Feministerna missar ofta målet.

Jag minns en 8 mars för ganska länge sedan.

Jag stod vid Järntorget i Göteborg och tittade på en demonstration om kvinnors rättigheter.

Plötsligt fick jag syn på mitt ansikte på ett av plakaten. Det hade ett kryss över och någon hade stavat mitt efternamn fel. Jag minns inte nu vad det gällde, kanske hade jag sårat någons hjärta vid något tillfälle, kanske hade jag skrivit något någonstans som retat någon. Kanske förtjänade jag den där bilden, kanske gjorde jag det inte.

Jag var en del av den kampen. Jag har alltid varit en del av jämställdhetskampen. Jag tror i stort sett alla män uppväxta i Sverige de senaste femtio åren är en del av den kampen. Alltså är den på flera sätt egentligen ingen kamp längre. Jag har levt det feministiska livet i praktiken hela mitt liv. Jag har tagit ansvar för hem och barn, har arbetat mig sönder och samman för att ge mina barn en fin och trygg barndom och jag har skrivit böcker om kvinnors utsatthet i vård och omsorg, jag har skrivit artiklar och krönikor som delats av hundratusentals människor. Jag är en av dem.

Ändå målas jag ibland ut som fienden.

Jag minns i slutet av nittiotalet när Ulf Lundell plötsligt släpades ut ur sitt romantiska torn och det sattes vapen i hans händer och han målades ut som kvinnornas fiende nummer ett.

Hans brott? Något oklart. Han var över femtio och älskade att skriva sånger om kvinnor. Det är alltid ett brott i deras värld.

Sedan dess har den feministiska kampen i Sverige spårat ut fullständigt. Man väljer fel sorters fiender. Inför årets kvinnodag (en av de viktigaste “dagarna” som kalenderåret har) har jag läst många upprörda texter om könsneutrala toaletter, om att den nye prinsen själv ska få avgöra vilket kön han tillhör, uppmaningar till “goda män” att välja bort hotell med porr i teveutbudet (som om en enda människa kollar porr på hotellteve numer, har ROKS helt missat detta med internet och har ROKS helt missat att även kvinnor, till och med “goda kvinnor” kan uppskatta porr).

En annan sak är det ständiga käbblet om genusneutrala förskolor, att s ge rosa dockor till pojkarna och blå till flickorna. Eller att tvinga in kvinnor i bolagsstyrelser. Hur många kvinnor bryr sig på allvar och på riktigt om vilka som sitter i landets bolagsstyrelser?

För grejen är ju att det finns massor av strider som feministerna INTE tar när de tar de där konstiga striderna. Eller strider de ser men inte riktigt vågar ta eftersom bilden av förövarna inte stämmer överens med den bilden av fienden som de stöpt i granit.

Jag minns när jag lyssnade på SRP1 och de diskuterade det faktum att det i vissa förorter till Stockholm satt män på bänkar och klockade sina fruar, systrar och döttrar när de åkte in till stan och när de kom tillbaka. Kvinnorna i studion blev villrådiga. Plötsligt gick det inte att applicera den fina klassikern “vit, medelålders, heterosexuell kristen” man på förbrytaren längre.

Plötsligt gällde inte devisen om patriarkatets förtryck. Ingen höjde rösten om det barbariska kvinnoförtrycket som reportaget gav uttryck för.

Istället kom panelen (alla kvinnor) fram till att det bästa vore att…ta bort bänkarna i anslutning till tunnelbanan…

Heja.

Striderna som kvinnor står inför är mer komplicerade nu. Den sexualiserade synen på kvinnokroppen är alltjämt något att på allvar ta strid emot. Den kampen är evig. Jag är och har alltid varit en del av den.

Men jag tror delar av kvinnorörelsen måste välja nya generaler för sina strider, de måste rita nya kartor, vända och vrida lite på tillvaron. För saker ser inte ut som de en gång gjorde. Det krävs väldigt mycket mindre politisk korrekthet, väldigt mycket större mod att faktiskt traska ner från sina manshatande hästar och istället ta hjälp av alla de miljoner män och fäder i det här landet som står på deras sida.

Här är några andra grejer ni borde uppmärksamma en dag som denna:

En ny undersökning visar att hedersförtryck är utbrett, och växande, i Stockholms förorter.

14 år efter mordet på Fadime VÄXER hedersförtrycket i Sverige. Vilket nederlag är inte det för Sverige?

Är inte detta viktigare än allting annat?

Över 50 procent av de tillfrågade flickorna i åldern 12-18 (i undersökningen Varken hora eller kuvad) svarar att de är mycket eller mycket hårt kontrollerade hemifrån.

De får inte träffa vilka de vill, och de får inte bli förälskade i vilka de vill. De är livegna. I Sverige 2016. Rikta vreden åt det hållet och berätta gärna också vilka det är som förtrycker sina egna döttrar eller systrar på det här sättet.

Advokaten Elisabeth Massi Fritz säger till Aftonbladet:

  • Det finns också ett stort mörkertal.

Kanske dags för lite riktig svensk feministisk inrikespolitik nu när den berömda feministiska utrikespolitiken inte verkar ha givit något alls?

Polisen i Östersund varnar kvinnor för att vara ute ensamma i Östersund.

Är inte detta en viktigare feministisk kamp än det trötta snacket om bolagsstyrelser…?

Det är ju obegripligt att inte vänstern och alla andra rasar mot detta. Det är ju ett fullständigt demokratiskt haveri. På alla fronter.

Återigen straffar man offren. Kvinnorna ska inte behöva vara rädda för att vara ute på nätterna, varken i Östersund eller någon annanstans. Inte i sina egna hem heller.

Kvinnorna ska ta tillbaka sin egen stad, sin självklara rätt.

Så ser kampen ut. Återta staden. Avslöja förövarna. Begär att polisen tar fast vilka det är som gjort det och låt kvinnors i Östersund och i alla andra städer ta kampen för sin självklara rättighet att vara ute på sina egna städers gator exakt när de vill.

Låt oss ta de viktiga och verkliga striderna. Att vara jämställd och tro på alla kvinnors rättigheter verkar ha väldigt lite med feminism just nu.

Marcus Birro, författare