Jordgolvet.

Jag brukar älska jordgolvet. 

Jag brukar verkligen kunna hämta kraft ur nederlagen. Men tidigare har möjligheterna varit flera. Nu när i stort sett varenda tidning och varenda redaktion stämplat mig som pest blir allting mycket svårare. Tidningen Inblick gav mig sparken trots att de lovade mig annat, trots att de vet att jag tog bostadslån med deras arbete som täckning. Trots succe´n i Skepplanda i veckan har jag en enda kyrka bokad under hösten. Jag söker tio jobb om dagen. De flesta svarar inte ens. Nya boken har inte uppmärksammats någonstans förutom i Folkbladet i Umeå.

Jag har börjat misströsta och det skrämmer mig lite. Jag är inte mannen som misströstar. Jag kan förvisso gnälla som ett barn, men jag misströstar inte. Jag brukar vara bra på att snirkla mig en väg ut ur problemen och omständigheterna. Men den här gången står jag faktiskt handfallen.

Jag är också rädd att bli bitter. För kultur och medieeliten i det här landet har verkligen behandlat mig som skit. De har njutit av varje spark. De har applåderat varje angrepp. Vänner och kollegor har svikit mig på sätt som är svåra att begripa. 

Jag är också själv ansvarig för en del av det som hänt. Men jag står fast vid att sanningssägare inte har en plats i den kulturella och mediala offentligheten. Det är rövslickarna och fegisarna som premieras. Det är medelmåttorna som lyfts upp. Det är de politiskt korrekta som belönas, de smarta medlöparna, de ja-sägande robotarna, de lismande, insmickrande och förljugna stackarna som lyfts fram.

Så jag står på en ny sorts botten. Jag har väldigt mycket i livet. Jag är medveten om det. Även rent yrkesmässigt. Jag har min talang. Jag har några läsare kvar och jag är tacksam för det.

Men jag är 43 år, inte 24. 

Jag avskyr den sylvassa likriktning som kännetecknar det här landet. Den utstuderade fegheten. Rädslan för allt som brinner. 

Även de få gånger jag fått upp hoppet de här månaderna har det alltid dykt upp ännu ett hinder, eller en ny variant av samma.

Så alla ni förljuget toleranta medmänniskor. Alla ni som skryter om hur mycket ni älskar den kulturella och mediala mångfalden. Ni som brinner för att alla ska få vara precis som de är, som skriver och skriker högt om hur vidsynta och fantastiska ni är, alltså ni som jublade som högst när jag föll, hur mår ni idag? Känns det bra nu? Ni som slungade svordomar och hot? Ni som applåderade motgångarna? Det är er seger. Hur känns den på tungan? 

Har ni orkat rannsaka era egna hjärtan ännu? Eller sitter ni fast i ert skadeglada hånskratt?

Just nu ser jag ingen utväg ut ur den frysbox jag hamnat i.

Detta är (inte bara) gnäll och klagan. Det är faktiskt något större än så. 
Det är en beskrivning av ett land och en tid.