Från min sekretär och arbetsplats ser jag ut genom hörnfönstret.
Den nya tvättmaskinen rusar runt inne i badrummet. Det känns som höst fast det är mitt i sommaren.
Jag är en fyr för mina fiender just nu. De måste verkligen älska allt som händer. Och allt som inte händer.
Skulle varit på Öland igår, men det ställdes in. Tidningen Inblick har ställt in allt samarbete. Det blir ingen turné´i kyrkor till hösten. Tidningen Dagen vägrade publicera en intervju rörande nya boken och Världen idag har pausat allt samarbete.
När det gäller Världen idag har jag till fullo accepterat beslutet. Jag får dessutom behålla lönen under en tid vilket jag är djupt tacksam för.
Och ändå. Denna frid. Denna nåd. Denna starka längtan att dra vidare.
Om jag förtjänar det som händer mig? Ja, antagligen. Det är inte längre upp till mig att avgöra.
Allt jag gjort för kristenheten. Allt jag gjort för Världen idag. Allt jag offrat för att stå stolt i främsta leder med min tro.
Men jag kan och tänker inte låta människor vara mina moraliska måttstockar.
Jag ger inte fem öre för hysteriskt frireligiösa människor som kammar mattfransarna om kvällen och ljuger, förtränger, håller tyst om sin egen synd, sina egna fantasier, sina egna drömmar men snabbare än blixten kallar på moralens vita springare när någon annan, därtill en kristen broder, står rakryggad för sina livsval.
Det finns en del som inte har några problem med att kasta den första stenen.
Saken är bara att jag inte är där. Stenen ramlar ner dum och trög i gruset.
Jag är redan någon annanstans.
Jag borde kanske vara slagen i sank, sänkt, förstörd, utblottad, ensam, livrädd, uppgiven.
Men jag står inte ensam i allt detta. Och jag rör mig när resten av världen står still. Jag står aldrig still. Aldrig.
Jag är nykter. Jag arbetar. Jag skriver min roman. Akta er för den romanen…
Den 5 februari släpps min nya boj 4 Årstider. Det blir min sjuttonde utgivna bok i ordningen. Det är inte kattpiss.
En älskad pingstvän skrev på sin blogg för en tid sedan: ”Vad var det jag sade, han var aldrig en av oss”.
Han har rätt.
Jag var aldrig en av er. Jag har aldrig tillhört någon som velat begränsa mig. Jag har aldrig ägt medlemskort i någon sekt, någon kyrka, någon församling.
Ni som föraktar är de föraktade. Ni som dömer mig är redan dömda.
Jag går inte fri från någonting. Det finns tusen saker som jag skulle kunna ha gjort annorlunda och bättre.
Men, medborgare, jag står för det jag gjort. Jag står för det mitt hjärta viskar. Jag följer mitt hjärta också när resten av världen samlar sina krigiska härar under stormmolnen.
Löprundan idag. Söder Mälarstrand, den där skrangliga, hemska bron under Slussen, bort mot Riddarholmen och så Norr Mälarstrand och så över och emot blåsten på Västerbron, förbi Högalidsparken och hem igen.
Jag älskar och är älskad.
Alltså har jag inga fiender längre.