Älskar alla dig, älskar ingen dig!

Under löprundan (som kändes som om den drog iväg rakt in i solen) på Västerbron funderar jag en del på förtroende…

Att känna förtroende för någon, att vinna någons förtroende. Och att förlora förtroendet.

I min värld handlar det om att inte köpslå med sitt hjärta. Om man agerar utifrån sitt hjärta och sin övertygelse också när man vet att det kommer blåsa snålt är man värd mitt förtroende.

Om man vågar stå för sina beslut är man värd sitt (och mitt) förtroende. Om man orkar resa sig i dammet och smutsen från ännu ett nederlag och orkar le mot världen är man värd mitt (och sitt) förtroende. Om man vet att man kommer bli hotad, hatad, jagad, förtalad men ändå väljer att skriva och höja sin röst är man sannerligen värd mitt förtroende.

Om man vet att gammelmedia i Stockholm och på landsbygden kommer samla sina trupper för att försöka plocka varenda gram av ens anseende genom lögner och förtal men ändå vågar stå för den man är är man sannerligen värd sitt förtroende.

Man kan förbruka ett förtroende, och man kan ljuga på så väldigt många olika sätt.

Ett subtilt sätt är som de flesta politiska partier gjort de senaste två åren, är att reagera på det som sker men aldrig ha en enda egen plan, inget kryss på sitt karta, ingen enda vision. Det är en sorts lögn.

För att inte tala om Moderaterna som pekat finger och skakat på huvudet åt ett visst annat parti och sedan helt fräckt stulit hela idéer.  och förslag från just det partiet….

Och så detta att Sveriges utrikesminister målas ut som en modig person. Varifrån kommer den missuppfattningen? I deklarationen hon läste upp nyligen fanns ingenting som stack ut, inget mod överhuvudtaget.

Exempelvis inte en bokstav om de förföljda kristna i världen och i Sverige. Inte en enda mening som skulle kunna stöta bort en enda person om någonting.

Inte många politiker som har en enda visionär tanke. Alla är skräckslagna.

Och inte bara offentligheten, också de folkliga lagren är fulla av folk som skriker om och kräver förtroende men som aldrig vågat yttra en enda obekväm sanning en enda gång, som håller käften i fikarummen, som hukar i gränderna under hela sina liv.

Fega människor som vill ha förtroende och respekt trots att de inte riskerat ett enda gram i sina liv, trots att de slickat varenda arsle de kommit åt, trots att de gömt, förträngt och hållit käften när de borde och kunde ha höjt sin röst.

Varför ska jag respektera dem?

I dag är det på dagen 30 år sedan Palme mördades. Jag var fjorton år 1986 och jag högaktade Palme för hans närvaro, hans intensitet, hans skarpsynt och för att han tog ställning! Han vågade.

Han var en vattendelare. Han tog strid för sina sanningar och man kan tycka vad man vill om det men jag högaktar det. Jag respekterar människor som vågar brinna för det de tror på, som inte hukar i skuggorna, som drar den där näven ur fickan, som vägrar kröka rygg, som tar strid för det de tror på, som ser vad som sker omkring dem och faktiskt är beredda att riskera ett och annat för att förändra och förbättra.

Jag behöver inte hålla med alla de människorna om allting, många gånger håller jag inte med om något, men jag respekterar dem! De förtjänar min respekt eftersom de kommer till mötet mellan oss med sin övertygelse och just därför också är beredda att lyssna till min övertygelse.

Ta en kille som vår nuvarande statsminister…

Han tycks inte ha formulerat en enda vision i hela sitt liv, inte en enda egen tanke. Jag tror inte han satt ett enda kryss på en enda karta och sedan börjat leta efter den där skatten i hela sitt liv. Han bara svamlar, han hamnar två på varenda boll, han står framför kamerorna och stammar och han är skäret en hygglig karl, säkert en godhjärtad medmänniska men han har ingen ryggrad, han har inga ballar, han verkar inte orka eller brinna för någonting alls.

Jag vill se elden i ögonen! Jag vill lyssna på sanningarna och sedan själv ta ställning.

Förtroende är något man förtjänar genom att sluta försöka vara alla till lags.

Älskar alla dig, älskar ingen dig.