förorterna, (de resurserna finns, det är viljan och glöden som saknas,) ELLER så ger man upp och lämnar dessa förorter till att bli förvandlade till kriminella ghetton med egna lagar och regler.

DET är vad detta handlar om. Det sker i flera förorter runt om i Sverige, och alltså inte bara i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Har samhället givit upp? När jag hör fru Höjer från Norrköping i radion känns det faktiskt så.

Ändå är lösningen så enkel,. Det är viljan som saknas.

Grattis Akademin. En manshatande facist tar plats runt bordet.

Galenpannan Valerie Solanas blev känd för att hon nästan mördade konstnären Andy Warhol.

Hon var en sinnessjuk och mycket förvirrad människa som skrev ett mycket sjukt och förvirrat ”manifest” som gick ut på att man skulle mörda alla män, allra helst genom att knivskära dem.

Hon hävde ur sig en del annan fascistisk propaganda också men hon hade blivit förpassad till bakgården om inte radikalfeminismen plötsligt fått för sig att göra denna mycket motbjudande människa till hjälte. 

Långsamt, konsekvent och tålmodigt svalde kulturvärlden skitsnacket och lyfter upp henne till en sorts förkämpe för kvinnors rättigheter.

Nu lyser hennes visioner igenom inom stort sett alla kulturella yttringar.

Gud nåde den som vågar sig på att skriva en roman, göra en film, eller skriva en sång som inte inackorderar sig i genusfacismens härskande diktatur.

Solanas retorik går ut på att exakt allting är männens fel och att världen blir en god plats om alla män slaktas med kniv.

En av de som hyllat henne reservationslöst genom åren är författaren Sara Stridsberg. Hon har alltså hyllat en fascistisk ideologi. Rasar någon? Har något alls reagerat?

Nej.
Tvärtom!
Nu är hon invald i Svenska Akademin vars ledord ju är ”snille och smak”…

Jo, tjena…

Jag undrar i mitt stilla sinne om Stridsberg blivit invald om hon offentligt hävdat eller med emfas stött någon som sagt att han eller hon skulle vilja utplåna alla kvinnor från jordens yta.

Svenskt kulturliv är stinkande ankdam av kommunister, manshatare och idioter. Det finns undantag men de är hysteriskt få.

Och jag är glad att mitt rättstavningsprogram envist ändrar Stridsberg till Strindberg…

[adinserter block=”3”]