Som solrosor i den här mörka tiden.

När barnen somnar tätt intill kommer rädslan smygande…

Hur skyddar jag dem mot den här världen? Det kanske är fånigt men jag är rädd. Rädd för att någon eller några av de 120 stycken som varit och stridit för IS och är i Sverige nu ska förvandla mina barns hemstad till ett inferno. Jag är rädd för att jag inte vet hur jag ska skydda dem.

Jag är rädd för de nyttiga idioter som ägnar så mycket tid åt att snacka skit om oss som fördömer terrorn, istället för att vara med och fördöma terrorn… 

Jag är rädd och rädslan blir som et sorts nattligt koppel som håller mig tillbaka, vill hålla mig hårt snurrad runt en lyktstolpe.

Men jag tänker inte låta rädslan vinna. Jag tänker fortsätta stå för mina barns självklara rätt att växa upp i ett land och i en civilisation som sätter friheten främst, ett land där du är fri att vara den du är. Jag tänker inte låta skräcken, fundamentalismen, hatet få fäste i mig.

Jag tänker fortsätta kämpa för det demokratiska och västerländska samhället. Det står i rak och omedelbar motsats mot barbariets skoningslösa tyranni. Det står som en fyr av ljus i detta onda islamistiska hav av mörker.

Mina barn! Jag älskar er och det gör mig sårbar i den här världen.
Men det gör mig också stark.

Ni leder mig genom den här skräcken när ni tar min hand och går leende ut som solrosor i den här mörka tiden…