Relationen till städer är några av de viktigaste vi har under ett liv.
Min kärlek till Rom har präglat mig pÃ¥ djupet. Min uppväxt i en förort till Göteborg har gjort mig till den jag är. I Norrköping tog min skrivande karriär fart pÃ¥ riktigt och Stockholm…Ja, Stockholm har en stor roll, inte bara som bakgrund, i min nya, kommande roman. Här är mina barn uppvuxna.
Likt alla relationer förändras också relationen till städer genom livet. När jag flyttade från Göteborg den 1 januari 2004 lämnade jag en krater av fylla, illvilja, kaos och vad jag uppfattade som en total likgiltighet inför mitt skrivande. Under flera år ville jag inte ens resa tillbaka till Göteborg. Staden var som ett museum.
Göteborg var som den uppstoppade vargen pÃ¥ naturhistoriska som stirrar pÃ¥ en med sina döda ögon av glas. Den blicken följer en överallt i rummet men är egentligen blind…
Sedan blev Göteborg nostalgi och vemod. Jag minns den regniga kvällen när Johanna och jag vunnit På Spåret. Jag satt i en taxi och lyssnade på Håkan Hellström. Jag tog en promenad den natten, upp mot Landala, traskade genom Guldheden, ner mot Järntorget, Slottsskogen, Majorna, gatorna där vi rasade, rusade, ramlade. Det var väldigt vackert. Vi hade vänd och vunnit den där tävlingen på sista resan. Gissa vart vi var på väg?
Göteborg.
Jag samlade mina minnen på ett strå den kvällen och efter det började något lossna och skramla i hjärtat. På ett väldigt bra sätt.
Jag har varit tillbaka lite då och då under de här tolv åren. Ofta har det varit stillsamt och värdigt. Fint, stilla, lite vemodigt.
Den här gången, när tåget rullar in på stationen, känns det annorlunda. Göteborg är inte längre alla dessa minnen. Vargen har riktiga ögon. Michaela är med men det är inte bara därför. Staden har trätt ut ur mitt egocentriska gastkramande grepp. Göteborg har gått vidare. Eller, vilket nog är sannare, det är jag som gått vidare. Göteborg gick vidare för länge sedan.
Vi har nÃ¥gra riktigt fina dygn i min gamla hemstad och jag är stolt att hon strÃ¥lar som hon gör. Jag besväras inte av minnen eller vemod överhuvudtaget. Jag gÃ¥r pÃ¥ Liseberg med Michaela och det känns som att bli barn pÃ¥ nytt. Vi träffar mina föräldrar och äter middag. Vi promenerar, köper kläder pÃ¥ rea. Vi älskar varandra och det är som om staden sjunger sina sÃ¥nger för oss…
De där gatorna med sina kullerstenar, spÃ¥rvagnarna som gnisslar i kurvorna, turisterna med sina kartor, Saluhallen, Sjuans Ölhall, gamla krogar som bytt namn eller slagit igen, träden i alle´n, Heden, Järntorget… Allting stÃ¥r upp en gÃ¥ng till, pÃ¥ nytt.
Folk är trevliga, tillmötesgående, vänliga och det är då det slår mig. Göteborg är numera en ny stad för mig. Det har äntligen runnit tillräckligt mycket vatten under broarna för att en idiot som undertecknad ska kunna försonas och gå vidare med sitt liv.
Mamma kör oss tillbaka till hotellet efter middagen och Älvsborgsbron glöder som ett bruddiadem…