Svensk politik är som en zombie som sålt sitt hjärta till lägst erbjudande.

Visioner. Drömmar. Planer.

Det är vad som driver (eller borde driva) en politiker. Det bör stå fullständigt klart att en politiker inte kan vara medelmåttig i sina visioner eller i sin övertygelse.

Han eller hon bör stå för något. Jag älskar människor som står för något, även när jag inte (och kanske främst då)  håller med honom.

Denna inre övertygelse bör alltid ha utrymme för lyssnande och för möten. Svensk politik är allt annat än möten just nu. Svensk politik  är olika röster i öknen, bara, meningslösa, enskilda skrik rakt ut i natten…

Statsministern är som ett barn som visslar i mörkret.

I SRP1 på söndagsmorgonen sade programledaren inför ett panelsamtal ( där någon sovit sig igenom planeringsmötet och bokat Lotta Gröning och Göran Greider, ärligt talat hur förutsägbart och meningslöst är det inte att boka dessa två till ett politiskt samtal i mars 2016) så här:

”Socialdemokratin har haft en tuff höst och en tuff vinter med flyktingkatastrof och en hel del annat”.

Jag reagerade på det. Det låter som om statsministern och hans inkompetenta styre liksom oförskyllt hamnat i en situation som de inte gått att värja sig emot, som om statsministern suttit svårt sargad på en pall i en källare med bakbundna händer och inte haft en enda chans i världen att reagera på allting som hänt och händer det senaste året.

Det är ju inte sant.

Den totala brist på handlingskraft som regeringen visat har varit självförvållad. Den typiskt svenska iskalla skräck för att prata om flyktingar och invandring (och allting annat som eliten klassat som ”känsligt”) de senaste tjugo åren låg som en blöt filt över allting ända fram till att Miljöparitet gick emot sitt eget hjärta och stod och grät ihop med statsministern på den där berömda presskonferensen när man sotade sitt hjärta på ett sätt som måst vara unikt i svensk politik.

Missförstå mig rätt. Jag älskar att Åsa R visade de där känslorna. För det var ett försök att behålla sitt hjärta intakt. Men mörkret vann. Hon gick emot sin egen övertygelse och går man emot sin egen övertygelse får man betala priset för det.

Man sålde ut sig själv för att få vara en del av makten. När Fridolin (en person, och människa, jag träffat flera gånger och som jag har stor respekt för trots att jag inte delar hans politiska åsikter) står och säger att det han just klubbat igenom är ”skit” handlar det nog mer om att han nu tvingas gå runt i en politisk kropp med ett svart hjärta som bara transporterar svart blod…

Han skäms. Han ljuger för sig själv så hårt han kan för att få fortsätta sleva runt i maktens gryta.

Jag hörde Tysklands förbundskansler Merkel härom dagen. Hon står fast vid att Tyskland ska fortsätta att vara det där landet som tar ansvar för strömmen av människor. Jag respekterar henne. Hon har en vision nämligen. Hon har en dröm, en plan, en politisk ide´och hon tror på den. Hon inser att hon kommer tvingas till eftergifter men hon riskerar faktiskt någonting genom att ha sin vision.

Man kan tycka vad man vill om hennes politik och bångstyrighet men jag gillar det där.

Är det någon som läst eller hört en enda vision från vår statsminister? Är det någon som vet något enda vad han innerst inne vill, vad han anser, vad han tycker?
Han reagerar ju bara på det som händer. Han står allt tröttare framför kamerorna och mumlar EFTER att det som hänt har hänt.

Han är som en kommun som väntar på en olycka innan man bygger ett farthinder framför förskolan…

Men en politiker måste kunna förutse ett skeende. Han måste ta ansvar för världen han har omkring sig och han måste ha moderna lösningar för ett modernt land.

Stefan L har ingenting av det där. Han är plågsamt inkompetent. Det är som att tro att man kan vinna serie A med Dzeko på topp. Det funkar inte.

Stefan L är säkert en god och varm medmänniska, det vet jag ingenting om. Men hans totala oförmåga att leda Sverige (lägg märke till det uttrycket, att ”leda Sverige”, det handlar inte om att ”dra Sverige efter sig”) är häpnadsväckande tydlig för allt som orkar bry sig ett enda gram om svensk politik.

Han borde ta konsekvenserna och avgå med omedelbar verkan.

Men det lär ju aldrig hända. Så Sverige får dras med honom till nästa val.

De andra partierna är inte mycket bättre de heller. Allting handlar om strategier, om att vara smart, att inte fälla en regering som uppenbarligen inte orkar styra landet. På vilket sätt tar man ansvar då?

Glöm inte att alla partier, utom ett, svor en ed att rösta fram sina motståndare under flera år framåt, trots att man egentligen inte ville.

Svensk politik kryllar av zombies, levande men döda kroppar som hasar runt efter att ha sålt sina hjärtan till lägst erbjudande.

Det är hiskeligt obehagligt.