Jag tänker på vad Ulf Ekman sade till mig vid ett tillfälle. ”Det är inte min uppgift att gå runt och täcka upp för alla lögner och allt snack runt min person.”
Jag har ofta återkommit till det där. Jag har ofta misslyckats totalt med att låta bli att försöka korrigera mediala, publika, lögnaktiga föreställningar som flyger runt. Men jag har blivit bättre. Och jag jobbar på det. För om man ska gå runt och berätta för alla människor att deras föreställning om en är felaktig, får man ingenting gjort.
Dessutom är det så, som Bruno K Öijer skriver, har de fel bild av dig kan de aldrig skada dig. Inte på allvar, inte på riktigt.
De kan vrida och vända på mitt namn, som en gammal trasa, de kan kasta mitt namn och mitt rykte i väggen, dra upp det och kasta det igen. De kan hälla tjära och fjädrar över mitt namn, de kan knyta fast mitt namn, mitt skrivande och min gärning vid en lastbil och sedan köra iväg över stenar och grus.
De kan få det att framstå som om jag är en hjärtlös Judas. De kan försöka vrida pennan ur mitt namns händer. De kan hata och håna med en bödels brist på sympati. De kan, och gör också, vad som helst för att misskreditera inte bara mig utan också det jag skriver.
Men jag är inte där…
Jag sitter någon annanstans med alla mina sorger, mina förtjänster och brister, med allt mitt ljus. Jag är någon annanstans med mitt skrivande.
Jag är en stilla vik med spegelblankt vatten, en skog, en brygga, en stilla sanning.
Så när ni kommer hit och tar er friheter, eller när ni skriver personliga brev om vilken ynklig människa jag är, eller om ni är människor jag älskat i tjugofem år men som plötsligt degraderar mig till det där namnet och roar er med att svinga några gånger när det rasar förbi era ouppfyllda drömmar och ni tar ut era misslyckanden på mig, eller när ni hånar och jagar mig för rena lögner vi läst, så vet då en sak. Det finns ingen verklig människa bakom det där namnet ni säger er veta så mycket om.
Jag är inte där.