Det mediala hyckleriet.

Det finns många lärdomar att dra av vad DN för ett knappt år sedan kallade ”Fallet Birro.”

Den viktigaste läxan jag dragit är att jag förärats med en blick som numera skär rakt igenom etablissemangets hyckleri. Deras pinsamma ängslighet, deras förbannade positionering, deras räddhågsna självcentrering är ohyggligt tydlig och patetisk.

En annan läxa är det behövdes någon att snurra fast vid skampålen. Vänner försvann. Människor jag känt sedan Berlinmuren föll sade upp kontakten.

Exfruar valde sida offentligt. Människor jag arbetat med dagligen i åtta år sade upp bekantskapen.

Det var tufft. Men inte värre för mig än för många andra. Men jag valde att berätta hur ont det gör. Sverige kryllar av folk som har ont men av någon anledning håller käften om det.

Jag har aldrig förstått det där.

Vinden vänder snabbt när sanningen allt våldsammare slår igenom i sprickorna.

Nu försöker många fega skribenter ta åt sig äran av att ”skriva sanningen” men vägen de går är redan krattad, av sådana som undertecknad, men kanske framförallt av den alternativa, oetablerade media som de offentligt och officiellt säger sig avsky.

De inser att deras slag är förlorat.

Så applådera inte när dessa skribenter skriver självklarheter som många av oss försökte skriva för två år sedan redan. Se igenom partiledare som först nu, när vinden redan vänd, ber om ert förtroende i frågor där de under decennier konsekvent blundat för sanningen.

Jag vet att jag kan vara en gryning jävel men i grund och botten är det en  fråga om anständighet. Att hålla käften för att rädda sitt eget skinn när en kollega och vän släpas ner för den politiskt korrekta bygatan och något år senare helt sonika skriver exakt det som vi andra skrivit under flera år, är så genomskinligt.

Det är fegt och ynkligt. Att vissla och låtsas som ingenting när man satt på första parkett och såg människor gå under, och nu helt enkelt sno den offrades tankar, funderingar och engagemang vittnar om en värld präglad av ryggradslös ynkedom.

Jag minns och skrev också om den där presskonferensen som statsministern höll några dygn efter terrorattacken i Paris, där han menade att Sverige varit naiva. Han försökte få det att låta som om alla gått det mörker han och hans regering gått i. Men folket hade inte gått i något mörker. Många hade upplevt rädslan och skräcken och många hade också skrivit och talat om allt detta men makten hade helt enkelt inte lyssnat.

Så det var inte Sverige som land som varit naivt, utan regeringen med de flesta andra partier i riskdagen som varit det.

När jag åkte ut från Expressen, fick sparken från bokförlag och kyrkor, från fotbollssidor och annat räknade jag min bekantskapskrets och vänskapskrets i media till ungefär 75 stycken.

Ingen, inte en enda av dem, hörde av sig när jag åkte ut. Ingen! Många skrattade däremot, både högt och i smyg.

Nu ser och läser jag texter från flera av dessa som om det är just dem som kommit på hur läget i Sverige ser ut. Som om de var först med det.

Jag klarar mig. Det finns viktigare saker i livet än att få applåder för att man var först med att se världen, men jag undrar hur deras blick i spegeln ser ut. Skäms de inte?

Vi är många som tog striden först, som vågade när alla andra garvade åt eller spottade på oss. De gjorde sig av med oss för att nu helt sonika sno våra tankar och texter. De vände sin kappa efter vinden men de skulle aldrig våga vara den som ställde sig längst fram när det började blåsa.

Tro de inte. De är bara där de är för att få sitt ego smekt och sina förljugna hundhår smekta.

Det är så iskallt svenskt att man ryser i hela kroppen. Denna slätstrukenhet, denna feghet, detta undanglidande hån.