Svensk supporterkultur är värd respekt.

Jag har alltid varit en supporter. Varenda rad jag skrivit om i fotboll (och det är många rader vid det här laget) har skrivits ur det perspektivet.  Det gör mig inte ett dugg märkvärdig.

Jag skriver om det jag älskar och ibland älskar jag det jag skriver. Men det har alltid kommit underifrån. Från supportens perspektiv.

Jag har också varit väldigt ensam om att ta supportens perspektiv även i kontroversiella frågor och sammanhang. När media för något år sedan skrev om italienska supportrar som “medeltida barbarer” var jag en av extremt få som vände mig emot det och önskade att man skulle sätta allt som händer inom supportervärlden i perspektiv. Världen och tillvaron förändras hela tiden och supporterkulturen är en viktig värdemätare för ett samhälle. Kulturen på läktaren är en absolut spegel av kulturen i samhället.

Nästan varje gång det talas eller skrivs om svenska fotbollsfans, åtminstone i cirklarna strax utanför fotbollens kärna, så handlar det om huliganer och bengaler. Inte alltid i den ordningen. Efter Hammarby-AIK för en tid sedan handlade allt om några ramsor som några stycken ropade. Alltid samma. Fördömanden. Ilska och oförståelse.

Mer sällan skrivs det om exakt hur bra svensk supporterkultur faktiskt är.

Svensk supporterkultur är i absolut i världsklass, och det gäller den inhemska ligan och landslaget.

Jag har en vän som var på Sverige-Paraguay i VM 2006 och han talar fortfarande helt hänförd om vilket oerhört starkt intryck alla de där tiotusentals svenskarna gjorde på honom. Han trodde inte ens de bodde så många i Sverige.

Svensk fotboll, och Sverige överlag, borde vara stolta över sina supportrar. Deras Tifon ( de skådespel som sker på läkarna inför stora fotbollsmatcher), särskilt i Stockholm, är av yppersta, europeisk kvalite´.

Jag kan jämföra med Tifons absoluta hemland, Italien, och i jämförelse briljerar svensk supporterkultur.

Fotboll är i första hand folkets skådespel. Därför blir det en smula bisarrt när de trygga medelklasserna rasar mot att folk bränner av sin pyroteknik.

En fotbollsförening är egentligen en helt omöjlig konstruktion. Det är ett samhälle, en stad, en värld i världen, och vem som äger rätten till denna konstruktion är alltid uppe för debatt.

Vem äger en fotbollsklubb? Ägarna, kostymerna i slickade frisyrer, de som följer stanken av pengar? De alldeles fantastiska föräldrarna och eldarna som ägnar tusentals timmar åt att träna, och fostra, våra unga?

Eller är det legenderna, de mytomspunna spelarna som skänkt klassiska framgångar åt föreningen? Är det medgångssupportrarna? Eller är det de som verkligen lever för klubben de älskar, männen och kvinnorna som står längst fram i varje läge?

Vem av dessa grupper tror ni anser sig ha mest rätt att kalla en klubb för sin?

När vi förvägrar de största fansen deras rätt att älska sin klubb gör vi ett stort misstag.

Samtidigt… Låt oss tala om supandet runt fotbollen.  Några dagar efter derbyt mellan Hammarby-AIK hör jag en skärrad dam i radio berätta hur ett gäng skrikiga fans rasat ini en tunnelbanevagn och skrämt halvt ihjäl henne. Hon fick ledas ut av två poliser som var med på tåget. Vad handlar det om? Varför detta ständiga skrikande på fyllan? Varför denna desperata längtan till apstadiet?

Blind kärlek är ingen kärlek. Alltså bör man se (så gott det går) nyktert på den och det man älskar. Så när fans super sig drängfulla och hänger i lyktstolpar som apor och skriker hatramsor så att spottet och hjärncellerna yr, är det på sin plats att reagera på det.

Inte med moraliska stenkakor (jag har ägnat många nätter hängandes drängfull i lyktstolpar) men med omtanke, innerlighet och respekt.

Så här: Ni kan bättre.

När jag söp som värst var det först när en flicka jag tyckte mycket om såg mig i ögonen och sade just så: “Du kan bättre”.

Det är vad moral handlar om. Att tro bättre om sina medmänniskor.

Jag tror att en vacker och värdig supporterkultur handlar om värdighet och stolthet.

Att våga vara så bra man kan kräver så mycket av en. Man måste lägga av med idiotiska saker som man vet drar ner en själv mer än det drar ner andra.

Samtidigt gör samhället i övrigt verkligen och faktiskt se allt det oerhört värdefulla som svensk fotboll på adlig basis ägnar sig åt. Svens supporterkultur är verkligen tusen gånger bättre än sitt rykte.

Svensk supporterkultur är värd upprättelse. Det räcker med fördomar och ignorans.