Blogg

Framgång. Ett lurigt ord. Ett ännu märkligare begrepp. Vem definierar vad framgång är och för vem?

Jag borde rimligtvis ha varit som lyckligast när jag var med överallt, när jag dansade som en idiot i paljettkläder, när jag satt med i soffor, när dörrmattan blommade av spännande inbjudningar, när allt jag gjorde eller skrev rönte stor uppmärksamhet, när jag sade ja och amen till allt och alla som ringde.

Men så var det ju inte.

Jag irrade bort mig. Men inte på det sättet som en del kristnas hävdar nu, att jag behöver paus för att återfå mitt förnuft. Utan jag slungades hårt in i världar jag aldrig var menad för. Så mycket plast som blev värdefullt.

Jag irrade bort mig i det fruktansvärda rike där sådana som A.Schulman, F. Virtanen och alla på Expressen är kungar och drottningar. Jag irrade bort mig i en galen tunna av medialt hyckleri, av förbannad stockholmsk medelklass, av lögnaktiga journalister, livrädda hyenor som alltid jagar i flock, av inbillad solidariska kommunister med endast lögner och hat på sina saltade tungor.

Jag byggde mitt värde i offentligheten. Herregud, vilket misstag.

Jag visste egentligen om allt det där. Samtliga artister jag älskat genom livet har vittnat om samma sak. Det finns ingenting att hämta i de där rummen. Ändå ville jag dit. Men samtidigt är det väldigt mänskligt. För att kunna lämna ett hus måste du ha gått in i det.

När jag var ung drömde jag hårt och länge om att bli författare. Jag blev författare. Jag är författare. Jag har varit och inbillar mig fortfarande att jag är en del annat, men jag är författare och det har jag varit ända sedan jag föddes, ända sedan jag skrev den där orimligt långa berättelsen om bomullstussen som drömde om att bli en gul t-shirt men som på sista sidan vaknar och upptäckter att han fortfarande är en bomulstuss på fältet.

Jag drömmer, så att säga, fortfarande om att bli en gul t-shirt.

Är det inte vad vi alla gör? Drömmer om att nå fram till en stad, ett land, en plats, en framtid som egentligen aldrig kommer.

Nu har jag skrivit och givit ut sexton böcker. Den sjuttonde kommer den 5 augusti. Försök att ta det ifrån mig om ni kan. Försök att tysta ner det om ni kan.

Så vad har ni själva gjort? Vad har ni att räkna in när kvällen kommer?

Under en tid ville jag bli en del av allt. Jag vill vara omtyckt och populär. Det ledde mig helt fel.

För alla författare av värde är alltid i krig med sin samtid, med sin samtids förbannade kulturliv.

Att vara nutid är att vara stendöd. Att vara älskad av den mediala, folkliga och kulturella ordningen är att vara älskad av ingen. Sverige är ett land som hyllar sina medelmåttor och skjuter sina sanningssägare.

Sverige är en fruktansvärd liten hundgård med löjligt fönade pudlar.

Mycket av det jag skrev i krönikor för två, tre år sedan (och som jag sedan fick sparken för) är sådant som partiledare nu står på Almedalen och berättar som om de just kommit på det.

Jag var budbäraren och Sverige älskar att skjuta budbäraren. Sedan tar de andra över sanningen och gör den till sin.

Men det är som det är.

Nu står jag närmast utblottad, utan inkomst, hånad, förtalad och övergiven av i stort sett allt och alla.

Det är ingen gråtvals, jag avskyr vals av alla slag, utan det är fakta. Det är jordgolvet jag står på. Det är ifrån den plats jag startar. Det är det regn jag står i.

Jag skyller inte heller ifrån mig. Jag fattar inte vad det kommer ifrån. Jag har ju tagit konsekvenserna av allting jag gjort, allting jag känt genom hela mitt liv. Jag har inte flytt. Jag har stått där.

En kristen broder sade det till mig uttryckligen när tidningarna började skriva om Michaela och mig:

– Du skulle inte ha berättat om detta nu. Det är för tidigt.

Jag frågade om inte det vore en värre synd i så fall, att ljuga, gömma, inte visa.

Jag fick inget svar på det.

Men jag har fått flera sådana ”råd”.

Jag skulle ha ljugit för att rädda mitt kristna beniga arsle.

Vad säger det om alla kvicka riddare, alla kristna moralister som farit ut och dragit in arbete, lön och annat för mig de här veckorna?

Jag står för det som hänt, för den jag är, och får därmed ta konsekvenserna.

Det regnade över Södermalm när jag gick för att hämta barnen förut. Någon högg ner träd nedanför Högalidskyrkan. Såg några bakfulla AC/DC-fans borra ner skallen mellan axlarna ombord på fyrans buss. Minns att jag såg AC/DC 1991 redan, på Scandinavium. Älskade dem då. Älskade att dricka öl och lyssna på Powerage.

Hur är det möjligt att så många människor som säger sig följa Jesus är så långt borta ifrån honom?

Jag är lycklig att jag känner mig närmare Gud än jag gjort på länge.

Från min sekretär och arbetsplats ser jag ut genom hörnfönstret.

Den nya tvättmaskinen rusar runt inne i badrummet. Det känns som höst fast det är mitt i sommaren.

Jag är en fyr för mina fiender just nu. De måste verkligen älska allt som händer. Och allt som inte händer.

Skulle varit på Öland igår, men det ställdes in. Tidningen Inblick har ställt in allt samarbete. Det blir ingen turné´i kyrkor till hösten. Tidningen Dagen vägrade publicera en intervju rörande nya boken och Världen idag har pausat allt samarbete.

När det gäller Världen idag har jag till fullo accepterat beslutet. Jag får dessutom behålla lönen under en tid vilket jag är djupt tacksam för.

Och ändå. Denna frid. Denna nåd. Denna starka längtan att dra vidare.

Om jag förtjänar det som händer mig? Ja, antagligen. Det är inte längre upp till mig att avgöra.

Allt jag gjort för kristenheten. Allt jag gjort för Världen idag. Allt jag offrat för att stå stolt i främsta leder med min tro.

Men jag kan och tänker inte låta människor vara mina moraliska måttstockar.

Jag ger inte fem öre för hysteriskt frireligiösa människor som kammar mattfransarna om kvällen och ljuger, förtränger, håller tyst om sin egen synd, sina egna fantasier, sina egna drömmar men snabbare än blixten kallar på moralens vita springare när någon annan, därtill en kristen broder, står rakryggad för sina livsval.

Det finns en del som inte har några problem med att kasta den första stenen.

Saken är bara att jag inte är där. Stenen ramlar ner dum och trög i gruset.

Jag är redan någon annanstans.

Jag borde kanske vara slagen i sank, sänkt, förstörd, utblottad, ensam, livrädd, uppgiven.

Men jag står inte ensam i allt detta. Och jag rör mig när resten av världen står still. Jag står aldrig still. Aldrig.

Jag är nykter. Jag arbetar. Jag skriver min roman. Akta er för den romanen…

Den 5 februari släpps min nya boj 4 Årstider. Det blir min sjuttonde utgivna bok i ordningen. Det är inte kattpiss.

En älskad pingstvän skrev på sin blogg för en tid sedan: ”Vad var det jag sade, han var aldrig en av oss”.

Han har rätt.

Jag var aldrig en av er. Jag har aldrig tillhört någon som velat begränsa mig. Jag har aldrig ägt medlemskort i någon sekt, någon kyrka, någon församling.

Ni som föraktar är de föraktade. Ni som dömer mig är redan dömda.

Jag går inte fri från någonting. Det finns tusen saker som jag skulle kunna ha gjort annorlunda och bättre.

Men, medborgare, jag står för det jag gjort. Jag står för det mitt hjärta viskar. Jag följer mitt hjärta också när resten av världen samlar sina krigiska härar under stormmolnen.

Löprundan idag. Söder Mälarstrand, den där skrangliga, hemska bron under Slussen, bort mot Riddarholmen och så Norr Mälarstrand och så över och emot blåsten på Västerbron, förbi Högalidsparken och hem igen.

Jag älskar och är älskad.

Alltså har jag inga fiender längre.