Nu kan änglarna få landa…

Den första snön faller under löprundan. Luften prickas varsamt av vita snöflingor och när jag är hemma igen så faller snön på riktigt. Några dagar för sent kan man tycka.

Dagen före jul publicerade Metro en text jag skrivit om att fira jul utan sina barn och för alla oss som har barn men som av olika anledningar inte kan vara med dem under just julen är det en aning förbryllande, förvirrande. Julen är till för att minnas Jesus Kristus och den är till för barnen. Vi vuxna, som har barn men inte kan vara med dem, kan lätt bli förvirrade, lite tafatta. Men krönikan handlade egentligen inte om mig utan jag skrev den efter att ha hört några fäder botanisera i en leksaksaffär några dagar före jul. De försökte hålla humöret uppe genom för höga skratt men deras förvirring lyste igenom. De skulle supa på jul för barnen skulle vara med sina mödrar. Då skrev jag de där texten.

Min egen jul kom och gick som ett bönesvar. Vart tog alla dagar vägen? Vi satt i taxi en del, och vi gick i affärer, vi bar kassar och väskor, handlade julklappar och mat till våra barn. Men det blev en alldeles fantastisk jul, tack vare M.

Att vara med henne är som att få tillträde till en bättre version av mig själv. Att vara med henne är som att ställa ut en lykta i snön. Att vara med henne är som att varsamt lära sig leva igen. Mitt liv var inte hemskt eller fruktansvärt tidigare och det var ingen som gjorde mig illa.
Men mitt liv var övergivit. Av mig själv. Jag syntes inte till. Nu gör jag det och det är vackert. Det är som sol…

Det är som att leva ett liv som varsamt och ödmjukt putsar förmågorna, skärper sinnena. Så vad gjorde vi?
Vi åt gott, skrattade mycket och hamnade längst bak i vackra Täby Kyrka under gudstjänsten på julaftons eftermiddag.

Allting är så enkelt med M. Allt som är svårt, och Gud vet att mitt liv varit svårt 2015, blir förklarat när jag är med henne. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon är inte en flykt undan, hon är en hemkomst, ett svar, inga fler frågor. Ingenting är enkelt när det blir så här men den här källan, den här kraften, den här oerhörda glödande kärleken är så stark, så innerlig, så andlig i sitt väsen…

Det blev en riktigt vacker jul och jag är tacksam för varenda minut jag fick med M.

Jag är också väldigt lycklig över de fantastiska reaktioner och allt det fina beröm som jag fått efter de fyra avsnitten med Jul Med Birro…
Projektet drogs igång med kort varsel och med relativt små medel men resultatet blev verkligen fint. Så tack till gästerna, tack Felicia och Ann på tidningen Dagen, och tack till Rickard.

Snön faller tungt och vackert utanför mina fönster. Jag har tänt ljus och känner hur världen och jag själv, för en gång skull, sjunger samma sång, smeker samma kind, rör sig i takt. Det är sällsamt.

Kanske är det som dear old Lundell sjunger, att snart kommer verkligen änglarna att landa? De kan göra det om de vill. Jag är redo. Jag har mitt ansikte rent. Jag har ingenting att skämmas över.

Mitt liv är hamn efter katastrofen. Mitt liv är under total ombyggnad och det här året har rest och vält tusen torn, men jag lever ännu. Jag sitter här. Under snöfallet.
Och jag håller mitt värdiga hjärta stolt och utan att vika ner blicken.