Lyssnar på SR P1 och håller med Gunilla Knutsson i en hel del.
Jag tycker också att man ska stå för vem man är med sitt ansikte och sitt namn. En anonym åsikt är som mörker i mörker. Du måste våga stå för vem du är och för vad du tycker. Att gömma sig bakom anonymitet är både fegt och kontraproduktivt. Samtidigt är jag ett levande bevis för vad som kan hända med en seriös, duktig yrkesmänniska om han eller hon väljer att lyssna till sitt hjärta och sedan stå för detta hjärta med sitt ansikte och sitt namn.
Du blir spottad på, får sparken, får inga jobb, blir totalt utraderad av exakt samma etablissemang som nu biter ifrån och kräver rätten att det inte ska vara töntigt att säga sig värna tolerans och solidaritet.
Jag håller med. Självklart ska det offentliga samtalet präglas av tolerans och medmänsklighet. Men den tolerans som Knutsson nu säger sig vara en del av existerar ju inte. Den skölden lyser av varm röd färg. Men det är ens köld. Bakom står soldater med höjda vapen. De toleranta, de som säger sig värna det inkluderande, varma samhället är ofta tyvärr lika obekymrat mordiska som sina fiender. Ibland värre. Dessutom saknas ofta en självinsikt i dessa frågor. Den “goda” sidan verkar överhuvudtaget inte tro eller inse att det finns hat där.
Skillnaden är att det hatet inte räknas som hat. Det är en motståndskraft bara, och där alla är medel tillåtna. Alltså kan en sådan som jag hotas, hatas, förföljas, smutskastas, sparkas.Det är en del a kampen. Jag måste bort. Jag är tydlig, har ett namn, en plattform, står för det jag skriver, håller inte käften. Jag är den värsta de vet.
Men jag vägrar vara deras fiende längre. Jag är inte det. Jag har aldrig varit den figur de velat utmåla mig som. Mångas försök att måla ut mig som den onde själv är inte bara lögnaktig, den är också en del av projektet, en del av planen. Det är bra mycket enklare att spotta efter en människa som någon ljugit om är rasist eller hur? Då kanske det är okej att skriva ett hotfullt och drypande vykort till mig och mina barn?
Om man utmålar en människa som ett monster blir det monstret man hatar. Det har gått så långt att vänner jag känt i över tjugo år gått på bluffen och fått för sig att jag är någon jag inte är men som den hiskligt politiska korrekta makten målat ut mig som som, som de velat ha mig som.
Hur mycket är toleransen värd då? Vem dikterar villkoren för vem som ska utöva tolerans och inte?
Jag undrar hur det känns att ljuga sitt hjärta fullt av godhet, av solidaritet med utsatta, av värnande om de svaga, när man själv svingar sitt svärd åt ett annat håll, när man själv utan att blinka degraderar en medmänniska till något hon inte är? Hur känns det? Hur mår man?
Hur går det till när man massakrerar någon fullständigt i det godas namn?
När jag sedan läser om hur Niklas Orrenius blir jagad av folk är precis lika smutsigt och ohederligt. Även oetablaerad media har självklart ett ansvar att bete sig värdigt. Låt bli att hota och hata. Stå över sådant. Låt bli det bara.
Den etablerade medievärlden kickade med illa dold glädje ur mig ur alla sammanhang. Sedan försökte de få mig förvandlad till rasist och facist. Vänsterdebattörer hotade mig och min familj. Konkreta dodshot, mer subtila antydningar, kattskit utanför dörren, spottloskor på gatan. Det är mitt pris.
Det är min kamp.
Men i förlängningen är den också din. Du som vll stå för vem du är med ditt namn men inte vågar (jag har fått många sådana brev senaste veckan) och sanningen är ju den att jag behöver dig. Vi behöver varandra.
Vi behöver inte hålla med varandra. Jag har ingen lust att hålla med människor om allting. Men vi måste sättas oss ner tillsammans, kunna vistas i samma rum.
Den här kampen borde också vara etablerad medias kamp.
Toleransen måste gå våda håll. Vi måste mötas.
Jag blir mer och främling för varje dag som går. Det här landet, den här staden, de här människorna omkring, vilka är dem?