Det är skillnad på lunch och lunch…

Jag har alltid satt en ära i att stå fri och utanför.

Under mina (relativt få) år som omhuldad av etablissemanget kände jag mig ofta missanpassad, konfunderad och styrd.  Jag hörde inte hemma där.

Jag gjorde avkall på min övertygelse och jag kompromissade med mitt hjärta.

Det är nog det sämsta man kan göra. När man börjar köpslå med sin själ är man illa ute.

Jag vet inte om ni minns hur det var, det har gått lite tid sedan dess och jag har nästan glömt det själv. Men när jag ser rubrikerna runt Kaplan blir jag påmind.

Jag var en i sammanhanget obetydlig poet som åt lunch med folkvalda, samma folkvalda som andra personer (läs Soran Ismail) kunnat äta lunch med utan att någon enda människa brydde sig om det (med stor sannolikhet för att Soran I är en av de “goda” och “toleranta”, vilket betyder att han har samma åsikter om allting som majoriteten av journalisterna).

Expressen satte fyra reportrar och ett gäng flottiga papparazzi-fotografer och lyckades få min lunch med folkvalda politiker att förvandlas till “Birros hemliga möte med SD-toppen”.

Just ordet “hemliga” är lite rörande i sammanhanget eftersom vi satt vid ett fönsterbord på en välkänd restaurang i Gamla Stan,vid  en av Sveriges kanske minst hemliga gator överhuvudtaget.

Krogen är känd för att både journalister och politiker brukar gå dit för att äta lunch, Så den var på det sättet allting annat än just hemlig.

Vi åt vår lunch och snackade om livet, om kärleken, om media och om politik. Plötsligt stod det en fotograf utanför fönstret och tog en massa bilder av oss. Strax hade vi en reporter där och i tryggt förvar i det höga huset på Kungsholme satt ytterligare två och dirigerade spektaklet…

Jag har alltid satt en ära i att umgås med alla sorters människor. Så fort jag kommer in i ett rum där alla tycker samma sak vaknar punkaren i mig. Det börjar klia över hela kroppen och jag får panik. Jag har också alltid varit intresserad av att ha örat mot marken och jag har alltid haft en djup respekt för det som Lundells sjunger om, nämligen att det alltid är “folket som bygger landet”.

Jag vill lyssna och försöka förstå och det enda sättet att lyssna och försöka förstå är att träffa människor. Det är vad en journalist bör göra och det är vad jag gjorde. Trots, eller kanske tack vare, att jag inte är journalist…

Jag blev jagad som om jag slagit ihjäl någon. Ännu till denna dag har jag svårt att förstå vad mitt brott bestod i.

Konsekvenserna lever jag fortfarande i. Exakt alla redaktioner stängde sina dörrar samma eftermiddag.

Mitt namn och mitt yrke skulle släpas i smutsen. Jag blev pestsmittad, en person det inte gick vistas i samma rum som. Jag förlorade alla minna jobb, blev mordhotad och uthängd på sociala medier, och det grävdes tusen gropar som de turads om att knuffa ner mig i.

Särskilt de krafter som högt och tydligt ansåg sig “älska olika” hatade med en iver som skrämde och äcklade mig. Tänk vilket nederlag för ett hjärta att skryta med att man älskar olika och sedan mrodhota en människa som…öh….älskar olika…

Det var uppenbart att både media och rätt-tänkarna ansåg att jag gjort mig skyldig till ett grovt brott när jag frivilligt träffat dessa folkvalda.

Jag avkrävdes på svar rörande min lojalitet och sympatier. Jag stämplades som en sorts förrädare.  Jag hade svikit det fina lojala kotteri som givit mig alla chanser.

Jag hade svikit etablissemanget och detta etablissemang straffade mig därför skoningslöst. Många hånskrattade högt och öppet.

Människor jag arbetat med dagligen i sju, åtta år vände mig ryggen. Vännner sade upp bekantskapen och jag ombads ideligen att göra avbön, att be om ursäkt, att förklara mig.

Men jag renades också av allt det där. Jag kom fram till att det inte är min uppgift att vara eliten till lags. Det enda ansvar jag har är emot mig själv, mina barn, de jag älskar och mot mitt skrivande. De enda jag bryr mig är människor som läser det jag skriver, alla de som kallas “vanligt folk”.

Mehmet Kaplan har dansat förbi besvärande omständigheter förut. 2014 likställde han jihadister som reser till Syrien för att mörda, med svenskar som reste till finska vinterkriget. Det blev några rubriker men inget som störde honom nämnvärt.

Den här gången har alltså en högt uppsatt minister ätit middag med och suttit vid samma bord som en synnerligen  högerextrem person som varit med om att skrika “död åt de armeniska hundarna” på Sergels Torg för några dagar sedan.

Men Kaplan står på “rätt” sida. Han är en av de “goda”. Kanske är det därför som han kommer undan med en feg pressrelease där han  pliktskyldigt tar avstånd från, som han skriver, “alla typer av högerextrema yttringar”.

Om man betänker min relativa obetydlighet och konsekvenserna jag fick utstå är det väl inte mer än rimligt att en av landets högsta ministrar tar konsekvenserna och avgår.

Eller vad säger våra kära vänner i Researchgruppen? Vad säger alla ni som jagar och frustar, och skriker, och hotar i alla andra sammanhang? Vad säger ni, kära kvällstidningar? Vad säger ni andra, ni politiska reportrar som skadeglatt applåderade när jag rasade ut ur alla sammanhang?

Egentligen haltar jämförelsen rätt rejält. Jag åt lunch med demokratiskt folkvalda politiker som på demokratisk väg röstats fram av människor i det här landet. Jag åt lunch med politiker! Jag utnyttjade en demokratisk rättighet och skyldighet, att samtala, att lyssna, att försöka förstå.

Kaplan åt sin lunch med facistiska uppviglare som likställer armenier med hundar och skrikandes på Sergels Torg mitt i Stockholm skriker att de ska dö.

Så, medborgare, vem har egentligen visat prov på dåligt omdömde i allt detta?
Det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig.

Marcus Birro, fri författare.