Tisdag i juli.

Lundell skriver att Ikea vid Kungens Kurva, allra helst en tisdag, måste vara som helvetet…

Jag håller inte med. Jag gillar Ikea vid Kungens Kurva.

Däremot Gröna Lund en hysteriskt molnig dag i mitten av juli när familjerna börjar gå på varandra på nerverna och det är tre veckor tills dagis öppnar och ingen längre vet vad man ska göra med alla lediga timmar…

Då tar jag, M och barnen taxi till Gröna Lund och parken är som de där inplastade kvadratmetrarna som turnerande tivolin brukar ha, de där som oljar igång sina rondeller med slitna hästar och vräker på med fruktansvärd cirkusmusik för att locka småstadsborna ur sina lägenheter…

Liseberg är Ferrari och Gröna Lund är en stulen amazon.

Men personalen är fantastisk.

Det är minst en halvtimmes kö till exakt allting.

Mammor med spädbarn som köar i en timma för att sitta i en varsamt flygande elefant. Barnet har somnat och dreglar lite mot mamma. Vad gör de där? Varför? Är inte en lekplats bättre?

Fattar ingenting. Så mycket människor från mörklägga ställen, så många turistbussar, så mycket meningslöshet. Så mycket tafflig vanlighet.

Milo och jag åker tekopparna och kärlekstunneln. M och Mimmi spelar och vinner. Jag står bredvid. Vi äter en svindyr hamburgare som smakar medeltid och så drar ännu fler folk in från färjan strax intill…

Jag blir som en gryning gammal gubbe. Men barnen har roligt och eftersom de har roligt så har också jag har det. Till sist rullar taxin hem igen och det är skönt att springa av sig en del inne på SATS under eftermiddagen.

Läser att Robert Broberg avlidit. Jag minns honom främst från ANC-galan på Scandinavium 1985. Jag brydde mig bara om Imperiet men minns han märkliga show med bandspelaren.

Något år senare  köpte jag faktiskt hans engelska platta där han kallade sig ReePete och där första låten hette Windshieldwipers…

Och så såg jag honom på tunnelbanan en gång, 1999 måste det ha varit när jag var ofta i Stockholm. Han såg vemodig ut, lött bekymrad över att vi andra tittade på honom.

Han verkade snäll.

Nu är han borta. 75 år gammal. Född samma år, 1940, som min egen far.

Livet är här och nu.

Regnet sköljer över Södermalm. De sjunger allsång på Skansen men de sångerna når inte hit. Barnen somnade precis, glada, nöjda, lyckliga, trygga.

Alltså är jag en del av det där jag också.