Mitt kall.

Det är rätt mycket ”vad var det jag sade” i mitt hjärta just nu.

Ohlsson Wallin i Expressen, Erik H i DN som ger mig och andra rätt när vi vågade, orkade, ville och riskerade allt när vi beskrev verkligheten som den är, inte som vi i vårt rosa korrekta lilla moln önskade att den såg ut.

Min publicerade text i Expressen (kors i alla tak) om detta toppade både listan över mest läst artikel och mest delad artikel. Många tunga opinionsbildare som förvisso höll tyst när vi andra började skriva om det som sker, vågar nu själva skriva om det.

Det är bra. Jag kan inte sitta och sucka tungt över att ”jag var först” eller något sådant. Det blir löjligt.

Man kan inte kriga sig till en ursäkt och jag vet inte längre om jag vill ha någon. Jag vill bara fortsätta vara den jag är, skriva om det jag tror är sant och viktigt. Jag kan inte tippa hela världen åt mitt håll. Jag är inte längre intresserad av upprättelse eller priser eller officiella erkännanden.

Jag har nämligen uppnått det allra heligaste, upprättelse inför mig själv och mina barn. Jag är stolt över att jag inte vek ner mig, aldrig slog ner blicken.

Och jag är så in i mörten stolt över att så kallade vanliga människor (alltså sådana som du och jag) läser det jag skriver. Det är det finaste och det enda erkännandet en författare behöver. Folkets respekt. Folkets nyfikna ögon. Det blir inte större. Det var därför jag började skriva dikter en gång för länge sedan i pojkrummet på Sankt Eriksgatan i Göteborg. För att beröra mina medmänniskor.

Det är vad allting handlar om.
Era ögon som rullar över dessa rader. som sensommarens vågor mot stranden.

Jag söker inte längre de meningslösas bekräftelse. Jag behöver inte de ängsligas uppmuntran.

Jag konstaterar bara att Guds kvarnar möjligen mal långsamt, men att de mal säkert…

Mitt kall är inte att hela tiden söka applåder för det jag gör utan att arbeta, att göra det jag ska, att skriva.
Romaner, dikter, krönikor, texter om Roma, om kärlek, om minnen, om förälskelser, om försenade tågmöten, om att räkna regnet, om politik, om media, om hur världen faktiskt ser ut, om hur det känns att sträva fram i motvinden på gågatan i Ludvika, hur det är att vara människa i Sverige och i världen 2016, hur ser rädslorna ut, hur ser verkligheten ut.

Det är mitt kall.