Vi har människor i det här landet, män och kvinnor, som arbetat hela sina liv, som byggde upp det här landet från grunden, som levt för att arbeta och bygga Sverige starkt och stolt, som nu lever under fattigdomens gräns.
UNDER fattigdomsgränsen…
Stockholms stadsmission slår larm. Allt fler pensionärer kommer till dem för att de inte har råd att äta. Det är ju fullständigt vedervärdigt.
Gamla människor som vi alla, särskilt politikerna, står i tacksamhetsskuld till, som är så fattiga att de inte har mat för dagen. De svälter. Hade de inte haft Stadsmissionen hade de inte haft råd att äta.
Och de blir allt fler.
Samtidigt lägger regeringen miljarder på nyanlända. Senast idag skriver bland annat DN om dessa miljarder.
Och vänta lite nu…Innan ni börjar singla med rasistkortet. Sverige bör vara en humanitär stormakt. Sverige bör vara ett solidariskt land. Men man bör ha råd med sitt öppna hjärta. Har man inte det har man inget öppet hjärta, så enkelt är det ju.
Under den tid som vi hade råd att både ta hand om våra äldre och de nyanlända var det ju fantastiskt. Och Sverige är och har alltid varit ett solidariskt land.
Men i ekonomins värld finns alltid ett sammanhang och jag undrar nu, jag säger inte att det ÄR så, men jag undrar. Skulle en del av de miljarder som läggs på de nyanlända kunna komma våra äldre till del?
Får man ställa den frågan?
Jag är stolt över Sverige generösa sida. Men hur generös är man när så många gamla i vårt land har det så svårt?
Inte ett enda ord om de äldre från politikerna…
Pengarna finns. Men inte för de gamla tydligen…
För att vara väldigt tydlig: Jag säger inte att det ÄR så. Jag undrar bara. Någon med bättre ekonomisk överblick får gärna förklara.
Och hur kan vi kalla oss ett solidariskt samhälle om vi låter våra gamla söka hjälp på Stadsmissionen för att de inte har råd med mat?
Jag visste inte att situationen var så katastrofal. Det är en stor skam för Sverige.