Dödsstjärnan.

Det är mycket snack om anständighet i dessa tider.

Särskilt i media.

För oss som varit med ett tag är det svårt att ens föreställa oss dessa två begrepp på samma planhalva.

Media och anständighet… Herregud… Som att se Jesus i knäet på Hin Håle själv…

Efter att ha vunnit priser åt och dragit läsare till Expressen åkte jag ut med skallen före för snart ett år sedan. Efter det fick gamarna upp ett byte vid en beryktad lunch och skickade papparazzi och praktikanter för att sedan i krigsrubriker slå upp att jag åt en “hemlig” lunch med folkvalda.

Fortfarande är mitt brott inte utrett… Men straffad blev jag. Så in i bänken straffad….

Effekten blev den förväntade. Tidningen ville smutskasta och misskreditera mig. Tidningen ville göra det omöjligt för någon annan tidning att anställa mig. De lyckades. Eftersom media går i lydiga band så lyckades dem. Jag fick inga jobb och fick dessutom sparken från de få jobb jag hade kvar. Cheferna njöt säkert. Cheferna applåderade sig själva och sedan satt väl Helin och Mattsson i sin Pod och briljerade över sig själva..

Det stinker, mina herrar…

Somliga ansåg och anser att jag har mig själv att skylla. Väldigt många anser att det som hänt mig är mitt eget fel. Jag är som flickan i den korta kjolen som inte blir trodd inför rätten..

– Var du tvungen att bära den där korta kjolen…

Sedan dess har jag hankat mig fram. Det är svårt när alla väggar kollektivt har blivit stängda. Jag har i nuläget nästan ingen inkomst alls, trots att jag i yrket jag utövar är bättre än någonsin.

Men det spelar alltså ingen roll. Jag är smutskastad. Jag är någon man kan hata, sparka på, skrika vad som helst till. Jag är någon man kan spotta efter på gatan. Detta är delvis medias fel. De gick före. De satte agendan. De krattade manegen för det goda hatets fruktansvärda svarta, solkiga och skoningslösa svans. Media har ett väldigt ansvar och vi gör ett misstag när vi inte tror att de är medvetna om detta ansvar… De vet. De vet vilken skada de orsakade mig.

Anständighet var ordet…

Tänk er en duktig hantverkare. Han får lägga om taket på flera viktiga byggnader i huvudstaden men efter att han skrivit en dikt till sin pojkvän får han plötsligt inga jobb längre. Det spelar ingen roll att han är en av stadens bästa hantverkare. Han älskar en man och är därför portad. Orimligt? Ja, med all rätt.

Med att tysta ner, förfölja, jaga ut, misskreditera och smutskasta en skribent, en skribent som man dessutom haft anställd i sex år, det är inte bara rimligt utan också helt rätt i den vidriga kamp som etablerad media just nu för mot oss som hamnat utanför.

Mitt brott? Jag är inte som de andra. Jag tänker själv. Jag skriver om sådant som ingen annan skriver och jag gör det utifrån ett annat perspektiv. Jag är inte utbildad i deras skolor, kommer från ett annat håll.

I ett friskt land borde en sådan som jag kunna välja mellan jobben. Nu får jag sparken och blir nedtystad överallt.

Det är ett krig detta. Det är ett vämjeligt krig där den nya båten inte ros av staten & kapitalet utan av politiken & media.

För den som vill ändra på det finns inget annat yrke än motståndsmannens, och jag hade kanske inte förväntat mig att bli applåderad av före detta kollegor och vänner men att som i somras jaga cheferna för GP för att jag fick skriva EN ledare (som slog alla möjliga läsarrekord för övrigt) och kräva av dessa chefer att jag minsann aldrig skulle få skriva där mer än just denna gång (vilket de för övrigt lyckades med) är verkligen motbjudande.

Jag söker tio jobb om dagen, minst. Jag sitter på möten, ringer samtal, jagar folk. Allt för att få chansen att visa att jag är en duktig skribent och att jag har något att komma med. Oftast får jag inte ens ett svar.

Men så får jag det. Folkbladet och Widar Andersson erbjuder mig plats i spalterna och jag gläds åt det. Ekonomiskt är det en väldigt liten deal men det känns bra att bli sedd på som en människa igen, som en hantverkare, som den skriftställare jag är.

Men så får media upp en vittring från en usel kommunistsida som skriver en fullständigt urusel, elak och lögnaktig text om en tidning som köpt en (och bara en enda) dessutom sedan tidigare publicerad text av mig, och så är drevet igång igen.

Folkbladet blir nerringt av hyenor som kräver tidningen på svar. Undermeningen är ju busenkel att se.

Ge Birro sparken för helvete.

Det är då det slår mig. Det är ett krig detta. Dödsstjärnan har vaknat till liv och Darth Vader hasar runt i sin svarta mantel och jagar rebellerna med all sin djävulska kapacitet. De kommer inte ge sig förrän jag sitter helt utblottad på en bänk vid Zinken och halsar Rosita med de andra.

De kommer inte ge sig förrän de skjutit ner varenda rebell som orkar lyfta med sina skadade, solkiga vingar. De kommer inte ge sig förrän Dödsstjärnan kan lysa av mörker igen. De kommer jaga mig och varenda jävel som vågar ge mig utrymme och de kommer inte ge sig förrän de sett till att de svultit ut mig ur grottan.

Jag har barn, kära kollegor. De sitter här bredvid mig när jag skriver detta, Jag älskar dem så. Jag lär dem att de lever i ett fint och anständigt land där de kan bli nästan precis vad de vill. Jag lär dem vad som är rätt och riktigt. Jag lär de solidaritet, att alltid bry sig om den svaga, att alltid gå rak och stolt genom tillvaron. Det är vad jag lär mina barn, kära hyenor. Vad lär ni era barn? Något liknande va?

Vad tycker ni jag ska säga till mina barn när de frågar varför pappa gråter för att han ännu en gång fått läsa om vilket äckligt jävla svin han är? När han fått ännu ett mordhot.Vad ska jag säga till dem tycker ni?

Jag är rädd när jag öppnar dörren till trapphuset för att kasta soporna eftersom det finns folk i huset som skickar vykort till mig där de berättar hur mycket de hatar mig och mina barn.

Det finns de som jag har mig att skylla. Men vet ni vad… Jag har inget att skämmas över. Varför ska jag vara rädd? Vad har jag gjort för fel? Kan ni svara på det? Jag vill vara ett levande och solidariskt exempel för mina barn? Jag vill kunna leva min uppfostran, inte bara säga till dem hur jag vill att de ska vara och leva utan faktiskt visa dem hur man gör det. Jag vill att de ska vara stolta över sin skruttiga gamla farsa.

Har ni någon anständighet över? Kan ni berätta om den i så fall?

Jag är inte anonym, jag står för det jag skriver med mitt ansikte och mitt namn, så ni har inget att ta reda på. Jag har ingen egentligen makt längre, jag har inga stora uppdrag, allt det har ni redan städat undan för mig.

Låt mig vara nu. Sitt i era kotterier och klia varandras ryggar och skriv era krönikor om hur förbannat anständiga ni är, gör det gärna om ni kan leva med den lögnen. Det är inte mina ögon ni behöver möta i spegeln på kvällarna.

Men låt mig och min familj vara.